• Anonym (Psykbruden)

    Är jag sociopat?

    VARNING FÖR BRUTALT ÄRLIGT INLÄGG.
    Jag vet inte om jag är sociopat, psykopat, eller bara en jävligt bra manipulatör men någonting är fel.  Jag känner inte skuldkänslor för saker som jag gör, jag känner ingenting alls om jag ljuger eller manipulerar, vilket jag alltid gör dagligen. Jag har en god sida av mig som vet vad som är rätt och fel och jag vet ju att mitt beteende är fel men jag känner liksom ingenting?  Jag var otrogen mot min partner förra året (online inte fysiskt) med två killar. Han ertappade mig med det och jag grät, och försökte förklara. Lång historia kort, han gav mig en chans och stannade med mig. Vi är på en mycket bättre plats just nu och jag har inte gjort någonting liknande sedan dess. MEN  jag vet inte varför jag inte kan känna någonting över det. Jag känner ingen skuld, jag känner snarare ångest över att bli påkommen med det. Jag hade fortsatt om han inte fick reda på det.

    Jag känner inga känslor för min familj. Ibland önskar jag att min mamma skulle dö, så att hon kunde låta mig vara ifred och sköta mig själv. Det låter så hemskt, jag vet det, men jag förväntas alltid passa upp på henne, skriva dagligen, träffas varje vecka, hjälpa till om någonting är fel. Men jag får aldrig utrymme till att bara vara ensam. Jag kan inte heller säga upp kontakten eftersom jag är för svag, jag vet att hon kommer snacka skit inför alla och ta ut det på resten av familjen som hon alltid har gjort. Jag känner mer kärlek till främlingar än till familj eller partner. Jag måste ju vara sociopat, men tro mig, ingen skulle någonsin tro det om mig. Jag är extremt duktig på att dölja saker, manipulera och anpassa mig efter omgivningen.

    Med detta inlägg vill jag mest få upp en diskussion kring om jag är en psykopat, sociopat eller annat. Kanske någon annan har liknande beteendeproblem? Grejen är att jag aldrig skulle skada en annan människa fysiskt, och djur är det bästa jag vet. Psykopater dödar väl kattungar eller? Det är bilden jag har skapat kring det ämnet. Jag borde söka hjälp och jag vill söka hjälp men för tillfället lämnar jag inte mitt hem sedan 4 månader tillbaka. Säg snälla att någon här kan ge mig en AHA-upplevelse, där jag kan finna en väg ut ur den hemska personligheten jag bär på. 


     

     

  • Svar på tråden Är jag sociopat?
  • Anonym (r)

    Om du inte lämnat ditt hem på flera månader lär något annat vara inblandat som påverkar dina känslor.

  • Anonym (Psykbruden)
    Anonym (r) skrev 2023-05-14 21:00:07 följande:

    Om du inte lämnat ditt hem på flera månader lär något annat vara inblandat som påverkar dina känslor.


    Jag har inte lämnat hemmet på grund av social fobi som är svår att hantera för tillfället. Dessa problem har jag alltid haft, även innan jag fick social fobi. 
  • Anonym (X)

    Jag har hört att barn till narcissister inte vet vart dom har sina föräldrar och är mer på spänn. Det leder i längden ofta till stressymptom/ångest/panikångest, depressioner, men även att man då stänger av vissa känslor. Man lessnar tillslut och känner inte samma empati för dessa människor. Men det betyder inte att man tappat empatin för alla i sin närhet.

    Vad är det som gör att du inte gillar din mamma?

  • Anonym (Hydra)

    Det är en lång skala. Många kan ha drag av personlighetsstörning utan att för den sakens skull förtjäna epitet som sociopat.

    Så jag tror att du kan vara förhållandevis lugn, du hade knappast fortsatt bry dig om din mamma om du inte hade känslor. Även om det bara är "vad ska alla andra tänka?". Sociopater bryr sig inte om det.

  • Anonym (Psykbruden)
    Anonym (X) skrev 2023-05-14 21:12:23 följande:

    Jag har hört att barn till narcissister inte vet vart dom har sina föräldrar och är mer på spänn. Det leder i längden ofta till stressymptom/ångest/panikångest, depressioner, men även att man då stänger av vissa känslor. Man lessnar tillslut och känner inte samma empati för dessa människor. Men det betyder inte att man tappat empatin för alla i sin närhet.

    Vad är det som gör att du inte gillar din mamma?


    Jag har sen barndomen vetat att min mamma har någon form av personlighetsstörning. Varje gång hon begår ett misstag skyller hon på min pappa, "de är den där gubben igen".. Hon har ett specifikt hat emot honom och han har alltid tagit skiten i över 30 år. Om det inte går att skicka över det till att det är pappas fel är standardfrasen "jag kan lika gärna dränka mig i ån, jag är så värdelös". Samma visa varje gång. Över en enkel sak som att tappa bort nycklarna. Men det största problemet är att jag inte får flytta dit jag vill flytta. Jag är vuxen och utflyttad men jag får absolut inte flytta längre bort för då har HON ingen alls. Då kommer kommentarer om att ingen bryr sig och att pappa snart dör och sen sitter hon där ensam. Så jo hon har något problem med detta. Har alltid undrat vad det fått för effekt på mig själv. Kanske på något sätt är som du säger, påverkan av henne.
  • Anonym (Psykbruden)
    Anonym (Hydra) skrev 2023-05-14 21:19:30 följande:
    Är jag sociopat?

    Det är en lång skala. Många kan ha drag av personlighetsstörning utan att för den sakens skull förtjäna epitet som sociopat.

    Så jag tror att du kan vara förhållandevis lugn, du hade knappast fortsatt bry dig om din mamma om du inte hade känslor. Även om det bara är "vad ska alla andra tänka?". Sociopater bryr sig inte om det.


    Jo förstås, men det är läskigt hur långt jag kan gå med lögner. Min familj vet absolut ingenting om mig eller vad jag gjort de senaste åren. De tror att jag arbetar med annat yrke än vad jag faktiskt gör bland annat. Jag vill inte göra någon besviken, vilket på något sätt kanske är en känsla. Men samtidigt har jag bara en känsla av att jag borde känna mer empati. 
  • Anonym (Hydra)
    Anonym (Psykbruden) skrev 2023-05-14 21:27:08 följande:
    Jo förstås, men det är läskigt hur långt jag kan gå med lögner. Min familj vet absolut ingenting om mig eller vad jag gjort de senaste åren. De tror att jag arbetar med annat yrke än vad jag faktiskt gör bland annat. Jag vill inte göra någon besviken, vilket på något sätt kanske är en känsla. Men samtidigt har jag bara en känsla av att jag borde känna mer empati. 
    Det låter väl snarare som du bryr dig för mycket om hur andra tänker om dig?
    Hur påverkar det dem vilket yrke du har, eller inte har?

    Men du behöver nog tala med någon- hur ska du komma till ett liv som du kan stå för, och känna att det du gör och den du är faktiskt duger.

    Vi har en mytoman i släkten och det blir väldigt sorgligt framåt 45-50, så snälla du försök bryta detta mönster nu och komma ut från din bostad.
  • Anonym (Låggradig depression)

    Har du tur så kanske du bara har utvecklat den typen av personlighet för att du har en låggradig depression med meningslöshetskänslor, när allt känns meningslöst kan man ljuga och manipulera.

    Men även om det var så att du hade de här störningarna du tror, så blir det lättare att agera normalt och försöka göra rätt om du är lycklig än om du är olycklig.

  • Anonym (Psykbruden)
    Anonym (Hydra) skrev 2023-05-14 21:35:22 följande:
    Det låter väl snarare som du bryr dig för mycket om hur andra tänker om dig?
    Hur påverkar det dem vilket yrke du har, eller inte har?

    Men du behöver nog tala med någon- hur ska du komma till ett liv som du kan stå för, och känna att det du gör och den du är faktiskt duger.

    Vi har en mytoman i släkten och det blir väldigt sorgligt framåt 45-50, så snälla du försök bryta detta mönster nu och komma ut från din bostad.
    Yrket är involverad med sexchattande och min mamma är kristen, alltså är det absolut ingenting som jag kan berätta. Men för tillfället behöver jag extrapengar under studierna. 

    Jag vill försöka bryta mönstret, har berättat för sambon att jag är manipulativ exempelvis, han vet om detta men jag tror inte att han förstår när jag verkligen manipulerar. Jag har försökt använda honom som verktyg för att förbättras och öppna upp mig mer.
    Hade jag haft pengar till psykologer online förutom de dåliga på KRY eller liknande som jag redan testat, så hade jag velat göra det. Just nu är det omöjligt för mig att lämna mitt hem. Det dröjer nog några månader tills dess. 
  • Anonym (Psykbruden)
    Anonym (Låggradig depression) skrev 2023-05-14 21:39:09 följande:

    Har du tur så kanske du bara har utvecklat den typen av personlighet för att du har en låggradig depression med meningslöshetskänslor, när allt känns meningslöst kan man ljuga och manipulera.

    Men även om det var så att du hade de här störningarna du tror, så blir det lättare att agera normalt och försöka göra rätt om du är lycklig än om du är olycklig.


    Jag började med mina lögner kring 13-årsåldern med småsaker och sen dess har jag fortsatt. Trodde att jag skulle bättra mig med tiden men det verkar vara svårt. Jag antar att det handlar om att jag inte känner ett värde i mig själv och att jag inte är intressant nog om jag inte drar upp "roliga historier" som aldrig hänt..
  • Anonym (X)

    Nu kanske jag övertolkar, men din m


    Anonym (Psykbruden) skrev 2023-05-14 21:23:52 följande:
    Jag har sen barndomen vetat att min mamma har någon form av personlighetsstörning. Varje gång hon begår ett misstag skyller hon på min pappa, "de är den där gubben igen".. Hon har ett specifikt hat emot honom och han har alltid tagit skiten i över 30 år. Om det inte går att skicka över det till att det är pappas fel är standardfrasen "jag kan lika gärna dränka mig i ån, jag är så värdelös". Samma visa varje gång. Över en enkel sak som att tappa bort nycklarna. Men det största problemet är att jag inte får flytta dit jag vill flytta. Jag är vuxen och utflyttad men jag får absolut inte flytta längre bort för då har HON ingen alls. Då kommer kommentarer om att ingen bryr sig och att pappa snart dör och sen sitter hon där ensam. Så jo hon har något problem med detta. Har alltid undrat vad det fått för effekt på mig själv. Kanske på något sätt är som du säger, påverkan av henne.
    Lyssnar din mamma på dig utan att avbryta eller börja prata om sitt hela tiden? Är du för snäll för ditt eget bästa? En peoplepleaser?
  • Anonym (Psykbruden)
    Anonym (X) skrev 2023-05-14 21:48:05 följande:

    Nu kanske jag övertolkar, men din m


    Lyssnar din mamma på dig utan att avbryta eller börja prata om sitt hela tiden? Är du för snäll för ditt eget bästa? En peoplepleaser?
    Hon lyssnar i stort sätt aldrig. Hon zoomar ut i sin egen värld. Kan berätta vad jag gjort under dagen 20 gånger, hon frågar om och om igen men tar inte in det. 

    Jo jag är alldeles för snäll för mitt eget bästa. Har alltid vetat hur jag ska ducka konflikter och vara precis så som förväntas av mig. Jag har fått lära mig att anpassa varje situation jag hamnar i, min riktiga personlighet och mina åsikter får aldrig visas för någon. Absolut en people pleaser.
  • Anonym (X)
    Anonym (Psykbruden) skrev 2023-05-14 21:53:09 följande:
    Hon lyssnar i stort sätt aldrig. Hon zoomar ut i sin egen värld. Kan berätta vad jag gjort under dagen 20 gånger, hon frågar om och om igen men tar inte in det. 

    Jo jag är alldeles för snäll för mitt eget bästa. Har alltid vetat hur jag ska ducka konflikter och vara precis så som förväntas av mig. Jag har fått lära mig att anpassa varje situation jag hamnar i, min riktiga personlighet och mina åsikter får aldrig visas för någon. Absolut en people pleaser.
    Jag har en nära bekant som beter sig liknande. Som tonåring började hon ljuga.. blev en fullblodad mytoman, väldigt dålig självkänsla, en ppl-pleaser av rang. Bara blivit ihop med killar som varit känslomässigt otillgängliga,  hon har haft bulemi, panikattacker, social fobi, allmän ångest och lite annat gott och blandat.

    Detta grundar sig möjligtvis i en mor som har tydliga narcissistiska drag.

    Jag brukar inte intressera mig för trådar med psykisk ohälsa, men den här fångade mitt intresse pga dessa likheter.
  • Anonym (Psykbruden)
    Anonym (X) skrev 2023-05-14 22:05:41 följande:
    Jag har en nära bekant som beter sig liknande. Som tonåring började hon ljuga.. blev en fullblodad mytoman, väldigt dålig självkänsla, en ppl-pleaser av rang. Bara blivit ihop med killar som varit känslomässigt otillgängliga,  hon har haft bulemi, panikattacker, social fobi, allmän ångest och lite annat gott och blandat.

    Detta grundar sig möjligtvis i en mor som har tydliga narcissistiska drag.

    Jag brukar inte intressera mig för trådar med psykisk ohälsa, men den här fångade mitt intresse pga dessa likheter.
    Det låter väldigt likt mig. Det är väl förhoppningsvis inte för sent. Nu när jag växt till mig börjar jag tänka på mitt beteende mer. Det är väl ett positivt tecken? Jag vet mina gränser men samtidigt kan dessa töjas längre ifrån med tiden om jag inte får ordning på det. Grejen med partners som varit känslomässigt otillgängliga kan jag känna mig igen i. Min nuvarande sambo var på detta sätt när vi träffades, ändå har jag vänt honom på något sätt till att kunna berätta om sina känslor och ångest. Vilket är lite konstigt kanske för jag själv inte har kontroll över mitt eget känsloliv. Jag vet exakt vad andra borde göra för att må bättre, kan sitta som en liten psykolog för dom. Men inte för mig själv.
  • Anonym (X)
    Anonym (Psykbruden) skrev 2023-05-14 22:12:30 följande:
    Det låter väldigt likt mig. Det är väl förhoppningsvis inte för sent. Nu när jag växt till mig börjar jag tänka på mitt beteende mer. Det är väl ett positivt tecken? Jag vet mina gränser men samtidigt kan dessa töjas längre ifrån med tiden om jag inte får ordning på det. Grejen med partners som varit känslomässigt otillgängliga kan jag känna mig igen i. Min nuvarande sambo var på detta sätt när vi träffades, ändå har jag vänt honom på något sätt till att kunna berätta om sina känslor och ångest. Vilket är lite konstigt kanske för jag själv inte har kontroll över mitt eget känsloliv. Jag vet exakt vad andra borde göra för att må bättre, kan sitta som en liten psykolog för dom. Men inte för mig själv.
    Den person är också en suverän lyssnare och vill hjälpa andra hela tiden.

    Nu är ju inte jag någon psykolog, men det jag tror är viktigast är att arbeta på självkänslan, det egna värdet. Det gör att du kommer kunna säga ifrån ibland utan att det känns dumt. För att säga nej och sätta gränser utan att få dåligt samvete förutsätter att man ser sitt eget värde.

    Jag tycker inte heller att man ska säga upp kontakt med släkt och familj, men man måste lära sig förhålla sig till dem. Skickar med ett lycka till på vägen, det var ett intressant snack eftersom jag upplevt detta på nära håll.. jag lärde mig nog något här också.
  • Anonym (mpmd)
    Först och främst kan du vara lugn.
    Jag har Antisocial-personlighetssyndrom, antisocial-personlighetsstörning(EIPS, Sociopat). Genom DSM-5 medmera. 
    Är väldigt insatt psykologiskt tackvare detta.
    En psykopat är född med det och hade aldrig skrivit här samt är klar sign psykopat när man ser en, de är oftast högt upp i hierarki det är tackvare att de ej kan bli arga till exempel. Så de kan ha 100% fokus på ett mål utan sympati eller empati för andra.
    Sociopat är mer som en upptränad psykopat. Så detta kan visas på exakt samma sätt som en psykopat eller inte. Vissa/de flesta socipater har stora till väldigt grova aggressitionsproblem sammankopplat.
    Iallafall ska ej gå in på djupdetaljerat men det låter precis som en "Tonårs skeva" Med ett litet skov av narccissism. Dock vårt sammhälle som det ser ut idag så är nog detta normalt tankesätt. 
    =)
  • Anonym (Psykssk)

    Nej du låter inte som du är psykopat alls. Då hade du inte ens reflekterat över att det var något fel med dig på detta sättet.

    Men jag tycker du skall söka hjälp, speciellt när du är så isolerad. Även depression ger nedsatt empati, precis som alla andra känslor under depressionen blir avtrubbade

Svar på tråden Är jag sociopat?