Stanna i Sverige eller studera utomlands trots förhållande?

Om du vill så ta chansen. Han vill inte påverka ditt beslut. 

Åk, det är bara ett år och nära. Ni kommer kunna ses på långhelger

Det är bara du som kan veta hur du ska göra. Jag vet faktiskt inte hur jag hade gjort, svårt när man inte har varit i den situationen men jag kan tänka mig att jag hade stannat i Sverige och tagit min masterexamen här. Detta på grund av att jag är väldigt hemmakär (har också en sambo). Vill helst vara nära min sambo.

Din sambo vill inte påverka dig i ditt beslut och det är väl fint av honom, eller vill du att han ska protestera och säga att du ska stanna här?

Hur mycket har ni diskuterat barnfrågan? Hur gammal är din sambo? Hur lång tid har han kvar av sina studier? Du säger att barn är minst två år bort, vilket jag kan förstå med tanke på era studier. Glöm dock inte bort att fertiliteten minskar med åldern och ju längre man väntar desto svårare är det att bli gravid, rent generellt. Bara det att lyckas bli gravid kan ju ta upp mot ett år. Om ni dessutom vill ha flera barn så är det en god idé att börja i tid. Man kan ju faktiskt skaffa barn även fast man studerar, det funkar det med. 

Passa på att åka medan du har chansen!

Det är väldigt utvecklande på så många plan att bo och jobba i ett annat land. Visst kan man göra det senare också men det blir mycket jobbigare att dra iväg när man har barn, hus och massa förpliktelser.

Angående förhållandet - om det inte håller för att ni bor isär i ett år så är det nog inte meningen att ni ska vara ihop. Det är inte särskilt lång tid (och är det 2 terminer så är det ännu kortare), du kommer inte vara långt borta heller och det är ett civiliserat land med goda kommunikationer.

Tack för era svar!

Barnfrågan dryftas generellt när jag vill prata om framtiden och karriär. 

Jag kommer från en bakgrund med relativt gamla föräldrar som båda hade gjort karriär och deras ekonomiska situation var väl över svensk medel. Något som såklart kan påverka min inställning. Mitt syskon valde att studera i USA och har gjort en bra karriär där och fått barn omkring 30. Det är den inställningen jag haft, studier sen barn när en är omkring 30 (förutsatt att det är möjligt såklart). Barn har dock aldrig varit en prioritering, av flera skäl.

Min sambo har väldigt unga föräldrar som innan 20 fick barn och har därför haft inställningen att han vill vara "en ung pappa", nu är han 31 och känner stress över barnfrågan. Hans vänner har inte studerat, liksom hans syskon, utan skaffat familj och barn innan 30. 

Jag vet inte hur jag ska diskutera det här med min sambo, eftersom det lätt blir känsligt och istället för fokus på hållbara lösningar hamnar vi i ett läge där "jag aldrig kommer ge honom barn för att jag alltid fokuserar på min framtida karriär". 

Jag tycker det är fint att min sambo inte vill "stå i vägen" för mina livsval, samtidigt önskar jag att vi kunde diskutera det eftersom det är ett stort val med hänsyn till vår relation att flytta från honom. Efter 10 år känns det inte lika självklart för mig som det hade varit första året.

För mig är mina studier väldigt viktigt, jag har studerat dubbla examen på kandidatnivå för att kunna komma in på en bra master. Och det har jag varit tydlig med från början. Han tänkte inte studera från början men efter många år i en fysiskt krävande bransch kände han att han inte skulle orka det hur länge som helst och hittade en passande utbildning.

Han ser helst att vi flyttar tillbaka till Stockholm när vi båda är klara, något jag inte stänger dörren för förutsatt att det finns bra jobb men jag är öppen för att flytta till helt andra ställen för goda karriärsmöjligheter.