Jag kommer aldrig få en dotter.

Fast du, det är också extremt lätt att uttala sig hur andra känner och om det är rätt eller fel reaktioner,  när du själv är i en annan sits och inte stått i den personens skor så att säga.

Hsr någon sagt något annat än att det viktigste är ett friskt barn? (Vad nu det innebär, skulle du själv älska ett dövt barn mindre?)

Exakt så. Könshetsen är något sjukligt hos folk. Barnet är ju en individ och inte bara sitt kön. 

Nej det är inte upp till mig (tyvärr) för jag anser att om man bara vill ha ett visst kön på barnet så är det något mentalt fel.
Undantaget om man har en genetisk sjukdom som förs vidare hos ena könet, tex blödarsjuka. Det har jag full förståelse för. Men annars bör man ta sig en funderare påom man verkligen ska ha barn och se över att skaffa ett husdjur istället, där kan man välja kön helt fritt.

Jag vidhåller min åsikt. Är man så besatt över barnets kön så är man inte redo att skaffa barn, då bör man skaffa en katt eller hund istället.
Vi kämpade i 8år med att bli med barn, om de sitter eller står när de pissar låg absolut längst ned på listan av vad som var viktigt.

Du är kategorisk du.

I mitt fall är jag faktiskt jätteglad över att få två barn, grät och skakade när jag plussade senast av lycka, och har varit livrädd att det ska gå dåligt. Kunde knappt sova på 3 mån av oro. Känslan över ?ja, då blir det inte så att jag får en dotter, vad underligt? kom ÄNDÅ, just då jag blev genuint paff att BM sa att det var en pojke när jag trodde det var en tjej.

Jag hävdar att man kan känna flera saker samtidigt, som glädje över ett andra barn samtidigt som man inser att en del saker inte kommer bli av och ha andra känslor kring den insikten. På samma vis som jag ibland fortfarande kan känna att jag undrar över hur karriär jag valde bort hade varit när jag velade mellan två helt skilda framtider där en gång. Samtidigt som jag brinner för mitt nuvarande jobb.

Som sagt, det är extremt enkelt att ha fasta åsikter om något man aldrig ställts inför att reagera på vare sig medvetet eller omedvetet. Du har ingen aning om min historia heller. 

 

Du kämpade i 8 åroch har ändå noll förståelse för andras tankar. För mig tog det fem år och två missfall innan jag fick levande barn och ändå kan jag förstå TS tankar. TS är inte ledsen över att få en pojke till, bara att det inte blir det där konstiga idealet med en av varje. 

Jag var helt 100 på att mina tvillingar skulle vara två tjejer så visst blev jag paff när barnmorskan på ultraljudet sa att det låg två grabbar där inne. Det betyder inte att jag inte älskar mina grabbar. Idag är jag även tacksam över att jag fick två killar. Men visst sörjande jag att det inte var iaf en tjej där inne först.

Klart som sjutton man kan känna sig sorgsen av att aldrig få en dotter. Det innebär inte att man blir en dålig mor till killar. Man kommer älska dem precis lika mycket.Sen går det ju inte jämföra med att inte kunna få barn. Det är vi alla överrens om. 

Vad är det du sörjer med att det inte var en tjej?
Jag tycker Y har en sund inställning. 

Det är 10 år sedan så jag minns inte hur tankarna gick helt då. Det var mest det att jag var så säker på att det var tjejer helt enkelt som låg där inne. Att då få veta att det inte gjorde det när man var så säker skapar självklart en viss sorg. Hur kan det vara så svårt att förstå? För vissa är det sorg över att inte få en flicka, för andra en pojke. 

Varför var jag så säker på att det var tjejer i magen? Kanske för att jag är min mammas enda barn (och dotter), min mormor fick två döttrar, min mormor var min mormor mors enda barn? Ja, farmor fick så klart minst en son (tre totalt) men även tre döttrar. 

Ibland, eller rätt ofta, finns det inte någon logik i varför man tänker som man gör helt enkelt men oavsett så måste man kunna få prata om sina känslor och tankar utan att få höra hur värdelös man är som människa och förälder. Det är när man pratar om saker som man kan reda ut det hela. 

Jag förstår dig. Det är inte en sorg över barnet i magen alls. Eller över att det är en pojke. För min del älskar jag verkligen min son jag har något enormt och skulle offra allt för honom utan att blinka och jag är ju helt säker att det blir samma med det här nya efterlängtade lilla livet. Den kärleken är absolut  och total.

För min del vet jag inte om jag helt skulle kalla det sorg heller, utan mer en känsla av förvåning och att en säkerhet man känt kring hur något var var fel liksom. Jag var verkligen så säker man kan vara att bebisen i magen var en flicka, har nog aldrig haft en starkare magkänsla kring något, tänkte bara på den som tjej och alla namn som kom upp var flicknamn utan att jag ens vet varför helt. Jag trodde verkligen på den känslan fullt ut. Så när ultraljudssköterskan sa kille blev det liksom bara fel mot hur min bild och hur min tanke varit. Varken mer eller mindre, och det gav känslor.