När trauman tolkas som medfödd sjukdom
Hej!
Jag är en kvinna i yngre 20-årsåldern som har haft ett trassligt liv med trauman och på senare år hamnat i kriminalitet och drogmissbruk.
Jag har behövt prata med människor inom psykiatrin och bli bedömd på olika sätt när jag varit misstänkt för brott och när myndighetspersonal anmält att de tror jag kommer begå brott eller skada andra/ mig själv.
Jag är anklagad för att ha autism och borderline. Grunden för anklagelserna är att jag har svårt att få vänner, förstör mina relationer, är envis och ibland blir arg över småsaker samt lever destruktivt och förstör allt för mig själv. Känner tomhet och misslyckande.
Däremot har jag aldrig haft svårt att förstå andra och tycker det är lätt och blir rätt när jag läser av andra, vilket även andra utanför psykiatrin brukar hålla med om. Jag hamnar aldrig i relationer med beundran/nedvärderan, inte så många konflikter till vardagen och inga extrema humörsvägningar.
Det känns som ingen inom psykiatrin tar mig på allvar när jag pratar om trauman och hur trauman kan påverka en människas känsloliv, beteende och utveckling. Framförallt när problemen i fråga inte funnits i barndomen innan trauman kom. Men jag blir motarbetad med att alla mina problem måste kunna samlas i en medfödd diagnos och att jag ska få lite olika mediciner för att ändra hjärnkemin så denna medfödda störning blir lindrigare. Jag vill inte ha psykofarmaka. Jag har tagit droger och i min värld är det droger också bara att de inte är klassade och att de inte är lika starka och roliga att ta. Folk får abstinens från SSRI.
Jag kan bara säga till alla er som tvingats haft mer kontakt med psykiatrin eller regelbundet blir tvångsinlagda: vilka kämpar ni är!
Jag är suttit häktad med restriktioner under flera månader vid två tillfällen och jag blev bättre behandlad där än inom psykiatrin, i alla fall delvis. Att dömas till rättspsykiatrisk vård måste vara en mardröm för många som inte kännas sig sjuka eller vill ha tvångsvård. Känns också som samhället stigmatiserar de psykiskt skadade allra mest vilket är så synd och fel.
Problemet är att jag känner mig varken autistisk eller personlighetsstörd utan bara trasig och traumatiserad. Det är jobbigt att inte förstå den problematik man anklagas för att ha.
Är det någon annan här som också anklagats för vissa diagnoser och känt att det inte riktigt stämmer?
Är det någon annan som också tycker psykiatrin är alltför fixerad vid diagnoser och mediciner och ibland ignorerar hur livet i sig kan påverka människors utveckling?
Måste allt mänskligt lidande anses vara en sjuklighet i hjärnkemin som ska försöka ombyggas med psykofarmaka?
