Jag kände inte till begreppet parasocial sedan tidigare, men läste lite nu, och jag tycker nog att det förklarar en del för och av mig. Pär Wästberg skrev nyligen i en krönika om sin relation till romaner.
"Jag hade funnit mina sanna vänner. Dem kunde jag rangordna och spela ut mot varandra utan att de bråkade."
När jag läste detta klack något till i mig. Är det så jag gör också, för att en del av mina sociala relationer har varit så svårhanterliga? Så att skribenternas känslor blir liksom istället för?
För mig är det inte så mycket böckerna och författarna som tidningsskribenterna, och särskilt de som skriver introspektiva krönikor och litteraturrecensioner som jag har haft parasociala relationer till. Jag har läst så mycket av samma skribent att jag tycker mig veta hur de fungerar. Det gäller i tidningarna, men också här på Familjeliv. Det är en form av parasociala relationer jag har utvecklat till de aktiva skribenterna. Det känns ju jobbigt att bli medveten om. Men samtidigt är varken du eller jag ensamma om detta. Rockstjärnan Ulf Lundell har skrivit 8 böcker om sina parasociala relationer till tidningsskribenter:
"de nedvärderande små sticken så snart det är en kvinna som gjort eller skrivit något Ulf Lundell inte håller med om ("Lilla Pozar", "damen Heberlein" , en "iransk brud med mustasch" . "Tanterna" Åsa Beckman och Nina Lekander).
Vissa utgjutelser är påfallande dumma. Som påståendet att Beyoncé och Jay-Z har ett ansvar som "svarta" , och borde sluta göda globala gangsterdrömmar genom att klä sig i lyx. "
Jonas Thentes parasociala relation till Ulf Lundell är så stark att han valde att" ikläda sig Lundells språkdräkt" i sin recension:
"Har berättat det tidigare
Jag var nattportier och Ulf Lundell på turné
1985, tre på morgonen
Vargtimmen minus två
Han signerade sin nya diktbok
"Tid för kärlek"
Bet hårt i dikten "Väninnorna"
Dom är kvar, avtrycken
En av framtänderna i underkäken
Något sned
Som min egen"
Ulf Lundell själv har problem med fansen:
"Bristen på framåtrörelse gör också att Lundell har svårt för sin trogna publik, han fylls av vämjelse bara vid tanken på att se samma människor framme vid scenkanten år efter år: decennier vid det här laget.
Inte nödvändigtvis för att de påminner honom om åldrandet (jo, nog det också, skulle Hobbyfreud inflika) utan för att de står still, inte har rört sig från det de gillade i ungdomen"
Själv gör han inte kopplingen till sina egna idoler som han skriver om.i Vardagar.
Bara man passar sig för att bli en stalker är det väl okej:
Men gränsen är hårfin:
Några människor berättar helt enkelt väldigt mycket om sig själva, och de tycker att det är deras rätt att bli lyssnade på.
Jag menar, Ulf Lundell, 8 böcker om sina Vardagar, och så har han mage att bli sur på sina fans för att de känner sig nära honom? Jag har aldrig sett Knausgård uttrycka något sånt.
