Stark längtan till hemstaden, livrädd för att partner säger nej

Så länge du inte frågar kan du aldrig få ett ja! Ju längre tiden går desto mer rotade blir ni, så ju förr du frågar desto bättre.

Är det långt till din hemstad? Vad tycker han om den? Har ni aldrig ens tassat runt ämnet så du har en aning om vad han skulle tycka om en flytt?

Håller med dig.
Om man aldrig frågar får man aldrig svar.
Och det kan ju vara så att man bygger upp känslor kring problem som kanske inte ens kommer uppstå = mår dåligt helt i onödan.
Eller så hamnar ni i ett av ert livs stora dilemman där en av er desperat längtar bort och den andra vill stanna. Men då blir det er nästa gemensamma utmaning att ta er an. 

Jag och min man bor kvar i vår födelsestad och vi har hälften av mor/farföräldrar här. Några av våra syskon finns också hyfsat nära. Jag har längtat bort till och från, sett framför mig att vi skulle få mer livskvalitet om vi lämnade ekorrhjulet och flyttade härifrån. Vi har båda yrken som "finns överallt" så jobb vore inga problem. Och hade vi råd med ett större boende så kunde vi välkomna övernattande gäster långväga ifrån och få till kvalitetstid med dem även på det sättet. Vi hinner liksom ändå knappt träffa folk i vardagen såsom vi lever nu. Men jag är inte desperat och jag uppskattar verkligen fördelarna med att bo här. Kanske realiserar vi detta när barnen lämnat boet, vi får se. 

tack för svar! Så sant skrivet! Det är sådana tankar jag måste påminna mig själv om.

Det är typ 4-5 h med bil och han gillar att åka och hälsa på och han har en nära vän som bor där. Sen har det aldrig varit ?åh hit vill jag flytta?-känslor, men han har inte tänkt så långt. För vi har liksom aldrig riktigt pratat om eller behövt tänka på mycket framtidsplaner rent praktiskt. Vi har alltid velat ha barn, men har haft inställningen att allt löser sig under vägen. Vilket det gör. Men nu vill jag rita upp linjer som sträcker sig längre. Jag vet att han absolut vill flytta till större ställe och gärna villa eller radhus, men vi har aldrig riktigt kommit in på vart. 

känns för övrigt sjukt spännande hur man kan förändras kring en sån fråga som alltid har varit självklar för mig: jag är ju en storstadsperson och kommer alltid att vara. Tji fick jag när lilla ungen kom och flyttade om min hjärna, haha? 

Flora: tack för att du delar med dig! Vad är det för typ av livskvalité du tänker på? Innan vår bebis kom tyckte jag att livskvalité var att ha ett kul och brett kulturliv (mat och saker att uppleva) samt att ha en relativt stor umgängeskrets där man träffas spontant och ganska så ofta. det känns fortfarande viktigt men nu vill jag mer ha en familjefokuserad utgångspunkt: närhet till natur och saker vi kan göra tillsammans, att det är låg tröskel för oss att utöva våra  rekreationsaktiviteter (både för oss vuxna och barn) och att vi får så mycket tid som möjligt med varandra. Jag ser fö också en möjlighet att vi flyttar barn har lämnat boet!

Ja närheten till familjen betyder mer än man tror när man skaffar barn. Är det då kanske så att ni skulle ha råd med ett större boende om ni flyttar till din stad? Det kan vara en "försäljningspunkt" att ta med. Positivt också att han har en nära vän på orten!

Tror det är helt naturligt att man får den här längtan och att ens föräldrar och anknytningen till barnet blir mer starkare. Man prioriterar om per automatik. 

Du behöver ta upp det även om du är livrädd för svaret. Kan vara han säger nej först men sedan låter det gro lite och ändrar sig. 

Lycka till :) 

Ta upp det med honom, lite casual, mer som "du jag har tänkt lite på nu när vi har fått barn, om vi kanske på sikt skulle vilja leva lite annorlunda, (ta upp några saker här som du tänker på), och nämn din hemort. 
Sen säger du kanske inte mer just då utan väntar på hur han reagerar. 

Då har ni startat, och det här kan ju ta månader och år kanske, men ta det lugnt. Gör ingen kamp av det, utan mer se det som en intressant och spännande framtidsdröm. Förhoppningsvis hakar han på och börjar tänka. 

Oavsett var ni flyttar, så måste du ta upp det med honom, eftersom du inte vill bo och leva som ni gör nu. Och då kan detta vara ett av förslagen. 

Han är inte red han all han behöver men han äliskar honom annars finns inte nåt man bli red för

För mig skulle det vara att kunna köpa ett boende som kostar kanske hälften av vad likvärdiga boenden kostar här. Samtidigt som vi skulle ha i princip samma inkomster. Det skulle göra att jag kände mig mer fri att själv göra saker på huset, när man inte bundit så mycket kapital i det. Och även gå ner i tid och styra vår vardag mer själva.

Förhoppningsvis knyta närmare kontakter till grannar och/eller barnens skolkamrater. När man var liten så gick man i närmsta lågstadium, när man blev äldre så kanske man behövde cykla en bit till mellan/högstadium. Alla på gatan gick i samma skola. Så är det inte där vi bor nu utan från mitt yngsta barns förskola tror jag att barnen spreds på fyra eller fem skolor. Vi har så mycket fristående huvudmän. Och man tappar liksom det där "nära". Man kan inte gå hem tillsammans för man bor kanske inte ens åt samma håll. Och barnen på gatan gör inte läxor ihop för de går inte i samma skola. Det gör tyvärr också att man inte har samma nära kontakt med andra viktiga vuxna och kan vara där för varandras barn. 

Kultur, film, restauranger osv var en större del av våra liv också före barnen. Jag uppskattar fortfarande att gå ut och ta en bit mat men tiden finns inte på samma sätt. Därav blir inte utbudet just där vi bor lika viktigt heller. Utan då tänker jag att om vi får besök och vill göra något roligt eller vi får barnvakt en kväll jag och maken så får vi helt enkelt ta oss någonstans där vi hittar något intressant eller så. Den biten går att lösa, vi behöver inte ha det runt knuten. 

Jag ska säga att vi bor redan i dag i en kranskommun till en stor stad och vi har väldigt bra möjligheter till uteliv. Vi är mycket i naturen, både vid Mälaren och andra platser där vi grillar, promenerar, leker, fiskar. Och vi är aktiva. Så det tänker jag att vi bara fortsätter med fast någon annanstans. 

Familjefokuserad utgångspunkt är väl ungefär det jag försöker beskriva

En sista sak är just att man tänker att man bor nära för att hinna umgås. Men min erfarenhet av vänner /släkt som gjort just den här sortens förändring som vi funderar på, är att man vinner kvalitet i umgänget på ett annat sätt. För de har kunnat köpa större boenden eller haft råd att bygga gästhus/attefallshus där man som gäst alltid är välkommen. Så istället för att försöka stressa fram en middag på en helgdag då alla kan (kanske blir 4 mån framåt i tiden) bokar vi in en helg, vi packar in oss i bilen och åker 2-3h fredag kväll. Sen kan vi umgås och prata hela helgen och barnen har varann. Det blir en helt annan sak. 

Permanent flytt behöver inte vara den första och enda lösningen. Du kan ha en något idealistisk bild av hur det skulle bli om ni flyttade. 
Hur säkert det än känns så KAN även du faktiskt känna annorlunda efter ett halvår där. 
Hyr bostad där under sommaren 
Hälsa på under semestern 
Etc 
Prata om dina känslor och behov med mannen, gå inte direkt på lösningen. Fråga hur han ser det.