Hur många barn har du och blev det som du tänkte innan barn?

Har inga barn och livet och tillvaron blev precis som jag tänkte, förutom att jag är gift. Hade trott att jag skulle vara singel, alltid så jag sett mig själv. Kanske längre fram. 

Jag har två barn och ingenting i mitt familjeliv har blivit som jag hade tänkt mig .... för utom att barnen är de bästa barn som finns och att dottern var extrem enkelt.

Jag hade bestämt mig för att inte skaffa barn, hade ingen längtan efter barn över huvud taget. Men man får inte alltid som man vill, mot alla odds och trots alla försiktighetsåtgärder blev jag ändå gravid. Mitt samvete ledde mig till att föda barnet som i dag snart är trebarnsfar.

Nej, livet blev inte som jag tänkte mig men inte blev det sämre. Tvärtom har jag fått så mycket mer ut av livet än vad jag önskade

Jag har snart 3 barn. En som är 5, en som är 1 och en som kommer i Juli. Livet som förälder var verkligen inte som jag trodde. Fick väldigt ofta höra att när man skaffar barn är det slut med ensamtid på toaletten, man får vabba mycket, sömnlösa nätter. Fick höra massa negativt. Men båda mina barn har sovit hela nätter från 1,5 månad i egen säng i eget rum, får vist ensamtid på toaletten då vi för det första är två vuxna och för det andra så accepterar dom att man vill låsa om sig på toaletten, dom har inte vart sjuk alls så mycket, sluppit magsjuka, vattkoppor och hög feber. Den äldsta hon är lugnare än min lilla tjej. Men såklart såklart genomgår dom olika faser och testar gränser. Den största utmaningen som förälder tycker jag är att ha mycket tålamod. Sen tänka mig för hur jag agerar och vad jag säger inför barnen. Kan ju inte göra sådant jag själv tycker är fel så som skrika, säga olämpliga saker mm.... 

Men i det stora hela har mitt liv blivit mycket roligare sedan jag fick barn. Älskar att ge dom kärlek, trygghet, se dom växa upp, lära känna deras personligheter som växer fram genom åren. 

Har fem barn med samma man. Är så lycklig över 5 barn. När jag var yngre trodde jag 3 var stopp, men så blev det inte. Åldersspannet mellan första och sista barnet är 14 år. Jag njuter tillsammans med barnen och av dem :)

Har 5 barn mellan 2-14. Hade tänkt mig 3 barn men sen kom två till. 4 tjejer och en kille. De två små är helt ljuvliga så kan aldrig ångra dem men är ofta helt och hållet slut. Hoppas på lite mer ork om några år?

Jag har två barn, sju och fem år. Livet med barn blev inte som jag tänkt mig. Jag har mycket mindre tid till mig själv och har blivit en gnällig och trött tant som jag inte riktigt känner igen. Jag hade velat vila i några månader och hitta mig själv igen. Sedan är ju barnen roligare, smartare och kärleksfullare än jag trott, så visst ger det saker med barn också, men jag förlorade mig själv.

Jag hade väl tänkt mig ett eller två barn, men det blev fem...
Fick det första när jag var 22,  sen fick vi ett till 7 år senare, och skilde oss ett par år senare.
När jag var 36 träffade jag en ny yngre man,  och vi blev gravida oplanerat tre år senare, han hade inga barn sen tidigare.
Det blev tvillingar (!) och det blev verkligen en omställning.
Jag var 40 år då.   
Två år senare blev jag gravid igen, även denna gång oplanerat, hade spiral. 
Det är väldigt intensivt med de tre yngsta,  jag var ju också 40+ när de föddes, nu är jag snart 45 och den yngsta är ett,  fyller två år.   
Alla är pojkar, förutom äldsta barnet, men hon är ju vuxen numera. 
Jag älskar mina barn och jag älskar att vara mamma! 
Men det var inte riktigt så jag tänkt mig :) 

Hur jag resonerade:

När jag var tonåring ville jag ha barn.
När jag var 25 typ ville jag hellre ha fler hundar (träffade sambon här)
När jag var ca 30 började vi prata om barn.
När jag var 32 slutade vi med preventivmedel. Plussade fort. Det gick åt h-vete.
När jag var 35 plussade jag för andra gången. Det gick inte denna gång heller. Började tvivla, kände mig värdelös som både hade svårt att bli gravid och som inte verkade kunna behålla en graviditet.
När jag var 36 plussade jag igen. Fick ett tidigt ultraljud och det visade på tvillingar. Tiden fram till KUB-ul var hemsk eftersom båda graviditeterna innan hade jag börjat blöda i v12. Efter RUL började jag tro att det skulle gå vägen. Tack och lov så hade jag ju fler ultraljud eftersom jag väntade tvillingar, annars hade det varit en helvetisk graviditet. 

Barnen kom två veckor efter att jag fyllt 37. Nu fyller de 10 år i år och det räckte bra med de två. Hade vi velat ha fler hade vi velat att de skulle komma tätt och det orkade vi inte med då. Sen är jag inte en bebisperson utan det är bara en transportsträcka fram tills att de börjar prata och bli lite intressanta.

Hade vi inte fått två på en gång hade det sannolikt bara blivit ett barn just för ångesten över om det skulle gå vägen eller ej. 

Är ensamstående med tre barn på heltid varav äldsta är 10år. Sen har jag ett vuxet barn. Samt ca 10st barn som är tillkomna via donation. Har även ett syskon till ett av donatorbarnen på väg. Så 15st barn snart om allt går vägen.

När jag var liten så var jag övertygad om att jag inte ville ha några barn. Så nej, det blev inte som jag tänkte mig.

så många barn flera i tråden verkar ha. Jag har en fantastisk dotter, väldigt tacksam för henne men hade velat ge henne ett syskon. 
roligt att läsa om stora barnaskaror