Mår dåligt över barndom och nutid

Vill du inte ha kontakt med din mamma heller eller är det bara styvpappan du är glad att inte träffa?

Har du ingen mormor, morfar? Var är din biologiska pappa?

Hör du själv av dig något till systrarna? Hur mycket har du försökt?
Tänker att du kan åtminståne ge det ett seriöst försök att bygga upp en kontakt. Ansträng dig även om inte de gör det så mycket, och se hur det går, ge dem en chans. Ställ upp för dem, visa att du bryr dig. Kanske kommer de ändra sig?

Nej hon har behandlat mig som skit som vuxen så vi har brutit kontakten. Och efter jag gjorde detta kan jag inte fira högtider med mina systrar heller, dom försvann ju på köpet.

Min morfar dog i cancer innan jag föddes och min mormor dog i cancer för några år sedan. Hon var den jag alltid tyckt mest om i släkten. Var där hela tiden som liten. Min biologiska pappa ville inte ha barn och drog innan jag föddes.

Jag hör av mig till mina systrar ibland, och går på bio en gång i halvåret med min yngsta. Men annars är det alltid jag som hör av mig och aldrig dom. Är tröttsamt när bara jag verkar bry mig. Inte en enda människa hälsade på mig när jag bjöd hem alla i släkten till min nya lägenhet som jag flyttade in i för fyra år sedan. Fortfarande ingen som besökt mig.

Jag känner att det är ditt ansvar att ordna ditt liv.
Du kan höra av dig till dina systrar och mamma.
Det finns garanterat fulare män än du som inte har partner.
Det finns föreningar, grannar och liknande att fira midsommar tillsammans med.

Jag beklagar ts. Som ovanstående sa, försök bygga upp en kontakt med dina syskon. Dom har säkert inte heller haft det lätt. Föreslå att ni hittar på saker och gläd dig i stunden. Vissa har inte kapacitet att hålla i högtider. Lasta dom inte för det.

Sen är det väl en bra idé att utöka sin bekantskapskrets. Finns många kompisgrupper på nätet exempelvis. I vissa fall så kan man ersätta familjerelationer med vänskapsrelationer. Vilka intressen har du?

Att skaffa en partner är ingen universallösning på en välmående. Du skulle säkert gynnas av att gå till en terapeut, bena i tankarna och fokusera på välmåendet.

Men alla förslag ovan kräver att du gör något aktivt.

Jag förstår att det är tungt att vara den enda som tar initiativ. Men mitt förslag är att mer ta ett krafttag nu och ge det en sista chans, hör av dig lite oftare, engagera dig i deras liv. Visa kärlek. Ge det en tid. Får du ändå inte tillräckligt tillbaka så kanske du ska ge upp. Har systrarna barn som du kanske kan bygga upp en relation med?

Jag gör det, men det är inte kul när det bara är åt ett håll. Och min mamma bryr jag mig inte ett dugg om. Inte värd ett dugg.Jag har tappat lusten efter tio år. Hur mycket krafttag ska jag ta? Ja dom har barn som jag tycker om att träffa.

Ja, jag vet ju inte hur mycket du har försökt, och hur ofta, men att du upplever det som mycket tvivlar jag inte på.

Ja, då kanske du istället ska fokusera på relationen till barnen, prioritera och kanske utöka den. Allra minst se till att den inte rinner ut i sanden.

Annars är det väl skaffa fritidsintressen där man träffar folk.

Jobbar du?

Väljer att bemöta en sak som jag undrade över, att du säger att han hade ADHD och därför tryckte ner er? Det har ju inte med varandra att göra.

Det kanske är en bra idé att engagera dig i andra. Kanske ungdomar, hemlösa eller äldre.

Men jag har ju kontakt med barnen via syskonen. Jag har ju inte direktkontakt med en 5-6 åring direkt.

Ja jag jobbar och har aldrig varit arbetslös.Det är sant. Däremot har han garanterat ADHD och samtidigt tryckte ned oss. Separat jag vet.