Ni som inte fick barn - hur hanterar ni det?

Jag är tio år äldre än dig och fortfarande glad över att jag inte skaffat barn. Självfallet upp till var och en man jag älskar min frihet...

Det känns skönt att höra. Glad för din skull!

Valde du aktivt bort barn eller blev det mest bara så?

Nu är jag visserligen yngre, bara drygt 25, men kommer aldrig att kunna få några barn.
Har allvarlig endometrios och PCOS, varav det senare gör att jag har 110-130 dagar långa cykler bl.a., vilket totalt omöjliggör en graviditet. Har aldrig någonsin haft ens i närheten av regelbundna cykler, så det är tveksamt om ens IVF i teorin hade fungerat.
Har även en hel del andra sjukdomar; kronisk migrän, kroniskt återkommande bihåleinflammation, allergier mot en massa, svåra eksem, ensidig funktionell dövhet som kan bli dubbelsidig med tiden, svaga leder som lätt går ur led osv. osv.
Åtminstone migränen, allergierna, eksemen de svaga lederna och endometriosen är bevisligen ärftligt. Det vill jag helt enkelt inte riskera att föra vidare.
Därtill tror jag inte på kärlek och tvåsamhet överhuvudtaget, aldrig haft ett förhållande och skulle aldrig kunna tänka mig att ha det heller.

Hur jag tänker om framtiden? Jag är redan ensam, åtminstone emotionellt, och varit så hela mitt liv hittills. Så när som på mina två kusiner, kommer resten av släkten på alla håll att vara utdöd av ålder redan runt/innan jag fyllt 40 år, så eventuellt hypotetiska barn hade ändå knappt haft något minne av sin mors släkt, och den ensamhet folk pratar om på ålderns höst hade som sagt redan slagit in i tidiga medelåldern. Är inte rädd för den, eftersom att jag redan nu är så pass ensam.

Är bara 31 och skulle rent fysiskt kunna få men avstår pga psykisk ohälsa. Jag är väldigt glad åt att min pojkvän har barn sedan tidigare och att han är 47 och lite för gammal för fler barn ändå, så jag känner ingen press.  Exceptionellt skötsam bonus på snart 17 med bra riktiga föräldrar är lagom "mamma-nivå" för mig. 

Men samtidigt kan jag känna sorg över detta, jag tror att om jag inte hade mina störningar så hade jag velat ha barn.

Jag har barn, men svarar för tre av mina nära väninnor sen många, många år.
De är inte medlemmar/aktiva på Familjeliv.
De är 42-45 år nu.
En av dem har aldrig ens försökt få barn, hon har aldrig velat ha.  Ett långt samboförhållande tog slut pga det, han ville ha barn, men inte hon.
Hon har aldrig haft någon sorg över det, hon lever sitt liv precis som hon vill ha det, med ett jobb hon älskar, husdjur, vänner, resor, föräldrar, syskon och syskonbarn.
De andra två har försökt få barn i tidigare relationer,  med hjälp av IVF.    Det var 8-10 år sen de slutade att försöka, det fanns möjlighet till fler försök, men ingen av dem har haft särskilt stor barnlängtan,  och de är nu nöjda med att det inte blev barn.
De är båda gifta, har karriärer, bra ekonomi och reser mycket.
En av dem har hästar som sitt stora intresse, och hon har egna hästar som hon tävlar med. 

Förstår ditt val, men varför väljer du bort att leva i en relation? Du skulle kunna hitta en likasinnad.

För att jag, som jag skriver ovan, inte tror på kärlek och tvåsamhet, och enda relationen jag sett på nära håll är en enda lång hatrelation. Har också lärt mig att trivas med ensamheten och skulle aldrig klara av att ha någon så nära inpå. Fine, du har förvisso i viss mån rätt, jag har inte 100% stängt dörren till ett särbo förhållande, men nja, det känns inte så troligt det heller. Lägg därtill att jag har en mycket aktiv fritid med intressen som tar åtskilliga timmar varje dag, året runt.

Jag är 54 år och har inga barn.
Jag har aldrig längtat efter barn men har tänkt på det större delen av livet.
Jag tror att det beror på mina känslor för livet ända sedan jag själv var barn som har styrt mig hela tiden.

Jag har sedan 3-årsåldern känt mig utanför. Jag hör inte hemma här på något sätt som är svårt att förklara kanske.
Jag började tidigt som barn fundera över livet och varför jag finns till mm.
Varför skaffade mina föräldrar barn....  Jag kände att jag var en belastning för dom många gånger och jag har tänkt många gånger att der är nog inte så lätt att vara förälder. Mamma har sagt många gånger att hon längtade så mycket efter barn men jag känner inte riktigt att det var så.
Pappa har inte sagt något om barnlängtan och jag misstänker att han var skeptisk till barn men kanzke lät sig övertalas(?). Han har alltid funnits i familjen och skött sin uppgift.

Jag har varit på dagis i treårsåldern och kände mig utfryst. Dagisfrökrarna var väldigt glada att se mig när jag kom men när mamma gick så brydde dom sig inte så mycket om mig längre. Jag minns att dom rökte och pratade med varandra.

Ibland var pappa hemma med mig när mamma gick till jobbet. Det var skönt att slippa dagis men pappa var så tråkig och pratade inte mycket med mig. Jag undrar om han verkligen ville ha barn egentligen.

Skolan blev jobbig med mycket mobbing och jag blev aldrig intresserad och engagerad av att lära mig mycket och kämpa för bra betyg. Skolan var en förvaringsplats.
Framtidsdrömmar om ett intressant och välbetalt arbete existerade inte.

Några riktigt bra klasskompisar har jag aldrig haft men så har det inte funnits någon som jag kunnat bli så nära vän med heller då jag varit för olika helt enkelt.
En klasskompis som jag nästan bodde granne med har hängt hos mig i många år och detta trots att jag inte ville vara med honom. Han var verkligen elak och plågade mig i många år. Han hade det nog inte så lätt att få kompisar och tyvärr fastnade han för mig och jag klarade inte av att sätta stopp för honom så jag blev slav under honom.

Kär har jag varit i många tjejer som barn men jag har inte haft så lätt för att få kontakt med tjejerna och "fråga chans" vågade jag aldrig och jag tänkte att jag ändå skulle få nej.
Genom åren hände det faktiskt några gånger att tjejer frågat chans på mig(!) Ibland riktigt underbara tjejer men rädd och blyg som jag var så svarade jag alltid nej vilket ledde till att jag blev fruktansvärt besviken på mig själv efteråt och jag har gråtit många timmar, många gånger.

Rädd, blyg och osäker har jag varit och jag trodde länge att jag skulle bli socialfall. Deprimerad och ångestfylld i många och långa perioder men jag har klarat mig och jag har upplevt mycket positivt också.

Jag blev inte socialfall och jag fick jobb och jag blev t.o.m gift.
Min fru ville till en början ha barn men jag ville inte och har inte ändrat mig och nu tror jag, eller vet skulle jag säga att jag kommer inte att ångra mig och jag kommer aldrig att gå med på att skaffa barn.