Bonusföräldrar, vänjer man sig vid att hålla tyst?

Forts:
Efter att han gjort på detta vis 2 ggr på rad kunde jag ju tydligt fatta systemet.
Likförbannat får sonen en moped (som han inte ens får köra pga ålder) för han lovar gå i skolan om han får en.
2 v var han i skolan efter der.
Sen hemma igen. 
Och min särbo blir så besviken och förtvivlad.

Nu senast här så har vi en utlandsresa planerad om några veckor. 
Datum och resa är planerad efter sonens sommarjobbsperiod.
Jobbet blev inte mycket med. 2 dagar, sen orkade han inte.
Jag lägger mig inte i det. Särbon förtvivlad.
Men nu idag ringer särbon och undrar om vi inte ska förlänga resan eftersom att sonen nu ändå inte jobbar.
Ja jättegärna för mig.
Men hyfsat (i mina ögon) felaktiga signaler mot sonen

Forts

Jag känner oro för sonen. Det känns som att han är på rejält glid gällande skola och ansvar.
Och det känns som jag bara står och ser det hända.
Samtidigt är det inte min sak att lägga mig i 
Särbon har inte bett om min åsikt gällande hantering av att han hoppade av jobbet.
Ska man bara hålla tyst och se på.
Och hur försvarar man det för sig själv? 

Blir lite fel att belöna innan man presterat. Som att få lön innan man jobbat. 
För mig låter det som en pappa som har dåligt samvete för sonens skull, och vill stötta men det blir på fel sätt. 

Var glad att ni är särbos, då kan du avstå från att lägga dig i. Svårare om man bor ihop. 

Vad gör skolan för att hjälpa pojken? Att bli hemmasittare är tungt och han är på god väg att bli en på heltid, låter det som (sagt av en med stor erfarenhet av detta) 

Jag hade inte varit tyst utan sagt vad jag tyckte. Jag är också särbo, och ska så förbli då jag tycker att min kille daltar med sin unge för mycket. Ibland ryker vi ihop om just detta och då får det vara så. Jag tänker inte leva i tystnad bara för att han inte kan se att han gör barnet en björntjänst.

Vi har inga planer på att flytta ihop idagsläget 
Vi har det helt enkelt för bra som det är

Skolan gör förvånande lite. Ringer någon gång om sänder och "hotar" med myndighetskontakt.
Detta har jag verkligen inte hållit tyst om. Att jag anser att särbon ska ställa krav på att inleda ett samarbete med Skolan för att kanske kunna vända skutan.

Ja särbon har extremt dåligt samvete. Mamman omkom i en tragisk och brutal olycka för snart 5 år sedan och för särbon är det oerhört viktigt att barnen ska känna sig trygga ha det så bra det går osv med honom, då de inte har någon annan 
Det är större grej för särbon än för barnen. 
Barnen har flera tighta vuxna kontakter i form av fastrar en morbror, mor och farföräldrar och nu mig och även om det är stor tragedi så upplever jag att de klarat sig bra efter omständigheterna 

Eftersom jag vet hur svårt sånt här kan vara, och hur fort man kan bli hemmasittare och hur svårt det är att ta sig ur det, så måste pappan verkligen ta allt stöd som finns. Skolan ska inte bara stötta, den är skyldig att kartlägga, utreda, sätta in resurser (och ja, jag vet hur svårt det kan vara - jobbar inom skolan själv). 

Går pojken i grundskolan eller gymnasiet? Det är lite skillnad på lagstiftningen i och med att grundskolan är obligatorisk. Oavsett ska den skola man är i elev i, göra vad den kan, oavsett elev eller situation. 
Kan någon av släktingarna du nämner, prata med pappan och stötta för att kontakten med skolan ska bli bättre? Vilket stöd har pappan haft efter olyckan, från tex socialtjänst, anhörigstöd och sånt? 

Varför tycker du att du är bonusförälder till din särbos barn?

Möjligen kan du vara ett stöd för din särbo och komma med råd om föräldraskap ifall han ber dig, men i övrigt så har väl barnen sina föräldrar och du är pappans särbo?

Sen, det där med tonåringar som skippar skolan och har det jobbigt, det är kanske lite mer komplext än att bara fixa med mutor och tillsägelser. Och lätt att sitta utanför och tro att man vet hur det borde skötas. Har själv haft en tonåring med en mycket tung högstadietid som mynnade ut i en depression som krävde medicinering och inte förrän i gymnasiet började det fungera bättre igen. Inget man bara liksom mutar bort och tror att det handlar om slapphet. 

Jag tycker att du ska backa och se dig själv som en partner till din särbo, men låta honom vara förälder till sitt barn. ge råd och förslag om han ber om det, men lämna övrigt till föräldrarna. Och lägga dig inte i om pojken får moped, resor etc, för det har du dels inte med att göra, och dels så kanske det påverkar pojken positivt i nån mån som du inte har en aning om. 

Har barnet fått någon samtalskontakt efter att mamma dog? Det kan ju vara en sådan grundorsak till att barnet ballar ur nu? 

Du ska förstås inte hålla tyst när det gäller allvarliga saker som skolk och liknande, men det kan nog vara bra att ha i tanken att barnet har varit med om ett trauma när mamman gick bort. Det påverkar tyvärr många barn hela livet igenom. 

Jag hade frågat min särbo om han vill ha mitt råd och min syn på saken eftersom du ändå uppfattar honom som  hjälpsökande i detta och lite som att han är mitt i kvicksanden här. Sedan om han följer dina råd eller inte är upp till honom. Jag tror oftast det är lite lättare för andra som inte står mitt i skiten att kunna se det från ett annat perspektiv. Du menar ju väl, både för bonussonen och för din särbo, du kommer inte med onda baktankar ju. 

Min partner, hans ex, fjärde barnets mamma och jag är ett team. Barnen är allas angelägenhet och här finns inget att hålla tyst om. Samma regler gäller överallt. 

Jobba ihop er, tillsammans. 

Jag förstår inte riktigt varför folk ofta i sådana här situationer känner att de inte kan säga nåt?

Nej du kan ju inte bestämma hur han ska uppfostra sina barn men ni kan ju fortfarande samtala om barnuppfostran precis som att man pratar om andra saker. 

Du kan säga att du får göra som du vill men jag personligen tycker det ger lite fel signaler när du köper en moped innan..." osv. 

Ni pratar ju säkert om annat här i livet där ni tycker olika? Ni kanske tycker olika om nåt politiskt. Håller du inne med det då? Han kanske berättar om nåt upprörande nån kollega har gjort men du håller inte med, du tycker kollegan gjorde rätt. Då säger du kanske det till honom?

Men så fort det handlar om barn så vågar man inte säga nåt. Självklart kan det vara känsligare att kritisera nåns barn men det hänger ju också på hur du säger. Man ju inte bara häva ur sig "du gör ett uruselt jobb med sina barn och de har blivit odrägliga och bortskämda".

Men att angående semesterresan skulle du enligt mig utan problem lugnt kunna svara "ja det hade varit mysigt men tycker du inte det sänder fel signaler när han har valt att hoppa av jobbet?". 

Och han vänder ju sig ändå till dig i de hör frågorna. Berättar hur förtvivlad och ledsen han är. Då kan man absolut komma med små försiktiga råd. 

Men varför är någon annans uppfattning om vad som är rätt eller fel signaler nåt som jag som förälder borde ta hänsyn till? Om jag tycker att det ger rätt signaler, eller inga signaler alls som är relevanta i sammanhanget, så spelar det vä ingen roll vad nån annan tycker om det? 

Om barnet inte klarar att gå i skolan eller sommarjobba, så kanske det inte handlar om moped eller inte, utan om att barnet mår skit. Mopeden och resan kanske förgyller några av de djupgråa dagarna men gör varken till eller från i grundproblemet.

Skulle du tänka likadant med en vuxen som genomgår en depression eller liknande och är sjukskriven eller inte orkar jobba - att då får den inte följa med på resa eller få en fin present som hen vill ha, för det sänder fel signaler när hen inte orkar gå och jobba.

Din inställning andas att barnet bara är slapp och lat och att det kan fixas genom hårdare tag, men så är det oftast inte. 

Det är inte lätt med hemmasittare. Omgivningen tror alltid att det bara handlar om tuffa tag och mer krav och missar helt att det där har man som förälder i allmänhet redan testat. Det är lite som när man har spädbarn och de som har barn som sover hela natten kan säga att det är bara att ha rutiner och lägga barnet i ett mörkt rum så är det klart. :) men spädbarn är ju olika som vi alla vet. Och tonåringar också. De vars barn slutar sitta hemma om de får mer krav är föräldrar till barn som fixar de där kraven. Utifrån sett är det dock lätt att bara se vad som sker just nu, att ungen är slapp och inte har några krav på sig. Men vägen dit har antagligen inte varit en dans på rosor. 

Har själv haft en hemmasittare och jag vet inte hur många olika förslag och råd jag fått. Har följt allt. Men det funkade ändå inte. Att man då och då gör något trevligt med ungdomen och inte låter exakt allt i relationen kretsa runt hemmasittandet betyder inte att man itne tar det på allvar. 

Exakt så! Skönt att läsa någon som kan känna och uttrycka lite empati och inte bara förespråkar tuffa tag och skärpning.

I TS handlar det dessutom om en ungdom som förlorat sin mamma i ung ålder, såna trauman kan göra sig påminda långt senare och på många olika plan i livet. Samt att tonårstiden är allmänt jobbig och plågsam för väldigt många ungdomar.

Jag har haft en ungdom med dåligt mående, och ett råd vi fick från BUP var just att försöka göra roliga saker, för att locka fram nån liten glädje i tillvaron som var så mörk för barnet. Det gjorde inte att hen orkade gå till skolan, men gjorde att en stund blev något mer uthärdlig i alla fall. 

Så himla svårt. Pappan låter lite lik mig, jag är förälder till ett barn med add som är hemmasittare. 

Jag går sönder av oro för mitt barn och vi (jag och barnet) tar fram strategier för att han ska göra saker (duscha tillräckligt ofta, röra på sig, städa rummet mm) men på något sätt så kommer vi alltid bara halvvägs i att klara av saker. Och jag tycker så synd om honom att jag inte klarar av att göra vissa saker som jag borde (tex gömma alla skärmar) om jag inte samtidigt har tiden att vi ska göra något tillsammans. 

Och min man (som är barnets pappa) påpekar allt jag gör fel och som jag vet att jag gör fel pch det gör mig ännu mer förtvivlad. Men samtidigt så är min mans tanke mycket att vara mer auktoritär och ställa mer krav och det vet jag är ännu värre (som de flesta gör när hemmasittande börjar så försökte vi tvinga iväg honom vilket bara ökat ångesten).

Ett råd är i alla fall att inte ge råd och tips oombedd. Men om du har saker du vill få fram så börja med att fråga och lyssna och säg detta när han kommer till ett läge där han faktiskt verkar efterfråga det.

Och kanske läsa på lite om hemmasittare och få kunskap.

Han är ju förtvivlad och känner sig maktlös. Så säg på ett fint sätt vad du iakttar och fråga: men kan man inte göra såhär och såhär i stället? Det gör både min sambo och mina vänner när det gäller mina barn och jag har aldrig tagit illa upp. 

TS, dina tankar om hur pappan borde agera är inte adekvata när det kommer till barn som mår dåligt vilket hans son gör. Om du vill hjälpa till på riktigt så uppmana din särbo att söka hjälp. Om skolan inte bryr sig så kontakta socialtjänsten, dvs det som skolan hotar med. Socialtjänsten kommer att vara ett stöd samt att de kommer ställa krav på skolan. Sen behöver säkerligen sonen kontakt med vården, kanske BUP eller annan mottagning. 

Att förlänga semestern ska ni väl rimligen göra för att ni i familjen vill ha en längre semester. Ni åker väl inte på semester för att belöna sonen? Sonen skulle säkerligen hellre klarat av att jobba kvar på jobbet, nu kan en förlängd semester bli en tröst för att det gick åt skogen med jobbet.

Om du inte kan ändra ditt synsätt, backa rejält.