Ljuger och överdriver mycket

Min mamma började ljuga något otroligt också. när jag sa till henne så nekade, nekade och nekade hon så länge hon bara kunde. Tills hon var tvungen att erkänna. Men sen så ljög hon igen. Nu tycker hon att jag bara är jobbig och har blockerat mig, fast det nekar hon med. Så det är snart 2 år sen vi pratade nu. 

Men nu handlar inte detta om mig men. Det är tragiskt med sånt där. Ville mest säga att du är inte ensam och det är hemskt att han gör så mot folk. 

Kör inte sönder dig själv för honom bara, utan ta hand om dig.

Eller syskon. Tänkte så du har någon som finns där.

Min farmor var exakt likadant hon levde. Hon drog bort och la till så mycket i sina historier att det blev ren lögn. Jag älskade henne väldigt mycket men just den sidan gillade jag inte. 

Jag tror det handlar om bekräftelsebehov och att vara rädd för att man inte duger som man är. 

En mytoman tydligen. Varför vet han kanske inte ens själv. Det låter som att han vill manipulera sin omgivning, styra genom att uttala lögner om andra. 

Jag har stött på två olika yngre människor som ljög mest hela tiden. I ena fallet hade det nog varit så jämt, en tjej som var så van med vita lögner att hon inte fattade att hon gjorde så. Till slut fick klasskompisar nog och de blev osams med henne. Hon ljög om allt, tex vad hon ätit till lunch, trots att klasskompisen stod bredvid och hade ätit i matsalen, och visste vilken mat som hade serverats - ändå kunde hon ljuga. 

Den andra personen jag tänker på hade konflikträdsla och hoppades slippa diskussioner och småljög därför, och ju äldre han blev, desto större lögner kunde han dra till med. 

Jo just ja, kom på en äldre person också. Personen liksom skröt om saker tex. Han kunde säga att han mött olika kändisar, berätta livligt om var, hur och när, men det var inte sant. I det här fallet var det för att bli lite mer märkvärdig själv. 

Det är inget som hjälper dig TS, men tyvärr finns sådana människor. Din pappa kan du nog inte förändra, så du får bara bestämma dig för hur du ska hantera det. 

Kan det vara så att din pappa är en kontrollerande och manipulativ person? Verkar så. Att skrämmas till lydnad, dvs säga att dina fritidsaktiviteter är farliga, att inte flytta osv. Eftersom han har ljugit och skrävlat i hela ditt liv så är det inte lätt eller rätt att säga åt honom att hålla klaffen. Att du sett igenom det och att du inte accepterar att han talar till dig på det sättet. Gör han så mot hela din omgivning eller riktat mot dig?

Det är bara du som kan göra något åt situationen dvs ändra ditt förhållningssätt gentemot honom. Ta ett steg tillbaka och låt inte hans lögner påverka dig. Ta hjälp av terapeut för att få strategier och verktyg att hantera det hela. Kanske också en förståelse vad han lider av mm. Du ska inte behöva ha det så här. Du har inte skapat eller orsakat något som rättfärdigar hans sjuka beteende. Var glad att du upptäckt det. Nu kan du gå vidare och läka. 

Känner igen beteendet till viss del hos min pappa. Han ljög inte men han tolkar saker ifrån hur han upplever det och till saken hör att han är en bra berättare och en känslomänniska.....Så man rycks gärna med och påverkas av det han säger även om man vet att man får ta det med en nypa salt och att man gärna hade velat hört den andras version om det gäller en konflikt....
och han kan säga att någon är en kärring eller dum eller så. Tex han köper kaffe och tar påtåren efter nio hål på golfbanan och då säger kvinnan som jobbar i restaurangen till honom att du måste betala för kaffet. Då är hon en kärring eller väldigt otrevlig, hemsk människa. Som att hon ska fatta att min pappa tar en påtår, när andra kommer in och köper sin första kopp efter nio hål....suck.
Den som smickrar min pappa ligger bra till men den som kritiserar blir lätt en ovän och han är långsint. Förstått som att har man autistiska drag har man svårt att sätta sig in i andras situation och även att hantera sina egna känslor och svårare att komma över oförätter. Jag kunde som barn förstå en viss händelse som min pappa fortfarande var arg över, att jag tyckte han överreagerade och bara såg sin förlust i det hela, inte den andres och inte tog ansvar för sina misstag. Så jag tror min pappa har en släng av autism. Och så har han dålig självkänsla. 
Min pappa har blivit onödigt arg när han fått kritik, han tar åt sig för mycket helt enkelt.....så för att slippa skäll så säger man inget.
Jag vet att han har visa uppfattningar om livet som jag tycker är korkade men det går inte och ifrågasätta, han hävdar bestämt att det är så, han tror på det själv. Så han ljuger inte men han överdriver gärna och kan tjata om saker som är negativa om hur synd det var om honom tex när han var ung och bröt benet och man kan nästan tro att han var i koncentrationsläger, när han låg inne på sjukhuset....suck...
Så jag tänker att man kan inte förändra personen. Man kan tänka att okej han borde insett att han sårat men samtidigt han inser nog inte hur mkt pga autism och han har inte gjort det med flit. Min pappa har sagt att han gjort så gott han kan när jag var barn. Han mådde inte bra, han har inte mått så bra i livet utan varit missnöjd med sitt liv.....
Så jag tänker att din pappa kanske har drag av autism eller psykisk ohälsa plus sin barndom som påverkat honom. Det kan hjälpa för att kunna förlåta om man förstår någon, man kan försöka skilja på handling o person. Att handlingen är helt fel men att personen har goda sidor också. Och inte är i grunden är ond. 
Så du får försöka förhålla dig till det. Jag har sagt någon gång till min pappa. När han påstår något. Jaså jag okej så du tycker det i neutral ton. Du kanske kan säga jaha ja okej så du anser att det är så. Som att du bekräftar att den personen har den åsikten men du säger inte att du håller med. Eller ja så det är din uppfattning att det har skett ett mord där. Personen kan märka att du inte är övertygad men du säger inte emot personen. Om denne fortsätter så kanske man kan avleda....Försöka ge personen bekräftelse på annat sätt....men det är säkert inte enkelt....
Men det viktiga är att man inte själv ska behöva dras med och må dåligt över det som berättas. Att man ska bli illa berörd även om det är det som personen vill säkert, att man ska visa en känslomässig reaktion till det som berättas.....
Jag gav empati utan att verkligen känna så mkt på insidan till min pappa ibland. För att han ville så mkt att man skulle tycka synd om honom. Och då mådde jag dåligt och han blev inget friskare. Men han använde sin sjukdom som han har till att få andra att må dåligt över hur synd det var om honom. Han skröt om hur lite han kunde sova om natten tex. Så tragiskt när man gör så för att få bekräftelse. 
Tyvärr men hans symtom blev sämre av att han mådde psykiskt dåligt men tyvärr han fatta inte själv att det var dumt av honom. Men han var värre förut men det har blivit mkt bättre en sån som sa typ Ingen förstår hur dåligt jag mår det är mest synd om mig i hela världen typ....men det har blivit bättre dom senaste åren....han kom tillbaka till sin barnatro (är kristen) och efter det har det blivit bättre och bättre....inte lika lättkränkt och inte lika arg och vågar visa mjukare sidor. Lättare säga förlåt tex....