Grov depression - fråga mig vad du vill

Hur KÄNNER du när du är deprimerad?
Är det annat än medicinerna som hjälpt dig att ta dig upp? 
Lever du på ett visst sätt/har utvecklat ett mindset för att hålla depressionen stången?

Du verkar vara en stark person!

För mig har det vart en hopplöshet. Typ som att allt är svartvitt, ser ingen lycka i något. Kunde inte bry mig mindre om människor runtomkring, med andra ord var jag helt nollad. Att vakna varje morgon var en besvikelse, att jag inte hade dött i sömnen. Ibland fick jag ta timma för timma, ibland minut för minut, ibland sekund för sekund. 

Jag har fått stor hjälp på psyket, har haft samtalsteam (Undersköterskor/psykologer) som kommer ut och tittar så jag lever. i början tyckte jag det kändes onödigt, att det finns folk som har det värre. 

Samtalsteamet hjälpte dock mycket, jag lärde mig att sätta ord på mina känslor och blir bättre på att prata om allt. Utöver det så hade även psykolog på psyket samt en läkare. Många möten blev det. 

För mig har träning hjälpt mycket, jag tränar cirka 1.5 timma på gym 2 gånger om dagen. Träningen var så jobbig i sig så jag hade inte tid att tänka på annat än att lyfta vikter. Jag kunde rikta mitt fokus på träning/kost, visst det har väl gått till överdrift men den hjälper mig att inte ta mitt liv, så det ser jag som en vinst. 

Finns det något man kan göra som kompis eller anhörig till en person som är deprimerad? Inte för att fixa depressionen förstås, men för att finnas där och kanske bidra med något positivt. Finns det något man absolut bör undvika?

Det är givetvis från person till person, alla hanterar vi allt olika. Jag stängde in mig i mig själv, frågade anhöriga hur jag mår så fick dem alltid ett kort svar som tex ?är väl trött?, ?är väl okej? osv. 

Mina anhöriga skulle man kunna dela in i två kategorier, alla brydde sig men visade det på olika sätt. 

Mor, far och systrar frågade ofta hur det var och visade en stor oro. Med all rätt, men för mig blev det för mycket. Jag skulle hantera mina egna känslor och samtidig ge tillräckligt till dem så dem så dem skulle vara ?nöjda?. Dem ville bara än väl men det blev så fruktansvärt laddat vid varje möte och det sög ut den lilla energi man hade. Det i sin tur gjorde att man undvek eller minimerade samtalen med dem.

Mina vänner i sin tur ville ju givetvis visa att dem brydde sig också. Men majoriteten visste hur det var och riktade inte samtalen ditåt. Det gjorde det mycket lättare. Dem pratade med mig om att dem finns där och att det bara var att ringa. Dem frågade även rakt ut hur jag ville att dem skulle vara när vi umgicks, om jag ville prata om det eller om vi skulle skita i det. 

Nu i efterhand uppskattar jag båda kategorierna lika mycket, även om jag inte delade med mig om mycket till familj och än idag inte pratat om det så ingående så uppskattade jag att dem hörde av sig. Om det bara var för att säga hej. 

Det är som tidigare nämnt så olika från person till person? men att vara rak och ställa frågor som kan kännas obekväma rakt ut har funkat bäst. Mina vänner frågade utan att linda in det hur jag ville hantera det när vi träffades/pratade. 

Även om jag sa nej till alla förfrågningar om att göra saker så slutade dem inte fråga mig. Det gjorde mycket för mig, jag blev liksom inte ?bortglömd?. 

Att vännerna hanterade det som vilken annan dag som helst men ändå då och då påminde än om att dem finns där om jag behövde något. 

 

Var det någon speciell situation som utlöste depressionen?

Förstår att det måste ha varit RIKTIGT TUFFT att ha levt så många år utan att ha få en ADHD diagnos tidigare,därmed fått förståelse för på många ? VARFÖR?, så mycket onödigt mycket kämpande och lidande. 

Förstår att sådant sätter sina spår och mycket att ta itu med och förstå,samt acceptera.

Jag själv är äldre och förstår också nu när det pratas så öppet om ADHD mm att jag också har det. 

Det är kamrater med samma diagnos som bekräftat det jag alltid har känns på mig. 

Mina allra bästa arbetskamrater har faktiskt varit dem med ADHd, vi förstår varandra och har inga onödiga filter och jag upplever dem som raka, kärleksfulla och väldigt genuina❤️

Jag medicineras inte,är väll högfungerande och har med åren lärt mig mina strategier. 

Starkt av dig att berätta, ett bra steg mot läkning❤️ 

Det var nog inte något specifik som utlöste det utan det handlade om flera faktorer som tillslut gjorde att koppen blev full. Jag är uppväxt på den gamla läran att man ska bita ihop, inte visa sig sårbar och för allt i världen, inte gråta. 

Att jag vart öppen till mina vänner om hur jag mår och känner gjort i sin tur att dem har kunnat öppna sig till mig, det blir lite ?vi sitter i samma båt? känsla.

Jag har väl alltid vart lite smått deprimerad men innan har det vart hanterbart. Sen är det väl inte normalt det heller men det var ju vardag för mig, det har ju alltid vart så. 

Det är samma här, min närmaste vän är egentligen en kopia av mig själv. Vi har båd samma diagnos och delar samma syn på det mesta. Att ha en person som verkligen vet exakt hur det är och vad jag känner är så skönt. 

Att få diagnosen var för mig en lättnad. I alla år har jag gått runt och känt att något är fel..

Varför blir jag så jävla arg när jag väl bränner av? Varför känner jag så extremt mycket gällande allt kontra vad andra gör? Varför reagerar inte folk som mig?

Har vart så jäkla mycket frågetecken i mitt liv och situationer som kanske inte hade hänt om jag hade upptäckts i skolan under tidig ålder.

Anledningen till att jag fick den så sent som nu när jag är 30 är för att jag fick för mycket hjälp hemma.

Min mor och far satt alltid och hjälpte mig med skolan när jag var hemma och sommarloven gick åt för att plugga ikapp det jag skitit i. 

Mina föräldrar ville bara mitt bästa som föräldrar bör men det gjorde även att jag gick under radarn hela vägen upp till gymnasiet. 

I gymnasiet fick jag ta mer ansvar själv med åldern och det slutade med 7?8 IG. 

Ja, anhöriga kan gör mycket. 

Det bästa de kan göra är att hitta på roliga saker, träna tillsammans, resa tillsammans. Kan även hjälpa till att fixa jobb om man är arbetslös. 

Medveten eller omedveten sysslolöshet är oftast grunden till depression.