Inser inte alltid att jag har ångest, bråkar istället

Han har varit sådan hela tiden (även med sin förra tjej) och det har inget med mig att göra. Han säger bara att han inte har så mycket idéer på vad man kan göra osv. 

Jag känner igen mig, men jag är både du och din man i det här. Det tog mig många många år att acceptera och förstå skillnaden mellan att jag var arg och förbannad på sambon eller om det var ångest. För mig hjälpte varken terapi eller KGB eller liknande.

Jag var tvungen att själv jobba på mig och mina tankar. Testade bland annat meditation och mindfulness. Det som gör att jag idag kan styra det och förstå när det är ångest är att jag accepterat att jag måste tveka på mig själv, mina känslor och min ilska. Sen rannsakar jag dagen och mitt liv, i detalj och utan att någon får prata med mig på en stund (några minuter). Om jag inte kan hitta något alls som egentligen är fel eller som ligger till grund för min ilska - då är det ångesten Och då vet jag att känslan Kommer försvinna om ett tag om jag bara får sitta med den. Gärna själv. 

KBT ska det stå :)

Jag brukar försöka kompensera genom att vara extra snäll mot min man mellan psykkärring-utbrotten. Det är väl klassiskt att agera så, men det känns som det dåliga samvetet lindras av det och hjälper nog för honom att stå ut med mig.

Så trots att det kanske inte är rätt metod vill jag rekommendera den.

Om du lever med en orimlig snubbe som inte visar förståelse så är det inte konstigt att du avreagerar dig ibland. Det finns för många kvinnor som går och tänker "vad är det för fel på mig" när de lever med känslomässigt omogna män. 

Ja jag vet inte riktigt vad som är vad.

Vi har haft ett stort olöst problem i massor med år. Jag har varit för snäll och inte sagt ifrån ordentligt. Det handlar om att han dricker på tok för mycket när han gör det. Han dricker i princip aldrig men när han gör det då spårar det nästan alltid ur. Han blir bråkig mot folk, ligger  på golvet och det går inte att prata med honom. Jag har flertalet gånger gråtit och sagt att jag inte orkar mer, att jag blir rädd när han är sådan. Han har då lovar att aldrig göra så igen och vara försiktig nästa gång, gång på gång. Dum som jag är har jag försökt tro på honom. Tyckt synd om honom om han inte får dricka trots jag vet att jag skakar av oro på nätterna när han är så full. 

Ett annat problem är att jag sett att han haft bilder på min bästa vän i sin mobil. Bilder där hon var halvnaken som han sparat ner i sin mobil. När jag kom på detta ljög han först och förnekade det men erkände till slut. Det största problemet där är enligt mig att han ljög. Jag kan fatta att man kollar in andra någon gång även om det med är riktigt fult.

Problemet med alkoholen har upprepats massor med gånger. Nu har han lovat mig att inte dricka mer. Så vi säger att det är löst nu.

Men jag sitter här och drar upp våra problem om och om igen, när jag får dessa svackor och blir utmattad, trött och ledsen. Det bemötandet jag får av honom är samma varje gång, att han inte vet vad han ska säga, att han inte vet varför han gjorde si och så. Han sitter och gråter och lovar bara att inte göra om det. Han ifrågasätter varför jag Alltid måste dra upp de sakerna. För mig är det rätt självklart, för jag är sårad och vi inte riktigt löst det. Men jag känner mig som en idiot. Försöker vara tyst istället mellan varven. Trycka undan min oro. Kanske är det därför jag får fnatt ibland på honom? För det blir för mycket undanryckts känslor till slut som du sa.

Sen det där med semestern. Jag hoppades på att om jag inte styrde upp allt, att han tog tag i allt och planerade upp åtminstone en dag. Men nej, ingenting. Jag har ändå sagt till honom att det vore jättekul om han gjorde det. Anledningen är att han inte vet vad vi ska göra och att han inte tror att jag kommer tycka det är kul. Men han har ju inte ens provat, hur kan man veta det då i förväg. 

Så jag har sagt ifrån ordentligt nu. För jag känner verkligen hur jag inte orkar mer. Jag vill jag släppa allt och inte känns att jag måste styra upp precis allting. Det tar sån energi. I och med jag är utmattad så måste jag ju göra såhär.

Det är synd att jag inte sagt ifrån tidigare. Man måste ju bry sig om sig själv med men det har jag inte gjort. Har bara trott att jag är knäpp på nåt sätt. 

Det känns ju som att han inte tycker om mig alls pga allt detta. När jag då får ångest så kommer dessa tankar upp och jag börjar bråka om det.

I vanliga fall tänker jag inte så mycket på det men det är liksom i bakgrunden hela tiden. Så det kanske är därför jag drar upp det då och då? Han tycker det är jobbigt iallafall. Han menar på att vi har ju pratat om det så väldigt många gånger. Det gör mig ledsen. 

Tycker man om sin tjej så gör man väl inte så? Sårar med flit om och om igen. Samma med semesten, om man märker att tjejen är ledsen kan man väl planera en dag åtminstone där vi gör saker. Jag är ju inte den som inte säger vad jag tänker på utan jag har ju gjort det också. Jag har sagt rätt ut att jag gärna vill att han gör något för oss. Men han säger bara att han inte vet, till allt. 

Nej så visst jag har min utmattning i grunden. Men detta lär ju inte göra det bättre.

Jag kan inte citera, men svarar på dina svar ovan. 
Det är inte dig det är fel på! Du "bråkar" inte! Inte undra på att du är utmattad. Du blir inte frisk i en toxisk miljö. Din man är orimlig, omogen, oförstående. Varför får man inte prata om samma saker flera gånger?! 

Ring vårdcentralen och be om kurator eller psykologkontakt. Det är bra att prata med någon om dessa saker.