11 åring med diverse psykiska problem som mår allt sämre och sämre

Jag vet inte vad man kan förvänta sig av en 11 åring men jag vill minnas att jag var hyfsat självgående vid 11 när det gällde att leka, vara med kompisar osv men är såklart olika.
Hen är med oss 24/7 iom att det inte går att vara hemma själv. Kontrollropar på oss hela tiden för att se om vi är hemma. Skulle vi gå ut i trädgården ligger hen i trädgårdssoffan och tittar i mobilen. Social fobi. Kan inte träffa personer från skolan utanför skolan eller om vi tar hem en vän till oss hen träffat flertalet gånger. Slutar oftast med att hen gråter för att det är så pinsamt. 
Vi har funderat på omvårdnadsbidrag då vi har det till hens syskon men har fattat att det är svårare utan diagnoställning? Men det krävs så otroligt mycket anpassningar så vårat liv är nästan ohållbart. Vårat sociala liv är helt dött. Vi kan knappt ta hem ett äldre syskon då denna har skaffat partner och det blir väldigt jobbigt. Att överhuvudtaget ha ett samtal med varandra är omöjligt utan att det hörs av barnet. Och ALLT vi pratar om ska det ställas tusen och åter tusen kontrollfrågor om. Även om det inte ens rör barnet utan kanske är arbetsrelaterat. Upplever också att barnets minne är väldigt kort. Jag sa en sak som att oj, grannarna har varit borta länge nu typ 3 veckor, skön semester. Direkt kom det, vilka? 3 veckor? Har vi varit borta 3 veckor? Och vi har varit hemma hela tiden men förklarade att vi har ju varit hemma så grannarna. Då fortsatte frågorna, hur långt hade de kört, vart var de, vad hade de gjort osv osv. Ska man verkligen svara på alla frågor? Barnet har väldigt svårt att släppa saker men vissa saker vill jag inte diskutera ens med barnet.

Varför söker ni inte psykolog utanför BUP? För du vet väl om att det finns psykolog utanför BUP?

Vi har vänt oss till skolan och vårdcentralen men alla hänvisar till BUP. Det finns såklart privata men det är väntetid där med.

Men det är väl bättre att både vara i kö för privata och BUP, än att bara stå i kö till BUP och rulla tummarna? Som förälder ska man vara besvärlig. 

Det finns en fästingburen sjukdom som också katter bär på som heter bartonella, eller "cats scrath disease". Kunskapen om den är dålig bland svenska läkare men bättre i USA, Tyskland mm. Den orsakar psykiska besvär såsom tvångstankar och depression. Det är en infektion som går in i hjärnan. Ofta kan man ha den tillsammans med PANS/PANDAS. Ofta när en ung person får psykiska problem är det en infektion i hjärnan. Svenska läkare har skandalöst dålig koll på detta.

Psykolog online, googla. Oftast ingen väntetid. Det här barnet lever under stark press och oro, hon har det jättesvårt och behöver hjälp snarast. 

Varför går det bara att citera sista inlägget..

Sökte på pans/pandas och allt stämmer in förutom att det känns inte som det hände plötsligt men det är över året nu.. Eftersom barnets syskon har autism, ocd och tourettes så känns detta ärftligt.

Låter jättejobbigt för alla er och ni skulle verkligen behöva föräldrastöd. Antar att det äldre syskonet är inskriven på habiliteringen, har de inte webbkurser som ni kan gå och tillämpa på det yngre syskonet istället?

Generellt vid ångest så ska man ju inte ge efter för den, så det låter som att ni skulle behöva begränsa era förklaringar osv. Tyvärr så är det omöjligt att med ord lugna någon med stark oro och ångest mer än väldigt korta stunder. 

Vi har gått till habiliteringen men vi upplevde inte så stor hjälp där. Barnen bor växelvis hos pappan och de var väldigt viktigt att det äldre syskonet har ungefär samma rutiner hos föräldrarna. Vi vet att det inte finns en regel där utan tonåringen får göra exakt vad hen vill. Tonåringen berättade väldigt tydligt för habiliteringen att hen sitter framför skärm hela dagarna och långt in på nätterna, borstar inte tänder, tar knappt medicinen där, duschar inte, äter aldrig måltider ihop och pappan har inte gjort den enda uppgift habiliteringen gav oss. Efter det mötet fick vi ett telefonsamtal och sedan efter det var all kontakt med habiliteringen borta? Vi ringde upp och ifrågasatte det men hände inget mer.

Jag förväntar mig inte att det ska vara samma regler men jag hade hoppats de fanns någon gräns åtminstone. Det yngre barnet är egentligen mer behov av samma rutiner men har inte fått en diagnos fastställd men barnet säger själv att den vill ha regler och veta saker innan. 

Sån igenkänning! Jag har också två barn med liknande problem. Vi vabbar jättemycket. Har fått läkarintyg från bup för att kunna vabba obegränsat. Barnet slutade fritids efter andra klass. Det var så rörigt och stökigt att det var helt orimligt att tvinga dit hen. Fritids är inte sällan mycket värre än skolan för de här barnen.  

Verkar skolan vara något som håller igång ditt barn eller är skolan en delorsak till måendet? Mitt barn har problem som på en del sätt påminner om ditt barns och har inte klarat av skolan på länge. Nu ska hen börja igen med rätt stora anpassningar. Alla barn klarar ju inte vanlig skolgång, även om själva skolämnena är helt oproblematiska. Vi upplever det som att vårt barn mår bäst när hen går i skolan OM skolan anpassas. 

Jag läser just nu Svart bälte i föräldraskap och tycker att det finns bitar där som är till hjälp. Vi har också tur och har fått in en fot på bup. 

PANS/PANDAS?

Många verkar då fel diagnos autism när det egentligen är pandas. Har läst om många familjer som sagt det. Behöver inte heller vara så plötsligt har jag fattat det som. 

Ärftligt är det säkert då det handlar om immunförsvaret. 

 

Vi kom ifrån den kommunala skolan i första klass. Går i en specialskola som är otroligt anpassad för barn med språkliga svårigheter. Älskar skolan och sin klass men bygger upp en låtsasfasad kring kompisar och lärare. Ljuger om sin ålder och småsaker för att verkar coolare osv. Är säkert väldigt ansträngande att hela tiden upprätthålla den bilden när barnet egentligen är livrädd för det mesta. Pratat med lärarna men de ser ju bara ett glatt barn som andra barn gillar att vara med. 

Det kanske är en grej att ordna detta med vabben eftersom det är ohållbart. Det är svårt att veta vad som hjälper egentligen. Jag vill ju att barnet ska jobba med sina rädslor, i sin takt förstås.