Känner aldrig att jag njuter av livet. Har aldrig gjort det och har alltid haft svårt att förstå meningen med att leva. Jag ser den inte. Har precis fått nytt jobb, min första arbetsdag idag och allt känns verkligen hopplöst. Har verkligen sett fram emot detta men nu känns allt totalt jävla skit.
Jag lever bara mitt liv för att jag måste, inte för att jag vill.
Jag undrar över hur mycket jag ska behöva genomlida i mitt liv o varför livet vill ta dö på mig.
Skrev ett långt inlägg men det blev så långt o fullt med vidrigheter så jag tvivlar på att någon skulle tro att jag hade orkat leva med allt de skiten.
Jag sökte psykhjälp vid ett tillfälle men hon började gråta o sa att jag hade förmycket för att hon skulle orka hjälpa mig.
Det är ett under att jag lever.
Jag vill leva....min tid är tyvärr lånad pga sjukdomar...o jag skulle vilja uppleva hur det är att inte ständigt vara rädd, panikslagen o utan att någon eller livet vill ta dö på mig.
Hur känns det att leva i lugn o ro?
Vad kändes fel på nya jobbet?
Lynx123:
Tack för dina ord // 
Jag vet inte om jag kan ändra på mig, jag har så dålig bild ac hela livet och har haft det så länge
Jag undrar över hur mycket jag ska behöva genomlida i mitt liv o varför livet vill ta dö på mig.
Skrev ett långt inlägg men det blev så långt o fullt med vidrigheter så jag tvivlar på att någon skulle tro att jag hade orkat leva med allt de skiten.
Jag sökte psykhjälp vid ett tillfälle men hon började gråta o sa att jag hade förmycket för att hon skulle orka hjälpa mig.
Det är ett under att jag lever.
Jag vill leva....min tid är tyvärr lånad pga sjukdomar...o jag skulle vilja uppleva hur det är att inte ständigt vara rädd, panikslagen o utan att någon eller livet vill ta dö på mig.
Hur känns det att leva i lugn o ro?
Jag var 9 år när jag började tänka på döden och sedan dess har jag nästan längtat efter att bli gammal och ha den nära.
Jag har mycket att leva för och är inte deprimerad, men livet har bara gett mig bakslag efter bakslag konstant.
Då fort jag tror att nu kan jag andas lite så händer det någonting annat.
Det tar på krafterna och jag har lite ork, försöker hitta glädje i det lilla. Ibland undrar jag varför andra ska drabbas av dödliga sjukdomar och olyckor och inte jag, som ändå inte uppskattar livet på samma sätt?
När jag var 13 började jag tänka att när det blir alldeles för jävligt, då lämnar jag! Men flera år senare så skaffade jag ändå barn och jag kommer aldrig någonsin lämna dem.
Men jag hoppas att en dag kommer det hända något bra som gör att smärtan av alla bakslag försvinner.
Vad kändes fel på nya jobbet?
Mycket kan påverka: kost, brist på sol, lite sömn, lite rörelse/träning, för mycket nikotin, kaffein. Alla blir uttråkade om de sitter hemma och degar.
En tanke som hjälper mig är att vad är 90 år av miljoner år?
Vi har tid på oss att vara döda länge när den tiden kommer, så då kan jag ju lika gärna leva de år jag får.
Ta en dag i taget ts, och försök hitta någon fin sak att leva för varje dag. Det kan vara något litet. Kaffekoppen som blev extra god, regnbågen på himlen, nya avsnittet av tv-serien.
När jag var ung trodde jag inte att jag skulle bli 28, sedan inte 30, nu är jag 40+.På något sätt har det som ändå är fint i livet lyckats överskugga det som inte är bra.
Jag undrar över hur mycket jag ska behöva genomlida i mitt liv o varför livet vill ta dö på mig.
Skrev ett långt inlägg men det blev så långt o fullt med vidrigheter så jag tvivlar på att någon skulle tro att jag hade orkat leva med allt de skiten.
Jag sökte psykhjälp vid ett tillfälle men hon började gråta o sa att jag hade förmycket för att hon skulle orka hjälpa mig.
Det är ett under att jag lever.
Jag vill leva....min tid är tyvärr lånad pga sjukdomar...o jag skulle vilja uppleva hur det är att inte ständigt vara rädd, panikslagen o utan att någon eller livet vill ta dö på mig.
Hur känns det att leva i lugn o ro?
Stanna upp och andas, se kring dig där du är nu. Är inte lugnet egentligen närvarande hela tiden?
en intressant undersökning jag läste för länge sedan handlade om att där man hittar procentuellt flest som funnit frid och äkta lycka, sitter på death row (vet inte det svenska ordet)
Man har levt ett liv i kaos och misär, men där och då finner man den inre frid vi alla bär med oss, men är för uppslukade av våra egna tankar för att ens inse det. När du inte har den mentala inställningen att det finns något att förlora, finns heller inget att tänka på. Frid.
Alla söker vi det här i livet, frid och lycka. Oftast drar vi bara på oss en mer och mer förtätad tankekonstruktion i sökandet, vi ska hitta lösningar, träna, yoga, nytt jobb, ny partner etc.
Sätt er ner och håll käften en stund, är andemeningen i det här inlägget
Kände ofta så, "allt är meningslöst" tills jag hittade en karl att dela livet med :)
Jag tror att en del människor, tex jag, är oförmögna att kunna vara lyckliga för egen maskin, glädjen finns inte i en själv hur djupt man än letar, utan man måste få den från någon annan.
Jag tror att den moderna livsstilen är orsak till många som känner så här. Testa om du mår bättre om du skippar alla skärmar och börjar arbeta mer utomhus med kroppen, som trädgårdsarbete eller ta hand om djur.
För mig fick livet mening när jag flyttade till landet.
Kände ofta så, "allt är meningslöst" tills jag hittade en karl att dela livet med :)
Jag tror att en del människor, tex jag, är oförmögna att kunna vara lyckliga för egen maskin, glädjen finns inte i en själv hur djupt man än letar, utan man måste få den från någon annan.