Hur vet man om man är utbränd?

Jag börjar fundera på om allt som jag känner att det blir fel hos mig är utbrändhet. Jag känner inte riktigt igen mig själv och förut kunde jag lösa olika problem, komma på kreativa saker och delta i gruppdiskussioner.

Idag blir jag mer ''avstängd'', framförallt när det kommer till gruppdiskussioner. Jag deltar inte knappt och ibland kan jag inte ens lyssna. Jag kan inte ta in mig det som sägs. Jag hänger inte med och jag försöker fundera på om det alltid varit såhär hos mig eller om det faktiskt är som så att det kommit plötsligt, som jag tror att det har.

Jag kan bli ställd i vissa fall. Känna press om jag får frågor. Känna press när jag får frågan: ''Vad tycker du om det här?''. Det är något som sker i mig och jag får bara ''blackout''. Jag har inte socialfobi. Jag ger inget bra svar efter den frågan, pressen känns stor.

Jag tycker inte att det varit såhär förut - Många gånger för flera år sedan så gav man olika kommentarer om att jag var en duktig diskussionsledare, jag förde fram diskussioner, jag var aktiv person i diskussioner och fick olika komplimanger för mina tankar, idéer m.m.

Idag kan jag inte ens sysselsätta mig i det mest basala pappersuppgifter. Jag vill helst skippa det, låta någon annan göra det och skjuter bara upp det.

Jag tycker samtidigt det skulle vara lustigt om jag var utbränd.

Det som jag varit med om: Jag började på Komvux vilket jag tyckte det var kämpigt redan då. Men bestämde mig därefter att börja på en Allmänkurs eftersom jag trots allt hade samtliga ämnen att bygga upp. Början av Allmänakursen gick bra och jag var aktiv i skolan och fick  beröm av lärarna. Jag ansågs som flitig. Ekonomin blev dock kämpig. Jag hade aldrig lånat pengar förut och fann det oroligt att låna pengar, även om det är normalt med studielån, så tror jag att jag tänkte mer än nödvändigt. Jag blev också besviken på mig själv att jag inte fann arbete. Jag tog uppdrag ifrån Kommunen som kontaktperson. Helt okej jobb, men jobbigt på det viset att brukarna ibland inte dök upp. Kunde säga en grej, men sen plötsligt bestämma sig för att inte ses. Vilket jag hade respekt för, men drygt att åka iväg, vänta och vänta, för att sedan få meddelande att det inte skall ses. Jag tyckte många gånger att brukarna egentligen inte vill ha kontaktperson och det är bättre att man sätter fokus på folk som faktiskt har vilja att ha kontaktperson. Men jag kände mig ensam med den tanken. Jag kände mig glad för allmänkursen och såg framemot när jag skulle bli klar, för att sedan hoppa in i socionomprogrammet. Men någonstans blev det för mycket, tror jag. På det, tyckte jag att det var jobbigt att gå runt och se glad ut. Jag försökte oftast vara vänlig, se trevlig ut m.m. Men kände oftast en respons av förnedring. Jag var mest aktiv i kyrkan och tyckte det blev jobbigt att få känslan av att vara utanför.

Jag saknade vänner - Egentligen inte helt. Men eftersom jag inte dricker alkohol, så umgicks jag sällan inte med de vännerna som drack alkohol. Så jag var ensam, men kanske inte helt brist på vänskap. Det var mer eller mindre frivilligt.

Egentligen har jag inte haft mycket i huvudet, vad jag kan egentligen minnas. Jag tror jag dock hamnade i tankemönster som var jobbiga. Så som orättvis, känslan av att sakna en ordentlig familj och släkt, kanske möjligtvis en vis avundsjuka, eftersom alla andra får t.ex hjälp för att ta körkort, medan jag kämpade med skolan och annat.

Jag kunde ibland ha mörka tankar, så som avundsjuka och känslan av utanförskap helt enkelt. Ibland kände jag väl en ilska mot mig själv. Vantrivdes för hur jag var.

Idag har jag väl förändrats med min karaktär. Ler t.ex inte i onödan, är mer genuin än att jag sätter på mask och låtsas vara vänlig mot allt och alla. Lite skönt och avslappnade på det viset.

Umgås mycket mer med folk, som är som mig, inte dricker alkohol. Men dessa vänner fann jag redan när jag började förändras i sinnet och blev trögare.