Hur är relationen med era vuxna barn?

Det stämmer att man har barnen till låns. men har man odlat en god relation under uppväxten så är ju chansen god att barn och föräldrar kommer att vilja umgås och träffas även när barnen är vuxna och så att säga inte "måste" vara med föräldrarna. 

Att vara vuxen och stå på egna ben och vara en egen individ säger ju inget om relationer, alla har behov av relationer och även föräldrarna kan vara goda fina relationer om man vårdar dem. 

Absolut, men man vet aldrig hur relationen blir när barnen är vuxna. Man kan bara göra sitt bästa för att ge den relationen en möjlighet. 

TS sörjer redan idag den tiden när barnet kommer att flytta hemifrån och undrar hur man hanterar det. Att leva i nuet är det bästa man kan göra för ingen kan svara på hur relationen blir i framtiden. Man kan ha den bästa relationen men att ses fysiskt blir svårt för att ungdomen väljer att studera långt bort eller flyttar dit där det finns jobb. Eller så kan ungdomen bo i samma trappuppgång men inte vilja träffas mer än en gång varannan vecka. Sånt kan man aldrig veta på förhand

Nej, det är ju exakt det. Man kan bara göra sitt allra bästa för att bibehålla relationen, och det gäller egentligen alla relationer som inte är tvingande.

Huvudsaken sonens frigörelse från mamman inte störs pga separationsångest hos mamman.

Barnfri, och borde därför inte skriva i tråden, men måste säga att jag blev illa berörd när jag läste om dåliga eller rent av obefintliga relationer med de egna barnen. I vår familj har vi alltid haft god  kontakt, mina sedan länge bortgångna föräldrar besökte jag ofta och ringde dem varje vecka.                                                                                                     Någon hade träffat sin son i april i fjol, alltså inte ens firat jul tillsammans och någons dotter hade sagt upp bekantskapen, sorglig läsning. Man undrar ju vad som har hänt under barnens uppväxt, hur har en sådan schism kunnat uppstå?                                                                                                      Bland alla mina vänner, bekanta och släktingar är den nära kontakten med barn och barnbarn oerhört viktig, så därför blev denna tråd något av ett uppvaknande. Jag förstår att problem av någon art ligger i grunden i vissa av inläggen, det naturliga är att man värnar om sin familj och umgås regelbundet.

Jag tillhör de där nördarna som ringer min mamma varje dag och jag hoppas på en nära kontakt med min son i framtiden - MEN - det är viktigt att leva sitt eget liv och odla sina egna intressen. Min son är också 12 men är redan i det stadiet att kompisar är nummer 1 i hans liv.

Jag försöker forma en relation till honom som vi kan ha kvar när han är vuxen: vi går ut och äter, reser tillsammans mm. Men jag är inte en essentiell del av hans framtid. Hans framtid kommer ju formas med andra människor som han möter där och då utifrån hans egen dröm om livet. Hans fru och barn kommer vara främst i hans liv och det är precis så det ska vara. 

Min syster har två vuxna söner och de träffas ofta, men lever sina egna liv. Det verkar idealiskt. 

Mys i soffan och kramgoa stunder är kanske mer något man får hoppas på med barnbarnen! 

Det var mina exempel du tog upp och tänkte  att det skulle bero på någon schism och/eller uppväxt. 

Det spelar också roll hur barn och vuxna är utspridda i landet och världen,  om man jobbar helg eller inte, varannan helg, vilken ekonomi man har. 
  Jag blev ledsen men det är inte första gången jag ser det här. Ofta läser man att det måste hänt mycket som förklarar varför barn tar avstånd och föräldern vill nog inte inse att felet är hans/hennes och inte barnets. Så är det inte alltid. 

Min pappa var alkis och det gick inte att umgås med honom. Han träffade inte sina barnbarn heller. 
Min mamma har psykisk ohälsa och har aldrig knutit an till sina barnbarn. 

Men mitt fall då;
Mitt ena barn bor i andra änden av landet och har inte råd att resa till mig. Endast ledig helger, som mig och en helg räcker inte. I sommar hade A inte råd att åka hit och jag kunde inte fara under min semester. Vi har god kontakt. Inga schismer. A är 26, jobb och vänner är viktigare än mamma. I julas var jag ledig  annandag, inte för att det var jul utan för att det var en ledig dag. Jobbar i vården.  Över förra julen var A på utlandstjänst så det är två jular vi inte träffats.  Vi har god kontakt. 

Mitt barn B har sagt upp bekantskap med hela familjen som vuxen. Psykisk ohälsa, mycket skuldsatt (även till mig) och har dragit sig undan oss alla. Vi vet inte var   B bor. Jag kan bara vänta på att B vill ha kontakt med mig. Min dörr är öppen och B får flytta till mig men jag bor i en liten by och det är inte lockande. 
Vår familj var helt vanlig, ingen sprit eller våld som jag själv hade som barn. Samma pappa. Båda jobbade, han i ledande position.  Hus och hundar.  25  års äktenskap. Inga hemskheter som förklaring till varför hon inte vill träffa mig. De revolterade inte som tonåringar. Inga bråk utöver det normala. B har rasat som vuxen, missbruk vore inte konstigt men vi vet inte med säkerhet. B:s  handlingar mot oss i familjen är oacceptabelt och tangerar ekonomisk brottslighet. 
Mitt livs största önskan är att B hör av sig. Jag finns här. 
Ett annat barn, C, bor i ett annat europeiskt land och kommer hem en gång om år. C blev kär 
och flyttade.
Barn D, 20 +,  bor hos mig och studerar. 

Om jag varit en djävul under mina barns uppväxt, om vi hade det svårt, mycket bråk osv skulle jag inte skriva och vara ledsen på FL att nåt barn vänt sig från mig. 

(Anonym -97 och -03, mamma). Du har en tung börda, och då tänker jag på barnet som tagit avstånd. Jag förstår att du inte kan sträcka dig längre än att förklara att din dörr står öppen, du kan ju inte helt låta dig dräneras på kraft, kraft och energi som du behöver för den övriga familjen och ditt arbete. Jag antar att din make stöttar dig, och jag antar också att du fått proffshjälp för att bearbeta svårigheterna. Det barn som tagit avstånd får förhoppningsvis samhällsstöd, med boende och försörjning. 

Där vill jag som äldre person infoga att det förmodligen var mycket lättare att vara ung på 60- och 70-talen. Det fanns inte droger i samhället, rökning var förbjuden  och skolk från skolan förekom inte. Jag gick på en privat skola och bodde inackorderad. De vuxna vakade över oss, ofta var de stränga, men jag är så tacksam jag för den kontrollen! Alla unga försöker testa gränser, som tonåring har man dåligt konsekvenstänkande och det kunde gått illa om de vuxna hade varit efterlåtna. Jag försökte smygröka och skolka en gång, men det var ingen idé, man bars tillbaka till lektionssalen. Alla vuxna kände ett ansvar för ungdomar, man kunde faktiskt inte slira iväg. Allt var inte bra förr, men just detta var det. Ordentlig katederundervisning grundade intresset för allmänbildning och vidare studier.

Det barn som inte har råd att hälsa på dig och som inte du heller har pengar att besöka, framstår ändå som ett mindre allvarligt, och snart övergående problem. Det barnet är snart klart med sin utbildning och kommer säkert att sammanstråla med dig då. Kontakten finns ju i alla fall.

Tack för ditt svar. Jo det är tungt och jag är tyvärr ensam i mitt liv. Pappan och jag är skild sedan 8 år.  Han försökte ta sitt liv för tre år sedan och efter det har han inte svarat på mina samtal eller sms men vet att han talar med tre av barnen ibland. 
Min studerande är nu i andra änden av Sverige och ännu längre bort. 
Barn D som bor med mig har två diagnoser så man kan väl säga utan att överdriva; Mitt liv är inte en dans på rosor. Men jag har jobb, bostad, bil, hobby där jag träffar mina vänner. 
Kunde varit värre. 

Håller med om ditt uttalande om att växa upp på -60 och -70. Jag är född 1966. 

Sen fyller man 80 och ingen kommer ihåg ens födelsedag...

Jag vill finnas där men inte känna mig påträngande för min son, och jag är raka motsatsen till en hönsmamma.

Han är 20 och mitt i sitt mest hektiska och socialt roliga studentliv. Det är studier och spex och filmkvällar och spelkvällar och sektionsaktiviteter och nationsjobb och hålla kontakten med gamla vänner som pluggar på andra orter, och det är så det ska vara. 

Vi rings vid någon gång i veckan, antingen jag eller hans pappa. Han tar tåget upp och äter middag någon gång per månad eller om vi annars skulle fira födelsedag eller storhelg, det är lagom så och vi har givetvis pratat om det så att alla vet vad man kan förvänta sig.

Vi bjuder in om vi ska ut fritidshuset med vänner vars barn han känner men har han annat på schemat så är det så och inget att sura över. Är det viktigt får man säga till i tid, första bokningen gäller och det har vi lärt honom sedan barnsben.

Med andra ord- vi behandlar honom som en vuxen person med egna prioriteringar.

Två av tre döttrar har nu flyttat hemifrån! Helt fantastiskt att se dem flyga ut i livet, göra sina val, gå sina egna vägar och att det blivit så bra för dem!
Givetvis var det lite nostalgiskt när de flyttade, men det är så otroligt underbart när de kommer hem, och när vi ses! Tycker att det är jätteroligt nu också!
Men jag har en livskamrat i min partner, och vi trivs fint med livet och varandra. Tänker att den faktorn avgör hur man ser på tiden efter det att barnen flyttat

Nja, det naturliga är nog att det kan vara på många olika sätt. Min fru har daglig kontakt med sin vuxna dotter och passar ofta hennes barn. Jag har kontakt varje vecka ungefär med min vuxna son. Min vuxna dotter vill inte ha någon kontakt alls, vilket är hemskt sorgligt, men jag kan ju inte tvinga henne. Det bottnar nog i hennes känslor av övergivenhet när hennes mamma och jag skilde oss. 

Man får jobba där man är, så gott det går.

Viktigt för en mamma att stå ut med att barnen blir stora. Jag har sett kvinnor som går hem till sina vuxna söner och städar deras lägenhet eller hämtar deras tvätt. Det är ingen hjälp, det lägger en stor börda på sönernas framtida partners.

Jag kände precis som du TS när sonen var yngre. Jag är ensamstående på heltid så vi har alltid varit som ett litet team. 

Nu är sonen 20 och det är en hel del bråk. Han vill flytta hemifrån men det har inte varit möjligt än av flera skäl. 

 Vi har kul också men det är mycket friktion i vardagen. Han mår inte så bra psykiskt men ska snart börja ett nytt jobb som jag hoppas blir ett lyft för honom. 

Vissa dagar vill jag inte alls att han flyttar, andra dagar tänker jag att det skulle vara bra för vår relation. 

Det är klart att jag vill det för hans skull också. Han behöver växa upp och bli mer självständig. 

Min poäng är att dina känslor kring att sonen en dag ska flytta ut kommer att förändras med tiden. En 20-åring är inte lika gullig som en 12-åring.

Sonen ringer mig rätt ofta nu också, till exempel när han sover hos en kompis. Han ringer när något kul har hänt, när han är stolt över något eller när han är upprörd. 

Det blir säkert mindre av sådant när han flyttar men jag är inte så orolig för att vi inte skulle ha kontakt. 

När jag är bortrest ringer han och är jättetrevlig. Jag tolkar det som att han saknar sin jobbiga morsa ibland ändå.

Grabbarna är superdåliga på att höra av sig. De ringer mest när de verkligen vill något eller behöver hjälp med något.

Dottern är mer mån om att hålla kontakten. Ringer mig en del men har tätast kontakt med sin mor.