Att inte kunna träffa sin kärlek så ofta som man vill.....
Inte hade jag väl trott att jag, en kvinna mitt i livet (45 år) skulle falla så som jag gjort för min kille! Vi träffades i slutet av förra året, det tog inte lång tid förrän jag blev kär och känslan sitter fortfarande i. Jag vill naturligtvis träffa honom så mycket som möjligt men tyvärr kan vi inte ses mer än ca en-två dagar i veckan i nuläget. Vi sover oftast ihop en natt i veckan, älskar att somna i hans famn. Jag sitter seriöst och dagdrömmer om honom och längtar tills vi ska träffas nästa gång. Jag är ensamstående med barn (de är dock i övre tonåren men kräver ändå en del) och jag har ett jobb som kräver ganska mycket av mig (både på arbetsplatsen men även hemma). Han är i stort sett också ensamstående (förutom varannan helg) till tre barn som är yngre än mina, har ett stort hus som kräver en del och våra liv gör att vi inte kan ha den kontakt som vi egentligen skulle önska. Som det är nu går jag i stort sett och längtar livet ur mig eftersom jag vill att det ska bli helg varje dag. Inte sunt, jag vet men jag rår inte för mina känslor. Det är så tomt i min säng, jag drömmer om hans varma famn, kramar, kyssar, humor, ja allt som har med honom att göra. Fler som är i en relation som har det på liknande sätt?