Sambo säger emot mig när jag säger åt barnen

Kan va non diagnos på barnen. Eller helt enkelt bara att det är en fas i deras liv när de aldrig kan hålla tyst. Ofta tycks barn ha någon sådan period 

Då är de ju verkligen små och kanske lite för små för att fixa att vara tysta och särskilt med bara en tillsägning. De har liksom inte utvecklat filtret som gör det möjligt för dem att ha en inre dialog istället för att låta allt de tänker komma ut genom munnen.

Inte för att det är för tidigt för dem att börja lära sig, men du får nog vara lite mer aktiv i att handleda dem (tex leka "tysta leken", eller att leka att små kaniner sover i hörnorna som ni inte får störa eller att ni är jagade av pirater och måste vara tysta för att undvika upptäckt, eller låtsas att de är spioner som smyger på dig) eller hitta aktiviteter som helt naturligt är tystare (kanske leka med dockskåpet som står i ett avskilt rum, pyssla eller leka med lera).

Ett annat sätt är också att göra ljuden mindre störande. Spela musik som både du och barnen gillar eller lär dem lite basic beat-boxing eller nya sånger. Något som gör det till mer av er grej och lite mer meningsfullt. Eller gå bara ut - att vara ute brukar få ljuden att verka mindre störande.

Eller är problemet kanske mer att du känner att din sambo inte backar dig? Jag menar barn låter, det vet ni, men föräldrar ska även hjälpa dem att lära sig att inte låta hela tiden och just när och var är ni föräldrar inte överens om. Hur skulle ni två kunna hjälpa varandra? Ni kan turas om att ta ut barnen så att de får härja av sig och låta lite extra så att den andra får lugn och ro ibland? Eller så kan du lite strategiskt lägga extra energi på att ta på dig tystare sysslor med barnen och hushållet, som mysiga tidiga morgnar eller bad och läggning. Vika tvätt i källaren är ibland en välbehövlig paus från eviga svador och stoj. 

2-åringen låter inte. Men hon är tyst bara man ber henne det. Båda barnen är väldigt intelligenta och förstående för deras ålder.

Men 4-åringen är trotsig ibland. När hon inte är det så kan jag be henne att vara tyst och hon är iaf tyst i några sekunder. Sen börjar hon låta. Då kan jag titta på henne eller peta på henne och hon kommer på sig själv och så säger hon förlåt och är tyst i ytterligare några sekunder. Osv. 

Men det stora problemet är att hon inte vill vara tyst ibland och då får hon mamma på sin sida. Och jag tror även att mamma gör det värre genom att agera som hon gör.

Och det är egentligen inte bara när det gäller det här. Utan det är när det gäller alla möjliga val.

Det resulterar i att det tar en massa tid när vi ska iväg exempelvis. 4-åringen ska byta kläder tre gånger. Ha håret på ett visst sätt. Prova kläder hon inte ens ska ha på sig. Det saknas gränser och konsekvenser. Och min sambo ger vika för det mesta.

Lagar vi mat kan det bli 2-3 rätter gör barnen säger nej. Lillasyster tar efter storasyster. 

2-åringen låter inte. Men hon är tyst bara man ber henne det. Båda barnen är väldigt intelligenta och förstående för deras ålder.

Men 4-åringen är trotsig ibland. När hon inte är det så kan jag be henne att vara tyst och hon är iaf tyst i några sekunder. Sen börjar hon låta. Då kan jag titta på henne eller peta på henne och hon kommer på sig själv och så säger hon förlåt och är tyst i ytterligare några sekunder. Osv. 

Men det stora problemet är att hon inte vill vara tyst ibland och då får hon mamma på sin sida. Och jag tror även att mamma gör det värre genom att agera som hon gör.

Och det är egentligen inte bara när det gäller det här. Utan det är när det gäller alla möjliga val.

Det resulterar i att det tar en massa tid när vi ska iväg exempelvis. 4-åringen ska byta kläder tre gånger. Ha håret på ett visst sätt. Prova kläder hon inte ens ska ha på sig. Det saknas gränser och konsekvenser. Och min sambo ger vika för det mesta.

Lagar vi mat kan det bli 2-3 rätter gör barnen säger nej. Lillasyster tar efter storasyster. 

Fast nu får jag inte riktigt rätt på vad ditt problem är. Barn låter. Så små barn som dina har inte utvecklat det filter som gör att allt de tänker blir en inre dialog utan det kommer rakt ut för många. De ska få tex sjunga och göra ljud (inte skrika) nästan hela tiden, med undantag för speciella tillfällen som vid måltider och när man läser en bok eller dylikt. Hur ofta är det som du vill att barnen ska vara tysta? Om mamman försvarar ljud under tex fri lek hemma, så har hon en poäng ... 

4-åringar är också trotsiga. Det är frustrerande och jobbigt, men en helt normal och sund del av utvecklingen det också. Hur man hanterar det är förstås olika och det kan vara bra att i alla fall ha liknande funderingar över detta som övriga viktiga vuxna i barnets liv. Att laga 2-3 rätter till middag är kanske inte det vanligaste valet att göra, men du skrev i tidigare inlägg att din sambo ville att barnen skulle vara tystare under middagen. 

Är det så att problemet ligger hos dig och du helt enkelt inte fixar ljudnivån, så försök att göra situationen mer hanterbar för dig själv. Välj tystare aktiviteter när du inte har barnen på jobb och på kvällarna för att vila upp öronen lite. Ta korta pauser genom att gå ifrån när det funkar till ett tyst ställe. Använd kanske hörselskydd.

Om problemet är att mamman inte håller med dig om vad era regler för familjen är och var gränserna går så får du prata med henne om det så att ni kan komma överens om vad som gäller.

Barn behöver inte låta hela tiden. De kan lära sig att vara tysta. Exempelvis kör de tysta minuten och andra övningar på förskolan. Det gör vi ibland hemma också.

Jag tycker de kan vara tysta exempelvis några minuter när jag ska göra något viktigt som exempelvis att föra över pengar eller köpa/sälja aktier. Det är några gånger i veckan. Annars vid matbordet.

När de leker är en sak men när de bara kommer in i samma rum som en och gör ljud hela tiden så är det en annan sak.

Laga 2-3 rätter handlar inte om att barnen ska vara tysta. Utan att slippa bråk. Låter gör de även om de gillar maten. Bara lite mindre. Men genom att ge efter för barnens önskemål så skapar man otåliga barn som får det svårare i skolan.

Jag har kört öronpluggar själv tills jag nu fått skavsår.

Jag är för trött på kvällarna. Jag går ifrån när de låter mycket men måste ändå gå tillbaks när jag ska utföra sakerna.

 

Ok, men vad skulle du säga är huvudproblemet?
1. Att du och din sambo inte är överens om regler och gränser.
2. Att dina barn låter.
3. Att du inte hanterar de ljudnivåer som kommer med små barn.

Och jag håller helt med om att även små barn kan lära sig att vara tysta vid speciella tillfällen. Som jag skrev så behöver de bara mer direkt handledning och träning, som att de aktivt tränar på en tyst minut på förskolan, eller några av alla de förslag på tystare lekar jag skrev om tidigare. Det är mer än rimligt. Däremot är det inte rimligt att tro att du kan ha din fokus på något helt annat medan du förväntar dig att en 2- och en 4-åring är knäpptysta på egen hand. Då är det bättre att en förälder håller barnen tysta eller tar ut dem under de minuter som de viktiga samtalen tar.

Om du har haft öronpluggar tills du fått skavsår i öronen så måste det handla om rätt så mycket tid som du vill ha tyst omkring dig. 

Huvudproblemet är punkt 1. Men kanske framför allt att hon säger emot mig inför barnen.

2-åringen är dock tyst om man ber henne. 4-åringen är tyst i några sekunder. Förutom om vi kör tysta leken eller någon liknande övning. Då kan det vara någon minut ibland.

Jag har haft öronpluggar i över 20 år men främst när jag sover. 

Huvudproblemet är punkt 1. Men kanske framför allt att hon säger emot mig inför barnen.

2-åringen är dock tyst om man ber henne. 4-åringen är tyst i några sekunder. Förutom om vi kör tysta leken eller någon liknande övning. Då kan det vara någon minut ibland.

Jag har haft öronpluggar i över 20 år men främst när jag sover. 

Huvudproblemet är punkt 1. Men kanske framför allt att hon säger emot mig inför barnen.

2-åringen är dock tyst om man ber henne. 4-åringen är tyst i några sekunder. Förutom om vi kör tysta leken eller någon liknande övning. Då kan det vara någon minut ibland.

Jag har haft öronpluggar i över 20 år men främst när jag sover. 

Jag tror att du har helt rätt i att det är med din partner som du har ett problem - det övriga låter som helt normala och frustrerande delar av att ha små barn. Du verkar har bra tankar och sätt att adressera detta på, fast de kanske inte funkar just i kombination med din sambos tankesätt. Det är extremt intensiva åldrar som era barn är i just nu och de är dessutom två på en gång. Mycket av det du tycker är jobbigt kommer inte att var kvar om ett par år.

Men med tanke på dig och din sambo: hur är er kommunikation runt barnuppfostran? Skulle hon vara intresserad av att gå en kurs tillsammans eller läsa någon bok på ämnet? Mest för att ha en utgångspunkt för diskussioner. Hur kan ni använda er av era respektive styrkor och svagheter för att tillsammans vara de bästa föräldrarna för era barn.