Behöver verkligen ett råd, plågsamt

Det här var en lätt nöt att knäcka. BYT JOBB. Ta inga fler chefsjobb, du pallar inte det! Inte nu, kanske aldrig mer igen.

Jag tror du vet innerst inne själv vad du vill göra och vad som passar dig bäst, men du är van vid att vara högpresterande och kanske ser du det som ett misslyckande att lägga allt på hyllan. Du lever bara en gång. bara.en.gång. Dina barn har bara sin mamma en gång. Ingen kommer någonsin någonsin att tacka eller applådera dig för att du går in i väggen av ditt arbete, men de rör du själv som måste avgöra vad som blir bäst för dig och din familj. Troligtvis har du redan svaret. Skit i vad andra tycker. 

Det är du själv*

Tack för svar. Problemet är att jag precis bytte jobb och ändå känner så? vet inte det är inte mycket jobb ute på marknaden nu heller.

sjukskriver jag mig känns det kört i framtiden att få jobb, fortsätter jag såhär mår jag jätte dåligt. 

kan jag ändra min inställning till jobbet? Bry mig mindre? Hur gör man? Vad gör jag? Vet verkligen inte?.

Boka en tid hos företagshälsovården och be att få prata med tex kurator där. De är vana att bolla den här typen av frågor. 

Har det blommat upp pga nya jobbet så avvakta lite till du landat på nya jobbet.  

Jag tycker absolut att du ska byta jobb!

Man kan jobba med sin inställning och att jobbet inte ska få ta så mycket energi av dig, men jag tror aldrig att det kommer att bli riktigt bra. 
Som jag ser det finns det bara ett punkter du ska checka av:

- Klarar vi oss ekonomiskt med mindre lön - och då menar jag KLARAR oss. Är alla dagar i veckan värt att sänka sin standard lite och må bra!

- Blir jobben mindre intressanta om jag inte har den position jag har idag - är det ok för mig? Har du ändå tankar på att bli hemmafru så känns den här punkten inte viktig för dig.

Som någon annan skrev handlar det då om att släppa prestigen och känslan av misslyckande. Ett jobb är bara ett jobb. Hälsa och familj så mycket viktigare. Skulle också se till att få prata med en professionell terapeut /coach. 

Det är absolut inte värt att bli sjukskriven! Om jag vore du skulle jag börja söka andra jobb och med det ge mig själv ro i nuvarande jobb utifrån att du bestämt dig för att lämna/kliva ner. Sätt en tidsfrist för dig själv så känns det kanske också lättare. Bättre att sluta än att bli sjuk.

Om du efter en paus kan komma tillbaka till ditt yrke så ta för guds skull ett break! Då har du en säkerhet i att åter få en bra inkomst.

Jag hoppade av en lovande karriär för att bli lärare. Ångrar inte en sekund. Vantrivdes på alla jobb fram tills jag sa upp mig. Hellre lågbetald och trivas än slösa bort sitt liv för bättre lön.

Fortsätter med några rader ytterligare.

Du måste få hjälp med att förstå att ditt värde inte sitter i vilken position du har på jobbet. Du skriver själv att du ALLTID mått dåligt av att ha en massa ansvar och vara chef. Ta professionell hjälp för att ändra dina tankar. Vi är alla olika och du har säkert en massa att bidra med i yrkeslivet även om det inte är som chef. Jag tror att du kommer känna en enorm lättnad och livskvalitetshöjning när detta landat i dig.

Vilka fantastiska människor ni är som tar er tiden att svara och ställa upp för mig. 

tack så mycket? 

har ni något tips på hur jag ska hantera exempelvis massa konflikter, folk som säger upp sig flera på en gång etc, hur ska jag mentalt tänka? Hur ska jag göra för att inte må skit och vara rädd för att få sparken eller att de tycker jag inte är bra nog?

oavsett beslut måste jag ?överleva? just nu?.

Har du inte en chef eller ledningsgrupp att bolla med? Kontakta företagshälsovården som någon föreslog annars, du behöver ju prata med någon om hur du ska hantera situationer som uppstår. Personalansvar kan vara skitjobbigt och kan handla mycket om att rodda med personer som av olika anledningar är omgivna av konflikter. Bena upp problemen och prioritera är ett generellt råd. Prioritering bör din chef stödja dig i.

Börja också söka annat jobb parallellt. Även om du nyligen bytt jobb så passar jobbet inte dig och din livssituation.

Konflikthantering är en konst man måste lära sig. Grunden är att hela tiden tänka LAB, lågaffektivt bemötande, om man själv blir konfronterad. Var ganska tyst och låt personen prata av sig (inom rimliga gränser) och känna sig hörd. Lova aldrig mer än du kan hålla. Konflikter mellan anställda kan vara svårare men du borde alltid kunna bolla med HR. Medlande samtal så klart, försök se vad som kan lösas och var den klartänkta i gruppen men målet är ändå att de ska kunna bete sig mot varandra även om de inte tycker lika om saker. Svårt att ge konkreta råd eftersom det kan handla om så många olika saker där.

Folk som säger upp sig: det har noll med dig att göra så länge du är en hyfsat vettig chef. Oftast ligger andra saker bakom, som just konflikter med andra på jobbet, dålig lön eller dåliga tider. Bra om du håller avslutningsintervju så du kan ringa in problemet. Det måste ju vara något fel med arbetsplatsen om så många säger upp sig, och ledningen behöver få veta detta så de kan åtgärda saken.

Rädd för att bli uppsagd? Skit i det. Du får ändå slutlön under en viss period, efter det lär du sitta på en fin a-kassa också och så kan du börja söka dig till vettigare ställen. Om de inte uppskattar dig så är det deras förlust. Så länge du vet att du gör ditt bästa så kan du vara trygg i det.

Också en fråga om allmän inställning till jobbet. Chefsjobb med "jättehög lön" brukar också som regel innebära stimulerande arbetsuppgifter, problemlösning på hög nivå. Chefsjobb, antingen med skaplig eller "jättehög lön" är ju ofta det man söker sig till just av den anledningen, att utmana sig själv. Jag skulle aldrig ha kunnat ha ett arbete där man stänger av mentalt när arbetsdagen är slut, utan då fortsätter tankarna. Jag såg det aldrig som negativt, tvärtom. Nu hade jag inte småbarn hemma, det är förstås lite skillnad. Mina kolleger med barn väntade med de befordrade tjänsterna tills barnen blivit större.                              Stimulans i arbetslivet, att lära sig mer hela tiden är ett stort privilegium. Just här på FL ser man  många som stannar intellektuellt på grund av monotona arbeten.