Ni som i vuxen ålder förlorat En förälder . Har ni kunnat prata om sorgen dels med den andra föräldern och ev syskon el med din partner?
Min mor dog i somras men med mitt syskon och pappa så har vi bara prata rent praktiskt - begravning, hennes saker m.m inget om hur vi känner.
Med min make inget alls.
Har ni någon annan ni kan prata med er håller ni bara allt inom er. Jag har knappt ens gråtit, känns än så länge inte verkligt.
Beklagar din mammas bortgång.
Min svärfar dog i våras och i och med hans bortgång har det visat sig att i den sidan av familjen står vi varandra väldigt nära. Vi har pratat, skrattat och gråtit tillsammans. Pratat minnen, träffats ännu mer än innan. Svärmor sover över både hos oss och min svägerska flera gånger i veckan och vi hjälper henne med allt praktiskt hemma.
När det var ett dödsfall på min sida i min "gamla" familj var det väldigt "kallt" och ingen pratade varken om sorgen och saknaden eller hjälpte varandra på något sätt.
Skillnaden mellan familjerna är enorm.
Börja med att prata med din man. Kanske kan ni öppna upp er och du kan få utlopp för din sorg.
Min pappa gick bort för ett knappt år sedan. Jag har inte pratat om sorgen med någon, ser inget behov av det. Min bror och jag upplever ju samma sak och min sambo fattar att jag saknar min pappa. Jag vet inte vad jag skulle säga till någon eller höra från någon som gör att det känns mindre.
Med min man grät jag ju typ konstant under min mammas sjukdomsperiod så där blir det ju väldigt tydligt.
Men sen har jag väl konstaterat att det finns inte så mycket att säga liksom. Det är som det är.
Jag försöker prata om mamma regelbundet, så att det är naturligt att vi pratar om henne. Jag tycker om att göra det med barnen osv.
Beklagar din förlust. Tänker att det gått väldigt kort tid och att prata om praktiska saker är det som är i fokus just nu, och kanske även är det som man orkar prata om. Det känslomässiga är svårt och alla hanterar sorg olika. För mig gick det nog ett halvår kanske närmare ett år innan jag så att säga själv kunde närma mig sorgen. Däremot träffades vi mer i ursprungsfamiljen men inte så att vi direkt pratade om sorgen. Mer att vi stöttade vår mamma och gjorde saker tillsammans med henne.
Varför kan du inte prata med din man? Ens man ska ju vara som en bästa vän som man delar allt med.
Min mamma gick bort för 10 år.
Vi hade ingen bra relation. Jag var den som inte ville prata med min pappa om sorg för han förstod inte att jag inte saknade henne alls. Jag grät mycket i samband med hennes död pga att alla praktiska saker hamnade på mig. Jag skulle ordna begravning osv osv osv. Hade jag inte haft min man hade jag gått under.
Jag fick mycket stöd från min man i samband med mammas död. Han förstod hur jag kände och han stöttade mig i det.
Om du inte kan prata med någon av dina anhöriga så sök hjälp på annat håll. Det är viktigt att bearbeta sina känslor i samband med att en anhörig går bort - oavsett vilka de är