Mardrömmar pågår än. Vill bara delge min historia, hur livet kan vända till det bättre
Ett tag har jag undrat vad de senaste intensiva mardrömmarna försöker säga mig. Tyckte det äntligen lugnade ner sig ett tag. Drömmarna och kontakten man ska ha kvar gör att man inte glömmer en enda dag. Allt som inte var okej.
Svartsjukan, avundsjukan och lögnerna om allt man trodde var sant! Isolering av framförallt manliga bekantskaper och vänner, fester och kompisar som man inte fick vara med på eller träffa, delvis eget val för att minska påhoppen som varje gång tryckte ner min egna självkänsla. Det gjorde mig arg, men jag visade det aldrig. Alkoholens baksidor, avsaknad konsekvenstänk, tomma påståenden som inte stämmer, ekonomibedrägeri, nedsmutsning och gömmor i hem och bil, stalking, misshandel på husdjur, skammen att man inte lyckades med familjelivet, fått säga nej till både jobb, utbildning och lägga ner drömmen om att bygga för att starta eget hemma - allt var ju klart!!! Ångesten. Paniken. Hoten om att ta livet av sig och orsakade skador på sig själv. Falska påståenden om mig från en hel familj, hoten ingen stöttade mig i, ensam försökte jag förklara och försvara mig. En fråga ni kanske tänker er är varför man inte anmält till polisen - när man är mitt i "det" blir allt normaliserat - när man inte känt lycka och glädje på många år börjar man tro att dessa känslor inte alls finns på riktigt. Beredskapsläge och ständigt tassandes på tå för att anpassa sig för att hålla nere lugnet hemma. Inte komma hem senare än man borde, inte klä upp sig för då betydde det per automatik att man träffar någon annan, inte skriva med kompisar för då skrev man med en annan man, inte gå på fester för då hade man automatiskt varit otrogen (aldrig någonsin varit och vilket jag är emot), köpte man något till familjen blev man avundsjuk att jag kunde köpa något. Manipulera till allt man ville ha trots avsaknaden av ekonomi eller fick mig att lösa problemen - viktigaste var att impulsen fick gensvar - för vare sig det var alkohol, datorspelandet eller köpbegäret så spelades ett psykiskt, manipulativt spel, tills jag löste det på något sätt eller jobbade extra för att klara allt annat som var planerat.
Absolut håller jag här med om att jag blev medberoende - bara för att behålla lugnet i familjen utan några utbrott framför barn. Utbrotten kunde jag dock sällan undvika och ofta fick man kontrollfrågan av stora barnet om vi var arga eller ledsna - frågor ett litet barn aldrig ska behöva fundera på över sina föräldar, hjärtat gick i tu varje gång - Jag ville ju bara ha lugn och frid. Men längre fram kom inkasso och kronofogden till känna. Äntligen! Äntligen kunde påhittade lögner och falska historier inte få mig att tro på något annat längre. Och äntligen kunde lögnen om att ta sig till jobbet varje dag i 6månader eller dolde det med VAB , trots ej sjuka barn, fortsätta. Äntligen förstod jag att det blivit en hemmasittare framför dator och TV när privata ekonomi inte länge gick ihop. Äntligen kunde spelet mot mig inte längre fungera.
Absolut håller jag här med om att jag blev medberoende - bara för att behålla lugnet i familjen utan några utbrott framför barn. Utbrotten kunde jag dock sällan undvika och ofta fick man kontrollfrågan av stora barnet om vi var arga eller ledsna - frågor ett litet barn aldrig ska behöva fundera på över sina föräldar, hjärtat gick i tu varje gång - Jag ville ju bara ha lugn och frid. Men längre fram kom inkasso och kronofogden till känna. Äntligen! Äntligen kunde påhittade lögner och falska historier inte få mig att tro på något annat längre. Och äntligen kunde lögnen om att ta sig till jobbet varje dag i 6månader eller dolde det med VAB , trots ej sjuka barn, fortsätta. Äntligen förstod jag att det blivit en hemmasittare framför dator och TV när privata ekonomi inte länge gick ihop. Äntligen kunde spelet mot mig inte längre fungera.
Jag stängde av livet och kunde inte vara lycklig för mitt nya liv med två barn - inte ens en tår vid barnfödsel nr2 pga. inre stress, besvikelse och rädsla hur allt ska sluta om inte viljan till förändring kunde sättas igång som jag alldeles för länge ville tro på. Korta perioder som faktiskt nosade en liten aning åt rätt håll fick upp falsk tro inom mig till att rädda familjelivet. För länge och för många perioder.
Varför lämnade du inte? Tänker du nu.
Men när våldsamheten var lugnare än när man försökte bryta och packa väskan och dra, flera gånger om, blossade manipulation upp och det blev bara värre. Det var helt enkelt lugnare att stanna och försöka prata om förändringar. Men det förstår jag nu i efterhand med lärdom från kvinnostödgrupp - det var bara tomma medhåll för att inte bli av med mig och för att fortsätta leva på min svaghet och ta mig för givet när jag vek mig om och om igen. Man är också otroligt svag och har ingen annan som faktiskt vet om allt som sker och skett - för när jag vågade berätta för vissa så manipulerades mina berättelser till lögner istället - att det inte alls kunde stämma. Och skammen hamnade på mina axlar istället att det berodde på mig, jag blev det svarta fåret och som bröt ner mig i små bitar där jag började tro att jag var för deprimerad och lättirriterad att det var därför jag inte var värd bättre. Men så fort jag tog mod till mig och bröt allt föll 10.000 ton stenar från axlarna, stresstinnitusen försvann, näsblod av stresspåslag slutade och det bästa av allt - den smärtan jag inte längre kände igen i ryggen och varje dags uppvaknande i lite över 2års tid av nackspärr försvann! Allt hade inte bara satt sig psykiskt, smärtan hade även varit fysiska tecken att jag absolut inte kunde fortsätta leva som jag gjorde. Jag kommer alltid ha ryggproblem - men smärta att man knappt kommer upp från soffan i vilande läge blev som bortblåst 😍 allt blev så lätt, energin kom tillbaka! Till träning, till barnen, till huset, till min egna mamma och pappa, till jobbet, till vandring och äventyr, till att jag var fri att göra vad jag vill - träffa vem jag vill - åka vart jag ville! Lycka, glädjen, endorfiner!!!!!
Varför lämnade du inte? Tänker du nu.
Men när våldsamheten var lugnare än när man försökte bryta och packa väskan och dra, flera gånger om, blossade manipulation upp och det blev bara värre. Det var helt enkelt lugnare att stanna och försöka prata om förändringar. Men det förstår jag nu i efterhand med lärdom från kvinnostödgrupp - det var bara tomma medhåll för att inte bli av med mig och för att fortsätta leva på min svaghet och ta mig för givet när jag vek mig om och om igen. Man är också otroligt svag och har ingen annan som faktiskt vet om allt som sker och skett - för när jag vågade berätta för vissa så manipulerades mina berättelser till lögner istället - att det inte alls kunde stämma. Och skammen hamnade på mina axlar istället att det berodde på mig, jag blev det svarta fåret och som bröt ner mig i små bitar där jag började tro att jag var för deprimerad och lättirriterad att det var därför jag inte var värd bättre. Men så fort jag tog mod till mig och bröt allt föll 10.000 ton stenar från axlarna, stresstinnitusen försvann, näsblod av stresspåslag slutade och det bästa av allt - den smärtan jag inte längre kände igen i ryggen och varje dags uppvaknande i lite över 2års tid av nackspärr försvann! Allt hade inte bara satt sig psykiskt, smärtan hade även varit fysiska tecken att jag absolut inte kunde fortsätta leva som jag gjorde. Jag kommer alltid ha ryggproblem - men smärta att man knappt kommer upp från soffan i vilande läge blev som bortblåst 😍 allt blev så lätt, energin kom tillbaka! Till träning, till barnen, till huset, till min egna mamma och pappa, till jobbet, till vandring och äventyr, till att jag var fri att göra vad jag vill - träffa vem jag vill - åka vart jag ville! Lycka, glädjen, endorfiner!!!!!
Jag är medveten, så klart, att jag använder skogen till flykt och sökandet efter något bättre än det jag hade. Skogen är min terapi för att orka vara stark. Livet kunde bli ett liv igen. Och jag fick äntligen skratta och känna glädje på nytt. Trodde på riktigt att glädje inte fanns i lite över 10 år och att andra bara gav den bilden utåt. Men nu vet jag, när man kände sig glad som barn - kan man också känna sig glad som vuxen. Och man kan känna glädje och kärlek rakt in i hjärtat. Det bevisar mina barn varje dag ❤️ kanske var det menat så, att barnen ändå skulle komma till livet och bevisa mig motsatsen. Och att just Elise skulle få Lisa som lillasyster.
Ett kaosliv som jag lyckades bryta. Och aldrig trodde jag att två systrar kunde älska varandra så innerligt. De är de vackraste personerna jag vet, har aldrig tidigare träffat några mer kärleksfulla människor i hela mitt liv. Och dem är min familj 🥹 Kanske är det inte konstigt att jag brottas vidare med starka mardrömmar och tillit och förtroende är svårt att ge för någon annan, fortfarande efter 3,5 år. Det finns en fortsatt strävan efter rättvisa för både mig själv och mina barn - som jag vet aldrig kommer vara så som jag önskar, det har jag accepterat - och jag gör mitt bästa varje dag. Jag har alltid haft ett litet drag åt "Högkänslig", kanske blev det till som ensambarn och mina mor och farföräldrars fina syn på livet. Mormor sa att jag ska leva lyckligt. Hon hoppades att jag var det i mitt unga förhållande, tyvärr kände jag ingen lycka men la all skam på mig själv, att det berodde på mig. Inte på att det kunde bero på någon annan trots all svartsjuka och avundsjuka. Men jag tänkte att blir jag inte lycklig som 30-åring måste jag bli av med en aggressiv person som tagit mig för givet alldeles för länge. Framförallt ekonomiskt. Det kommer jag fortsätta stå för tills allt är tillbaka. Men övrig önskan om en ny familj är trasig. "Jag klarar mig själv", väger tyngst - men förbannat långtråkigt och kämpigt med avsaknad stöd och beröm i barnens uppväxt och jag som mamma i uppfostran. Tacka vet jag skolan 🙏🏻 barnens trygga plats nummer 2.
Ett kaosliv som jag lyckades bryta. Och aldrig trodde jag att två systrar kunde älska varandra så innerligt. De är de vackraste personerna jag vet, har aldrig tidigare träffat några mer kärleksfulla människor i hela mitt liv. Och dem är min familj 🥹 Kanske är det inte konstigt att jag brottas vidare med starka mardrömmar och tillit och förtroende är svårt att ge för någon annan, fortfarande efter 3,5 år. Det finns en fortsatt strävan efter rättvisa för både mig själv och mina barn - som jag vet aldrig kommer vara så som jag önskar, det har jag accepterat - och jag gör mitt bästa varje dag. Jag har alltid haft ett litet drag åt "Högkänslig", kanske blev det till som ensambarn och mina mor och farföräldrars fina syn på livet. Mormor sa att jag ska leva lyckligt. Hon hoppades att jag var det i mitt unga förhållande, tyvärr kände jag ingen lycka men la all skam på mig själv, att det berodde på mig. Inte på att det kunde bero på någon annan trots all svartsjuka och avundsjuka. Men jag tänkte att blir jag inte lycklig som 30-åring måste jag bli av med en aggressiv person som tagit mig för givet alldeles för länge. Framförallt ekonomiskt. Det kommer jag fortsätta stå för tills allt är tillbaka. Men övrig önskan om en ny familj är trasig. "Jag klarar mig själv", väger tyngst - men förbannat långtråkigt och kämpigt med avsaknad stöd och beröm i barnens uppväxt och jag som mamma i uppfostran. Tacka vet jag skolan 🙏🏻 barnens trygga plats nummer 2.