Hur ska jag kunna prata om självmordstankar utan att jag bara ”tycker synd om mig själv”?

Vilken tuff situation. Du behöver verkligen prata med någon. Ta kontakt med antingen en präst eller diakon (man behöver inte vara medlem i kyrkan eller vara troende) eller ring någon hjälplinje, t.ex. Mind för den som har självmordstankar och som har öppet dygnet runt. 

Rättegång ska det vara snart. Vilken roll har du i den? Du kan söka hjälp också kring det. Ifall sakerna kring rättegången är bland det allra jobbigaste kan det vara bäst att få prata med någon som känner till de sakerna. 

Härligt att du och de yngsta barnen kan bo hos en släkting till dem.
Du har pratat lite med några, skriver du. Verkade de tycka att du mest tycker synd om dig eller vill ha uppmärksamt? Om du är osäker på om du kan prata med någon av dem, kanske du kan sätta ett sms och säga att du uppskattade er pratstund och gärna skulle prata mer, men bara om den andra inte har något emot det. 

Skuldkänslor är jättejobbiga. De du har, är det befogade skuldkänslor för sådant du utsatt tex barnen för eller skuldkänslor för saker som du egentligen inte rår för? Det är ju väldigt stor skillnad t.ex. på om man misshandlat barnen själv eller gått in i ett förhållande där ens nya har misshandlat en själv eller ens barn. Du mår dåligt, men tyvärr kan man ju inte göra saker och ting ogjorda. Det är viktigt att du får prata om de här sakerna med någon och får hjälp med att leva med det som hänt, bearbeta skuldkänslorna och hjälp att orka vidare. 

Du har det väldigt tufft just nu och det vänder inte genast med kommande rättegång till exempel. Men sök hjälp! Det finns hjälp att få och livet kommer att bli bättre. Och om du skulle känna att barnen och andra skulle ha det bättre om du inte finns  så är det inte sant! När man mår tillräckligt dåligt kan hjärnan lura en att tro det, men det stämmer inte. Dina barn behöver dig och du är värd att fortsätta livet som förhoppningsvis snart vänder uppåt. 

Din vän har också det jättesvårt och det påverkar förstås också dig. Har du haft kontakt med honom eller henne? Så som du mår nu har du inte krafter att vara ett stöd där. Visa att du bryr dig om, om du klarar det så besök och krama om ifall ni inte setts, skicka kort eller blomma. Säg att du önskar att du kunde finnas där för henne, men att du själv kämpar för att hålla näsan över vattenytan så du tyvärr inte kan stöda. 

Det kan hända att denna tråd försvinner, då familjeliv har en policy vad gäller texter om självmordstankar. 

TS, sök hjälp så att både du och dina barn kan få det bättre. Jag skickar dig en stor och varm kram!

Prata med en präst, behöver inte vara jourhavande. Om du vill kan du boka en tid istället och träffas IRL. Präster har absolut och total tystnadsplikt vilket Diakoner inte har. Diakoner har tvärtom anmälningsplikt. 
Ja, låter konstigt men jag har verkligen kollat upp det! 

Du kan också söka hjälp på kommunens socialpsykiatri. Boendestödjare hjälper även människor som bara behöver prata om svåra saker. Ofta kan de vara bättre och mer empatiska än de som jobbar inom den ordinarie psykiatrin. Där är det också möjligt att få besök av dem 2 ggr i veckan.