Jag ringde soc angående att min man dricker för mycket - de fokuserar enbart på vårt barn fast det är min man som behöver hjälp. Hur ska jag ta upp det när jag träffar dem?

För att göra en lång historia kort: min man är alkoholist och förlorade arbetet på grund av det. Jag var dum i huvudet och förstod inte - märkte inte (!) När han blev arbetslös så var problemet uppenbart. Han har tydliga drag av autism och jag tvingade iväg honom till läkaren. Jag orkade inte mer och kände att jag behövde hjälp. Eftersom han var deprimerad så fick han hjälp mot depressionen och psykologen var helt hundra på att han också hade autism så de har startat en utredning. Han slutade att dricka under någon månad, men läkaren gjorde en orosanmälan eftersom vi har barn.

Vi var där på möte och socialtjänsten beslutade efter intervju med vårt barn att inte starta upp ett ärende eftersom min man då hade hållit sig nykter under två veckor, men sade att jag kunde ringa dem om han trillade dit igen - och det var precis vad jag gjorde, nu så här 2 månader i efterhand.

Jag berättade att jag behövde stöd i det här och ville ha kontakt, att min man har nytt jobb, men också har börjat dricka igen och att jag är orolig. De frivilliga insatser som psykolog har erbjudit har han inte tagit emot. Efter ett första, mycket bra, samtal så ber de att få ringa upp.

En annan person ringer upp och säger att vi provar ett möte per telefon eftersom de redan har träffat oss. Både jag och min man är med på högtalare. Jag säger att min man har börjat dricka igen och att han behöver hjälp och stöd för att hålla sig nykter. Personen i andra änden pratar enbart om vad hon kan göra för vår son. Jag säger att vår son inte är påverkad av det här (vilket hon visste efter förra mötet då de lade ner det hela.) men att jag förstår att de så klart måste prata med honom med men att jag vill veta vad de på socialtjänsten kan erbjuda. för hjälp. De säger att vår son kan gå i en grupp för barn till missbrukare. Jag svarar att om de bedömer att han behöver en insats så har jag ingenting emot det, men att det är min man som behöver det största stödet, att han inte klarar ut det här och att hans läkare har sagt att han har mycket tydliga drag av autism, men att de inte kan gå vidare om det prov som han har tagit inte visar rent (Provet mäter alkoholmängden i blodet under 4-6 veckor bakåt) Min man säger att han har varit nykter i en vecka men behöver hjälp. Soctanten säger att då måste han kontakta sjukvården. Vi förklarar att de inte kan göra något och jag förklarar att min man är autistisk, att jag inte vet om jag kan fortsätta få iväg honom till alkoholmottagningen och att han behöver stöd och att det är därför jag ringer. Min man förklarar att han har varit inskriven på BUP sedan han var barn och att han högst troligt har en autismdiagnos, men att Asperger/AST inte fanns som diagnos när han var barn eftersom han är 50 år och att han behöver hjälp med sitt liv. Jag frågar återigen vad de kan göra för oss, eftersom jag har ringt dem, och hennes svar är återigen att vår son kan få gå i en grupp och träffa andra barn vars föräldrar har alkoholmissbruk. 

Jag börjar brusa upp och säger till socialsekreteraren att de får ha så många möten de vill med vår son, men att anledningen till att jag har ringt är att det är min man som behöver hjälp, vilket min man håller med om i samma samtal. Hon säger då att hon ska öppna upp ett ärende om vår son, och skicka vidare detta till en annan socialsekreterare, men att vi inte behöver vara oroliga, eftersom skolan eller någon annan inte har hört av sig angående att vår son skulle fara illa. Återigen talar jag om för socialsekreteraren att jag inte har ringt dem dem angående vår son, utan över min man, och jag vill veta vad de kan hjälpa honom med. Min man upprepar också att HAN behöver hjälp och stöttning. Socialsekreteraren upprepar att vi inte behöver vara oroliga över ett möte med vår son och berättar att det kommer att gå till som förra gången. Jag ber om ursäkt över att jag låter irriterad på rösten och säger återigen att jag bryr mig inte om hur många möten de har med vår son - det är så klart viktigt att han mår bra i det här - men att det viktigaste är att min man får hjälp och stöd med både alkoholintaget och hans asperger, att han behöver en kontaktperson och så.

Hon frågade om vi ville ha ett ärende öppnat. Vi sade båda ja och hon talade om att en handläggare kommer att kontakta oss inom några dagar. Ingenting har hänt och nu har det gått 1,5 vecka.

Min man håller sig förvisso nykter sedan 2 veckor tillbaka och han går på öppenvården för alkoholproblematik men jag vill ju ha stöd kring hans autism...

Hur ska jag gå vidare? De verkar inte förstå. Vad ska jag säga så ATT de förstår när vi väl blir kallade dit, att det inte handlar om vårt barn. (Han märker det sällan eftersom min man dricker när han är ensam hemma, men till den grad att han inte heller kan sköta sitt nuvarande jobb.) Min man vill ha någon form av stöd i vardagen. Jag med. Just nu är det jag som roddar hela familjelivet och jag orkar inte allt. Det känns inte okej att jag skriver scheman, ser till att min mans alla rutiner fungerar och säger åt honom hur och när han ska göra saker, exempelvis duscha, och ställer tider kring det (anledningen till att jag kan det här, är för att jag jobbar med autistiska barn, men när jag och min man blev tillsammans en gång i tiden så förstod jag inte att han var autistisk först - utan när jag i desperation frågade vad som var fel på honom så plockade han fram alla papper från BUP). Jag vill bara vara en fru och slippa vara vårdare. Själv säger han hade behövt någon annan i livet som kan hjälpa honom med lite av det praktiska, så att vi kan försöka ha ett normalt liv. Jag trodde att socialen kunde hjälpa till med det här eftersom flera av mina nära vänner är kontaktpersoner, ledsagare och förvaltare åt folk med olika former av besvär. Jag trodde verkligen att socialen kunde stötta min man, men de vill enbart fokusera på vår son, trots att jag säger ja till allt där, men att de också bedömde vid förra mötet att han inte behövde hjälp.