Erfarenheter av hoarding?

Men det var det jag menade att det ingick i min fråga om när jag frågade till dig. Möss i lägenhet.

Jo det var bra förklaring, jag tänkte det var konstigt de skadedjur bara kommer från ingenstans bland grejerna de här hoarder staplar efter väggarna tex

Ingen har sagt att krypen kommer från ingenstans?

Alla kan få in kryp och insekter.
I normala hem städas de bort regelbundet och hålls på en hållbar nivå med ett och annat kryp då och då.
I hoarder-hem blir de kvar och kan föröka sig i mängder.

nä ingen har sagt det, är ju jag som inte fattat var de skulle komma ifrån

Yes jag är med nu 

En bekant är i vården och det ska finnas ett center för just hoardingproblematik i Malmö, säger hon. Hittade nu detta:

malmo.se/Om-Malmo-stad/Var-organisation/Forvaltningar/Funktionsstodsforvaltningen/Organisation/Samlarteamet.html

En kommunal verksamhet då. Låter ju som en bra stödverksamhet. Enbart i Malmö stad dock. Någon som känner till liknande på fler ställen? Alternativt inom sjukvården?

Mitt problem är att det är min partner. Saker kommer in, men inte ut i någon vidare utsträckning. Dessutom ska trasiga saker sparas också, trots att man gjort just ett ersättningsköp. 

Bor ni ihop?

Ja. Jag har lite knep som verkar funka, men det går alldeles för långsamt.

Då är det ditt hem också och då kan du sätta ner foten. Xx-prylar får du ha i det rummet, och får det inte plats där får du sälja något.

Tror du måste vara tuff här. Om det inte funkar överväg särbo?

Ge upp, inget du gör kommer att hjälpa. Du kommer att bli medberoende i det och leva i mer eller mindre misär.

Ja. Jag har erfarenhet av såväl "vanligt samlade", som ordentlig hoarderproblematik hos människor som riskerar vräkning.

Min spontana tanke är att människor buntar ihop olika typer av samlade till en "diagnos" och faktiskt har rätt dålig koll på vad som är vad.

Att TS faktiskt flyttat in i bostaden säger faktiskt en hel del om att den i ett nyförälskat rus faktiskt är bebolig.

Svårighet att göra sig av med saker är tämligen mänsklig och de allra flesta ser andras saker som "skit" och det egna som skatter.

Det som är problematiskt med hoarding är ju att det inte handlar om själva samlandet utan om vad för psykisk ohälsa som ligger bakom samlandet och oförmågan att städa/rensa. 

I ett nyförälskat stadium (även hoardern är ju förmodligen nyförälskad) så kan personen orka upprätthålla en mer normal nivå på städning och prylar så att nuläget ger en fals bild av hur djup problematiken egentligen är.

Men om ingen insats görs för att hantera den bakomliggande ohälsan så kommer ju problemen bara tillbaka. Och då är den inflyttade partnern medberoende i att hålla hoardern lycklig så att hen orkar med livet, eller medberoende i att leva i mer och mer snuskmisär med allt vad det innebär.

Och själva samlandet kommer nog att visa sig inte vara det enda symtomet på ohälsan heller när väl det förälskade skimret lagt sig. Här kan finnas lager på lager av osunda beteenden som kan komma att drabba trådstartaren om hen väljer att flytta samman. 

Var något av en horder förut. Var en i min omgivning som fick mig att förstå att ändra på mig.

Har mat för typ ett halvår till trots att jag stoppade inköpen för ett bra tag sedan.

Har rensat ut ett av husen, det jag bor i helt och hållet. Slängt otroligt mycket saker. Håller på med andra huset nu. Slänger fyra svarta säckar varannan vecka. Då kan jag slänga det tillsammans med hushållssoporna. Att åka ner till tippen och börja sortera är helt omöjligt. Skulle ta på tok för lång tid.

Ja, fast hoarderproblematik är också en glidande skala där människor med en tämligen minimalistisk inställning till prylar faktiskt inte passar ihop med människor som har en glädje i prylar. 

Man kan inte se på samlingen vilken exakt problematik som ligger bakom och det är tämligen vanligt att anhöriga ser betydligt större problem med någons prylar än vad det faktiskt objektivt är, utifrån vilken typ av människa man själv är. På samma sätt som hem kan vara överbelamrade och de som lever i det, faktiskt inte ser problemet.... Med anhöriga som inte heller ser problem.

Det är viktigt att faktiskt inse att en människa som inte har någon erfarenhet av samlarproblematik faktiskt kan öka ångesten genom att "hjälpa till". Men också att folk faktiskt hobbydiagnostiserar hoarding där det faktiskt handlar om något annat.

Så kanske det kan vara. Jag har egentligen bara erfarenhet från min mamma och det är ju ett trauma som gör att jag har svårt att se nyanser i det här. Jag var fast i hennes hoarding och övriga psykiska ohälsa under hela min uppväxt, och har sen ägnat mitt eget vuxenliv åt att försöka återhämta mig från erfarenheten.

Jag ser dock inte problem med själva prylarna i sig när det gäller min mamma, (utom när jag tänker på att jag ska ägna en månad eller två åt att städa ur hennes dödsbo en dag) utan det är den bakomliggande psykiska ohälsan som är min utgångspunkt. Själva grunden till varför hon lever som hon gör och hur hennes olika beteenden speglar ohälsan som finns där inom henne. 

Och det finns såklart en skala där någon är helt psykiskt välmående men gillar grejer och vill ha det lite rörigt, men det är inte det jag pratar om, det kan inte ens kallas hoarding i min mening. 

Problemet är ju att TS just beskriver hoarding, men att det faktiskt är tämligen oklart om det faktiskt är just detta, eller en lekmanna diagnos av en sambo som faktiskt inte vill ha lika mycket prylar som sin partner.

Och då är det svårt att ge tips. För om det är ett samlarbeteende, som mer är som en dåligt vana hjälper småtips, men är det ett samlarbeteende med en störning behövs faktiskt ordentlig vård.

Om man hade kunnat förebygga hoarding med lite enkla tips hade det inte varit det problem det faktiskt är

Nä, det kan vi ju inte veta. Men eftersom hen använder uttrycket hoardning så är det vad jag utgår ifrån. Så får väl TS plocka bitar ur svaren som hen tycker passar i bilden. 

Mitt tips är att undvika att bo med en person som lever så. Och att uppmana personen att söka hjälp för sin psykiska ohälsa. Inte pyssla med grejerna, som faktiskt inte är huvudproblemet. 

Kanske har begreppet urholkats? Tänker också att det är en glidande skala, ser inte vår släkting som psykiskt sjuk faktiskt, hon har haft bra jobb som hon skött, ekonomin sköts, större grejer med huset sköts, takbyte, badrumsrenovering och liknande. Vardagen rullar på med vanliga rutiner kring mat och personlig hygien.

Samlarföremålen står överallt och delar av huset är nog inte städade på över ett år, huset är så smutsigt att jag ogärna är där med barnen, hon köper mer föremål än hon säljer. Udda personlighet med samlarintresse då, mer än ?riktig? hoarder. Att någon skulle leva med henne i huset känns otänkbart, hon var särbo i många år innan partnern gick bort.

Min mamma har också kunnat sköta ett jobb, sin ekonomi etc. Men har stora psykiska problem som handlar mer om känsloliv, ångest, depression etc. Hon har orkat/klarat av de bitarna med jobb och ekonomi, men hoardingen har varit hennes utlopp för måendet och kanske gett henne förutsättning att orka. Jag vet inte.

Och att ha en massa samlarföremål skulle jag inte egentligen kalla hoarding. Hoarding är att man samlar på liksom allt, eller inte ens samlar, utan en oförmåga att slänga, oförmåga och stark ångest inför att skiljas från tingen. Och det kan vara både grejer som kan ha ett visst värde, men också rent skräp, som varenda papperskasse man någonsin burit hem, varenda gratistidning, reklamblad från 1987, och sen att inget går att använda utan bara står som ett skrotupplag, med gångar mellan för att röra sig i boendet. Trasiga grejer slängs inte utan står bara kvar, ett gammalt trasigt kylskåp, och så det nya kylskåpet bara bredvid, eller på ett annat ställe. Vissa rum kan inte användas alls. Fullt med gamla kläder i badkaret så att man inte kan duscha och så. Och att antal saker inte motsvarar bostadens storlek. Har man 10 rum kan man ju lugnt ha flera soffgrupper tex, men i en tvårummare blir det lite övermöblerat. 

Sen går det ju till slut inte att städa för det blir så överbelamrat, så det blir oklart om det är städningen i sig eller bara att man gjort det omöjligt att städa. 

Här är kriterier för diagnosen. 

Ihållande svårigheter att slänga eller göra sig av med saker, oavsett dess faktiska värde.

Svårigheterna beror på ett upplevt behov av att behålla sakerna och obehag förknippat med att göra sig av med dem.

Symtomen resulterar i en ansamling av saker som belamrar nödvändiga levnadsutrymmen. Detta leder till att levnadsutrymmen inte kan användas så som avsetts. Om levnadsutrymmen inte är stökiga och överhopade beror detta enbart på inblandning från en annan part (exempelvis familjemedlemmar, städare, myndigheter).

Samlandet orsakar kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden (inklusive att upprätthålla en säker miljö för en själv och andra).

Samlandet beror inte på ett annat medicinskt tillstånd (exmpelvis hjärnskada, cerebrovaskulär sjukdom eller Prader?Willis syndrom).

Samlandet förklaras inte bättre av ett annat tillstånd i DSM-5 (exempelvis samlande till följd av tvångstankar i tvångssyndrom, minskad energi i egentlig depression, vanföreställningar i schizofreni eller annat psykotiskt tillstånd, kognitiva nedsättningar i demens, avgränsade intressen i autismspektrumstörning).

Intressant läsning. Hon är nog samlare ja, men på gränsen till diagnosen. Hon har svårt att göra sig  av med sakerna, ja. Men inte av obehag. Säljer hon något till bra pris så är hon väldigt nöjd med det. Samlarföremålen har ett värde mellan absolut noll och kanske 30.000? Värdet verkar spela mindre roll utan mer hur mycket hon gillar den.

Huset är på 200+ kvm och det är gångar för att ta sig fram. Vissa rum är helt fyllda. Det går inte att äta middag där för alla bord är belamrade. Ibland är även spisen och diskbänken belamrad. Om huset städas är det hennes kompis som rycker in. Men det är nog flera år sen sist.

Kliniskt signifikant lidande, nja. Socialt, jo vi åker ju inte dit längre. Men tror hon är rätt nöjd med telefonkontakt. Men visst umgicks vi mer innan samlandet ökade. Det var lättare när hon fortfarande hade jobbet att fokusera på.

Hon har inga sjukdomar eller diagnoser och jag har aldrig uppfattat några psykiska problem med henne. Hon är liksom glad och nöjd med sin tillvaro sådär rent allmänt.