Inget minne lite längre tillbaka i tiden...

Jag har många tidiga minnen, med början från ca 2-3 års ålder.
Minns varenda födelsedag sedan jag fyllde 4 år, annat än sånt som visas på foton. 
Minns känslor, förväntan, smaker och lukter. 
Minns när jag åkte sittvagn. Och hur jag fick stå på en bräda när brorsan var nyfödd, han är 2 år yngre, och låg i barnvagnen, när mamma var ute själv med oss. 
Minns varje julaftons eviga väntan på att gästerna skulle komma, och vad vi barn sysselsatte oss med medans. 
Minns barnprogram i detalj, minns julkalendrar, känslan av att få veckopeng och känna slangarna i fickan på väg till affären för att få handla godis själv.
Minns när pappas bästa kompis dog i cancer (jag var 3 då) och hur orolig jag var att förlora mina egna föräldrar. 

Jag skulle känna en oändlig sorg om jag inte längre hade mina minnen. Så jag förstår dina tankar. Eftersom man brukar  säga att lukt ger de starkaste minnena, undrar jag om du någon gång känt en lukt och inom någon mikrosekund kastats tillbaka till någon händelse som barn där man känt samma lukt. För sådant upplever jag ofta. En ovanlig blomdoft och pang - så minns jag hur jag sitter i farmors knä och luktar på nån salva som hon smorde in sig med. Det kan vara vaga minnen som jag nästan glömt helt men som vaknar till liv pga en lukt eller doft. 

6 h är en full natt för mig.

Jag talar om skrikande kolikbebis i månader där man får sova som mest 1 timme i sträck och kanske 3 h på hela natten. Det är att jämställa med tortyr enligt FN-konventionen.

Läs och lär eftersom du inte verkar veta hur det är med barn:

www.allas.se/halsa/smabarnsforaldrars-somnbrist-kan-liknas-vid-tortyr/135943

Hej,
Jag misstänker att min svärmor led av liknande problem och tyvärr ljög hon för att fylla ut luckorna. Om man hade en lite djupare konversation med henne några gånger så märkte man att hon helt enkelt inte mindes stora delar av sitt liv. Hon hade några historier som hon upprepade gång på gång men det fanns liksom inget mer. Mer nyliga minnen förändrades efter ett tag och stämde inte längre med verkligheten eller slogs ihop med andra minnen. Hon trängde också liksom bort svårare saker och låtsades att de inte fanns. Bland annat låtsades hon inte om att hon var gravid utan fick oväntat ett barn en dag ( min man) och det är fortfarande oklart vem som är pappan.Därför undrar jag om vissa har en tendens att tränga undan svåra minnen?  Min svärmor kom från en väldigt stor familj och ganska knappa omständigheter. Kanske blev hon inte bekräftad och de pratade kanske inte om minnen. Att bli mobbad är väldigt svårt, kan det ha spelat in? Min svärmor klarade sig ändå bra länge tills hon fick vaskulär demens på äldre dagar, då försvann minnet helt och hållet. Kände också en kille en gång som mindes väldigt lite men han hade epilepsi, det kan nog spela in. Själv är jag väldigt stressad i mitt jobb och jag märker att det har börjat påverka mig kognitivt, jag har fått sämre närtidsminne och tappar ibland ord. Är faktiskt orolig över det.

Ungefär hur lång tillbaka har du minne? Handlar det om veckor eller år?
Mitt ena syskon har det som dig, och en nära vän till mig. Mitt syskon minns inget om vår barndom tex, men mitt andra syskon och jag har mycket bra minne.
Det är nog vanligare än man tror och inget du behöver vara orolig över. Allas hjärnor är olika, men förstår att det känns sorgligt att inte minnas.

Jag är 35 år och minns saker från barndom från va 3- 4 års ålder. Jag minns doften i min farmors hus, hennes bullar och saft, hennes grannes skällande hundar. Och hon dog när jag va 6 år gammal. Jag minns mitt klassrum i "lekis", jag har massa minnen från skoltiden; fröknar, kompisar, känslan på rasterna etcetera. När jag är äldre som barn minns jag ännu mer, har väldigt tydliga minnen från högstadietiden, kan se ansikten på lärare, vaktmästare, kompisars föräldrar framför mig.

Självklart glömmer man mycket av sitt liv. Men det som du beskriver låter inte riktigt normalt. Jag förstår att det gör dig ledsen. Kan du prata med någon familjemedlem som känner dig väl och som känt dig länge och fråga om hen känner till någon särskild händelse som kan ha utlöst ditt bristande minne? Kan du googla? Söka hjälp från någon? Mejla en minnesexpert? Det kanske låter komiskt, men jag menar allvar. Det finns ju personer som specialiserat sig på minnet. Kanske de kan hjälpa dig om du beskriver ditt tillstånd. 

Vet att jag sett dokumentärer om människor med olika problem med minnet. En kvinna mindes inte vägen till sitt eget jobb och hittade inte i sitt efter hus. Men hon mindes stora saker, som sina barn hur hon utför sitt jobb etcetera. En annan man mindes varenda dag i sitt liv i detalj. Man kunde fråga honom vad han gjorde 7 september 1997 och han kunde svara att han vaknade klockan 8, drack en kopp kaffe, åkte till jobbet, att det regnade ute etcetera. Så det finns människor som har specialtillstånd gällande sitt minne. Kanske skulle du försöka lokalisera någon expert eller forskare som kan hjälpa dig. 

Lyssna på Björn Ulvaeus sommarprat.
Han beskriver något liknande:

sverigesradio.se/avsnitt/369369

Jag vet ju vad mina föräldrar återberättat samt att jag inte har några ärr eller liknande på kroppen. Skulle jag slagit i huvudet så illa så att jag fått en hjärnskada skulle det varit något mina föräldrar skulle talat om för mig. Jag cyklade nedför en stenkant som vi hade hemma på gården vid ett tillfälle, blev inte skadad mer än skrapsår och detta har mina föräldrar återkommande pratat om.

Jag känner en oändlig sorg. Min studentmössa har en lukt som ska finnas i många år. Just för att man ska kunna förknippa den med minnen från studenten. Minns ingenting när jag luktar på den.

Det är svårt att säga hur långt tillbaka jag minns. 1 år kanske? Men ändå inte. Kollegor minns vilka dagar vi haft speciella aktiviteter på jobbet ett år tillbaka. T ex "Det där mötet var ju i början på oktober". Jag minns inte när mötet var, men jag minns att det varit.

Jag har väldigt bra läshuvud och tagit mig igenom skolan på grund av det. Vet att jag aldrig pluggat till prov för det har jag pratat återkommande om under åren. Jag är otroligt bra på mitt jobb. Minns ordagrant texter jag läst och sånt. Kan minnas ordagrant saker sambon sagt. Minns lättare saker som sårat mig.

Detta med traumatisk och tråkig barndom kanske spelar in? Jag vet att mina föräldrar bråkat mycket. Har egentligen två minnen från min barndom. Ett när mamma slängde ut alla pappas kläder på gården. Minns inte när eller hur gammal jag var när det hände. Minns ett annat tillfälle när en klasskompis sa att min pappa varit otrogen med hennes mamma. Minns inte heller när det var. Men lågstadiet kanske... 
Har inga minnen av att vi gjort något speciellt som barn. Av de bilder som finns så finns det inga bilder från semestrar eller andra aktiviteter vi gjort. Vet att jag aldrig varit på badhus som liten med familjen för det har min mamma sagt. Mina föräldrar har alltid haft ett intresse tillsammans som de prioriterat före allt i princip. Mina föräldrar visar inga känslor eller pratar om minnen. 

 

Att du inte minns din barndom kan förmodligen till stora delar förklaras med ovan. Samt möjligen det jag tidigare nämnde, att alla inte minns efter att hjärnan genomgått utvecklings faser. Jag själv minns inte mycket av barndomen, men har inte det problemet som du beskrivit att du har även som vuxen. Att stora block av ditt liv försvunnit. Större händelser brukar man åtminstone ha kvar fragment av. 

Eftersom detta plågar dig genom att skapa sorg, så kan det vara klokt att tala med någon professionell. Samt även söka för det, så du förhoppningsvis kan få lite av ett svar på varför. 

Kanske skulle meditation, leva aktivt i nuet och viss mindfullness kunna hjälpa din hjärna att lagra in information och skapa minnen som sitter lite bättre. Går man genom livet med tunnelseende tillexempel? Är emotionellt bortkopplad av någon orsak. Då minns man också sämre dom händelser som sker runtomkring en, eller som man är deltagande i. 

Jag skulle nog, utöver terapi, genomgå en hjärnundersökning. Det är ju inte uteslutet att minnescentret drabbats av nåt, och då är det väl bra att få veta det?

Om det är på riktigt låter det inte alls bra. Man formas ju som person av sitt förflutna. Dvs erfarenheter, upplevelser mm.

Jag har många minnen med start från dagis (som det hette då) allt från familjedagar där till vanliga stunder vid vilan och luncher. minns tydligt hela skolgången och det som hänt sedan dess . är 40 idag. 

Du borde verkligen söka för det där, om det är sant det du skriver