Svägerskan tar för mycket energi

Har hon velat ta hand om dina barn på det sättet under åren, eller har hon hamnat i en sits där hon känt sig som en oavlönad barnvakt som inte kunde säga nej?

Eller har det alltid varit hon som kontaktat er och velat ta med barnen ut på saker?

Jag förstår om barnen är besvikna men om de idag är mellan 9-19 år (du skriver att de var mellan 5 och 15 år när de gjorde saker med henne och att det var 4 år sedan hon träffade sin kille) så kan du ju prata med dem om att livet ibland förändras och att hon älskar dem men bara inte kan träffas så ofta nu.

Det är hon som frågat om hon fått ta med våra barn då  hennes kompisar haft barn men inte hon så hon har alltid fått ?låna? våra barn. Självklart har vi ju oxå frågat om barnvakt, men det har vi ju gjort lika mycket rill mina syskon.
vi har pratat jättemycket med de barn som tar det hårdast, de äldre skiter i henne nu å säger att det är hennes förlust, tyvärr. Men återigen tack för svar, man sitter i sin egna sits å ser en sak, varav jag ställde frågan här så man får fler perspektiv.

Det finns ett mellanting mellan att helt bryta kontakten och att kämpa för att allt ska bli som förut: acceptera att saker blivit som det blivit och att läget är som det är.

Bryt inte ihop varje gång hon tackar nej till en inbjudan. Bli inte arg över varje utebliven present. Ansträng er inte mer för att hålla kontakten än vad ni tycker att det är värt.

Det gör ont att hon inte vill/orkar vara den engagerade faster hon en gång var, men det finns inte mycket du kan göra åt det. Sörj och gå vidare!

Jag ser egentligen inte att hon gör något fel. Hon är bonusmor till sin mans barn och bor i samma hushåll, då blir de närmare än dina barn som hon är faster till. 

Men om jag vore hon skulle jag ändå vara lite försiktig och fiffig och inte riskera relationen till sin bror, dig och era barn - för hur mycket hon än engagerar sig i bonusbarnen så blir de inte hennes. Och den dag den nye mannen gör slut, så kan han ta dem och flytta iväg, och hon kan inte ens begära någon umgägesrätt med dem. Så jag skulle odla relationen till syskonbarnen OCKSÅ om jag var hon, för att inte plötsligt stå där helt ensam på ålderdomen.

Med detta sagt: NI kan inte kräva något. Man har inga skyldigheter mot syskonbarn.

Hon ser antagligen bonusbarnen som sina egna barn och lägger ner all tid och energi på dem, tid som hon tidigare hade massor av att lägga på era barn. Jag tycker inte det är konstigt alls. Jag reagerar snarare på att du bryr dig om något så ytligt som om hon ger julklappar eller inte. Hon har full fokus på sin egen familj nu, precis som du har på din. Eller lägger du ner massvis med tid på dina syskons barn trots att du har egna barn?

När jag läser trådstarten så känns du @ts väldigt egocentrerad och att du kräver väldigt mycket av en faster. 

Men sedan när jag läser mer så förstår jag att det här faktiskt handlar om att barnen över åren har byggt upp starka relationer till henne och att hon bara struntar i det och försvinner in i sin nya sambos familj istället. 

Och egentligen är det ju inte konstigt att hon gör det och jag kan tycka det är viktigt att du samtalar med barnen om det på ett positivt sätt och inte uppmuntrar att skapa agg emot henne. 

Lite frågor: 

* Hur gamla är bonusbarnen?
* Varför har det inte blivit att ni gått över till att umgås mer familjevis? D.v.s. istället för att hon kommer och tar med barnen på något att ni gör aktiviteter tillsammans där du eller din man ansvarar för era barn och hon för bonusbarnet?
* Hur har ni pratat om det här? Har det varit lugnt och sansat eller med beskyllningar? 
* Hur verkar hennes sambo? Verkar de ha en bra relation?

Tänker att det nog är bra att sätta sig in i hennes situation. Det låter som att hon har varit en väldigt ensam person som äntligen har träffat någon. Och då blir hon inte bemött med glädje utan med besvikelse för att hon inte har lika mycket tid att ägna åt din familj och att hon känner att ni har tagit henne för given. Vilket gör att hon blir ledsen och sluter sig då umgänge ju inte ska komma av tvång. 

Jag gissar att det kan vara så att det i den här historien kan finnas två väldigt olika syn på orsaken till att relationen är som den är just nu. Men att det på varje sida finns parter som är precis lika sårade. Och det kan kanske vara värt att ta kontakt och prata med varandra. Inte utifrån att älta vad den andra gjort för fel utan för att rannsaka sig själv, erkänna sina egna misstag, förklara att det kommer från saknad och stryka ett streck över det som varit och se framåt och bygga upp relationen igen utifrån de villkor som faktiskt gäller med att ni båda har varsin familj som ni tar hand om i första hand. 

Ja, det är ju tråkigt om barnen tidigare haft en nära relation till sin faster. Samtidigt så är det väl inte konstigt att man prioriterar bonusbarn före syskonbarn, särskilt om dom lever ihop?

Dessutom så är det ju din mans syskon - backa och låt honom sköta relationen. Förutsättningarna har ändrats helt enkelt - ni får anpassa er till det.

Bonusmamma här.

Så, tänk dig att istället för att ha en förälskelseperiod, en vuxenperiod och sedan föda fram ett barn i taget så har hon fått detta på en och samma gång.

* Plus det så har hon fått ett barn som behöver mer energi än andra.
* Plus att ens liv styrs av ytterligare familj då hon och hennes partner inte själva bestämmer över dessa barn.
* Plus att hennes livsbild förändras i ett slag oavsett om hon velat ha barn eller inte.
* Plus eventuellt sorg att inte få biologiska barn med den älskade 

Hit delar din svägerska och jag samma historia, jag slapp dock

* Plus att hennes egen bror/familj vänder sig emot henne 

... i det mest livsomvälvande jag varit med om.

Du tycker att hon inte ger lika mycket som hon gjort. Skärp dig! Du fick "the easy version", hon och jag spelar på avancerad nivå.

Hur mycket har du gett dina nya syskonbarn? Har du tagit med dem på Gröna Lund? Köpte du julklappar till dem? Har du ens erbjudit dig att vara barnvakt?

Du låter egocentrisk.

Jag tar med mig vad ni skriver att jag är egocentrisk. Spelar nog inte så stor roll vad jag skriver och förklarar hur livet vad innan.
Men min fråga va ju ändå om någon brutit med en familjemedlem eller släkting, å finns det nån som gjort det så tar jag gärna emot lite tankar om det, tack.

Jag förstår dig ts och er situation. Jag hör främst en sorg och frustration utifrån barnen som faktiskt, i praktiken, förlorat en faster som varit nära och viktig för dem i många år.

Även om jag har förståelse för hennes situation så kunde hon skött det bättre och försökt att tänka lite på en lång relation med brorsbarnen som hon plötsligt bara överger. Det är säkert inte illa ment men det slår ganska hårt mot barnen som saknar henne och inte förstår varför hon aldrig vill träffa dem.

Först och främst. 
Den här typen av problem i familjer behöver i första hand hanteras av din man, det är hans syster och det är rimligt att han tar ansvar. I detta läge skulle jag valt att prata med henne utifrån relationer, omtanke och beskriva att barnen saknar henne, att det känns jobbigt att hon bara försvann från ena dagen till den andra. Försöka få henne att i alla fall prioritera lite tid för relationen med barnen.

Om det är så att hon faktiskt inte vill eller kan så får man acceptera detta och ta hand om barnen själv, försöka förklara för dem att faster har det tufft och svårt med tiden nu. Hon kommer nog inte träffa dem så mycket mer.

Barnen blir ju ledsna men kan garanterat hantera detta, ganska snart kommer de sluta fråga efter faster och det blir en avlägsen relation.

Vi får hoppas att inte svägerskans relation kraschar med den nya mannen. I så fall blir hon troligen väldigt ensam. Hon kanske inte riktigt inser det men när hon överger brorsbarnen så här så avstår hon också en nära relation med dem i framtiden. Just nu kanske det inte ger henne så mycket men när era barn är vuxna och får egna barn så skulle hon kanske vilja "snylta" lite på barnbarn etc.

Hon kommer inte vara inbjuden då och kanske känna en viss sorg. Visst, i bästa fall får hon bonusbarnbarn men det finns ju inga garantier för någonting.

I ditt läge tycker jag inte du skulle behöva vara så dramatisk och bryta (aktivt), dvs. säga upp bekantskapen. Det låter lite drastiskt när det inte handlar om våld, kränkningar eller liknande.
Hon har valt att prioritera sitt liv annorlunda och då accepterar ni det, slutar höra av er till henne och betraktar henne mer som en bekant än som familj.

Frågan är vad din man säger om detta? 
Det är ju ändå hans syster. Vad vill han?

Jag skulle säga att hans önskan här väger lite tyngre (om ni tycker olika).

Är det konstigt att hon sätter sin egen familj först? Och bråk om var man firar jul. Det skulle jag aldrig medverka i. Människor väljer väl själv hoppas jag. Det är svårt att förstå dig ts. 

sedan undrar jag hur det kan vara energikrävande att hon håller sig borta. Du retar ju dig så mycket på henne att det borde väl vara skönt att hon prioriterar er familj lågt.

Du verkar ju tycka att hon gjort FEL som brutit plötsligt med er/barnen. Varför vill du då göra samma sak? Varför vill du aktivt begå en handling du själv vänder dig emot när andra gör den?

Jag fattar inte sånt. Tillbakakaka liksom? 

Någon har redan föreslagit att göra något gemensamt med ALLA (eller kanske i åldersanpassade grupper) barnen, vad tror du om det TS? Det kan ju bli supermysigt! Och då gör du något konstruktivt och positivt i stället :)

Tack, (Anonym, naturlig utveckling).
Självklart tycker jag och min man lika om detta.
Jag vill inte skriva ut allt här om hennes liv, även om hon inte läser här.
Finns ju mycket sorg bakom detta, bland våra barn och då sociala medier är en stor del av människors liv så ser ju barnen vad hon gör och inte gör, vilket gör dom ledsna å där menar jag att det tär på mon energi.

Du har ju ett jätteansvar gentemot dina barn så du kan lindra när de blir besvikna. Om du håller med om att hon gör fel kommer ju barnen att bli än mer sårade.

Utgå ifrån situationen och gör vad ni kan för att stötta barnen.
De är tillräckligt stora för att kunna ha ett ärligt samtal utan att linda in det hela.

Förklara för dem att faster längtat efter en egen familj och barn. Hon vill säkert inget illa men vill nu vara med dem i första hand. Det är jättetråkigt men så är livet ibland. 

Sen får det vara bra med det. Dina barn klarar den smällen även om det är tråkigt och de är ledsna, ge dem tid så släpper det. Ägna lite extra tid med dem och hitta på roliga saker med familjen.

Lägg ingen mer tid eller energi på svägerskan, släpp det bara.
Möjligen kan det finnas anledning att nämna det eller skriva några rader till henne nån gång, men bara om det skulle kännas bättre för er. För henne gör det nog ingen skillnad.

förresten, ang. sociala media, så kanske ni kan höra med barnen och tipsa om att de kanske inte behöver följa faster så mycket. så blir det lättare att inte tänka på det och bli påverkad...?