Besviken på graviditet och förlossning

Jag vet inte vad jag vill med denna tråd. Mest att skriva av mig kanske.  

Jag längtade innerligt efter att få bära ett barn. I flera år. Efter några missfall tog det sig äntligen, och nu skulle jag få vara gravid. Tyvärr vågade jag inte riktigt njuta av graviditeten just på grund av missfallen.  Givetvis kom det en liten blödning i v10, och då bröt jag ihop och åkte till akuten för då orkade jag inte med ovissheten om det skulle hålla vägen ut längre. I magen låg en bebis med tickande hjärta! Äntligen lite glädje!

Då kom kub-testet som visade förhöjda värden. Eller vad man ska säga. Siffrorna var inte bra. Antagligen för jag närmade mig 40. Då blev det nervös väntan för att göra moderkaksprov.  Och sedan nervös väntan efter det. När äntligen det provet visade att allt var okej tänkte jag att Nu, NU ska jag banne mig njuta av graviditeten.

Då åkte jag dit på graviddiabetes. Jag minns inte siffrorna, men gränsen på
fastevärdet var 5,2 eller nått. Jag hade 5,3. Då drogs den cirkusen igång med extra ultraljud och blodsockerkontroll typ 7 gånger om dagen. Jag kan nämna att inte en enda gång hade jag ett felaktigt värde under mina kontroller. Och jag la inte om min kost ett dugg.

Bebisen var normalstor enligt ultraljud, men ändå skulle jag prompt sättas igång för jag hade ju diabetes. Ännu en dröm som krossades om att allt skulle få starta hemma,  och spänningen med hur det skulle sätta igång. Jag fick värkstimulerande dropp efter att hinnorna togs. Först gick allt bra. Sedan blev det ett lidande från helvetet. EDA hanns inte med för när jag bad om den så var jag redan öppen 10 cm. Lustgasen tålde jag inte. Efter mardrömssmärtan från helvetet föddes bebisen. Helt normalstor. Perfekt socker! 

Jag slutade inte blöda. En muskel hade slitits av. Jag började förlora massa blod så jag fick medicin för att stoppa blodet. Kräktes av medicinen . Sedan fick jag åka på operation. Jag bad om lugnande, för jag skakade av ångest.  Jag kunde inte få någon då jag kräkts. 

Äntligen åkte vi hem någon dag efter och nu skulle jag njuta av bebisbubblan.  Barnet hade kolik och skrev konstant, men jag brydde mig inte. Hen var äntligen här! 

Då kom nästa skit som gör mig så jäkla ledsen idag. En känsla av att något är fel i underlivet. Visst stämde det. Det är fel. Jag har fått framfall. Och det förstör föräldraledigheten totalt. För vad jag än gör är det där och skaver och påminner mig om att allt inte är bra. Tränar jag buktar det, går jag i trappor gör det sig påmind. Hostar jag känner jag det. Det har förstört allt!

Som sagt; jag har ingen mening med mitt inlägg. Men om en enda person läser som känner som jag så ville jag att du ska veta att du inte är ensam.