Distansera sig från en familjemedlem?

Jag tycker du ska vara ärlig och säga att du älskar dem men du pallar inte med det här längre och de får sköta sin egen skit själv. Att det är ett gift. Att du inte orkar bry dig mer om vad som är rätt och fel och hit och dit. Att de får sköta sina egna konflikter och lämna dig utanför. Du pallar inte. Det är inte roligt. Alla andra blir också påverkade om de någonsin tänkt på det? De har också ett ansvar gentemot er andra. 

Rent praktiskt så färre kontakt via telefon, sms, Praktiskt så går man inte på de sammankomster där man vet att den här personen eller personerna är, utan man väljer att träffa de andra vid andra tider. Den som håller ihop med den som är toxic måste man också antingen ha på distans eller bryta med, så får det bli, partnern till den toxica får förstå det. 

Det är som på arbetsplatser där det finns nån toxic, det är alla andra som antingen är underlägsna denna eller som ser till att byta jobb för att komma ifrån. Det blir alltså konsekvenser för precis alla andra än den toxica som bara fortsätter, kommer aldrig ändra på sig, det är inte rätt. 

Önskar dig all lycka till, Jag förstår dig!

Tack för ditt svar! Jag har genom åren försökt att prata med dem (eller snarare två av dem som alltid bråkar med varandra och där den ena alltid bråkar med någon i olika perioder), men det går inte. Det är mycket egon och brist på självinsikt hos i synnerhet en av dem. När hen inte får som hen vill blir det kalabalik och tredje världskriget. Jag har bitit ihop I år. Älskar denne person, men känner att jag slutat tycka om hen. Stundtals känner jag en sån ilska och ledsamhet mot hen efter allt hen gjort. Jag vill bara slippa hantera denna persons beteenden. Man vet aldrig om vilket humör hen kommer att vara på.

Jag känner djupt i mitt hjärta att jag skulle må bättre av att distansera mig, men känner samtidigt en sorg och ledsamhet. Har du varit med om att distansera dig från en familjemedlem?

Jobbig situation. Går det att undvika situationer när båda är med? I så fall kan du kanske behålla relationen genom att bara träffa dom en i taget?

Vad ledsamt att höra, det låter oerhört tungt! Men samtidigt låter det positivt att du börjar vakna upp så att säga. Jag själv har en mamma som får mig att må dåligt och mitt knep har varit att distansera mig. Vi hörs och ses sällan. Det är klart att det är en sorg i sig, också, men det är mycket bättre för mig. På senare tid har jag satt gränser också, och ska fortsätta med det.

Hej
Självklart kan du välja bort de vars beteende gör att du mår dåligt. Du avgör ju vilka du vill ha kontakt med.
Men, kom ihåg att du aldrig kan kräva att andra förstår eller vill medverka till detta. De kan tycka och känna att du gör deras liv svårt/besvärligt eller att du är elak.
Det kan i förlängningen innebära att du inte kommer kunna delta i familjesammankomster och att andra faktiskt kan komma att aktivt välja bort dig och eventuella barn.

Jag vet detta av erfarenhet.
Det kostar men på förhand kan man aldrig veta om hur mycket.

Min urfamilj är också präglad av toxiska relationer men där har jag känt att kostnaden skulle bli för stor att bryta med de personer som äter energi.
Jag har istället hittat strategier för hur jag bäst hanterar deras beteende utan att det tar massa energi. Jag har exempelvis tagit hjälp av terapeuter för att bearbeta det som hänt bakåt och fått verktyg hur jag kan hantera framåt.

I min mans familj finns det också personer vars beteende påverkat mig väldigt negativt.
En av dem är så giftig och störd att jag uttryckligen avsagt all kontakt. Dvs, kommer hon, kommer inte jag.
Detta resulterade i mycket ilska från flera andra i min mans familj och en period uteslöts jag helt från alla sammanhang. Men tack vare en väldigt tydlig och stöttande man så förstod de att uteslutande av mig är lika med noll kontakt med honom och våra barn.
Så idag ser det annorlunda ut.
Men det har kostat.
Dock så har det helt klart varit värt det. Att få slippa utsättas för denna väldigt störda människa har gett mig sinnesro.

Ja, jag beklagar verkligen det här, men det är inte ditt fel. Helt naturligt att du känner den här sorgen. Ja, det har jag. Det är väldigt sällan i mitt liv jag hamnar i sådan situation/er med andra människor så man ser ett mönster med vem det är ständig dramatik kring. Man blir så trött. 

Jag har försökt se det så att jag skiljer åt vad som är min kamp och den andres. Inget av det här är ditt fel. Man kan inte förändra någon annan. Jag tror du har kommit in i stadiet nu att du ger upp, och då kommer också sorgen. Men det har aldrig varit menat att det ska vara din kamp över huvud taget. Vet inte om dina gränser varit så hälsosamma och starka. Sådana här personer är experter på att ta ner gränser också, bit för bit, tills man blir så här påverkad som du blivit. Egon är vad de är. 

Jag ser det kanske också lite kallt, men det är för ren överlevnad vid det här laget, att den här personen är som en dålig skådespelare. Den har fått en viss roll att spela, men är felplacerad, dvs hade det varit en film hade den fått sparken. D.v.s. jag skiljer åt den rollen jag tycker personen ska spela och hur, och den faktiska personen den är. 

Jag kan förstå de som väger för- och nackdelar med någon och ändå klarar av att ha dem i sitt liv dock med vissa regler, men går det över den gränsen (och det kan bara vara en tidsfråga) så är det 100% värt att bryta kontakten helt och hållet. Andra kan reagera, de som fortfarande är antingen underlägsna, blåögda, manipulerade, i någon slags beroendeställning (t ex att den personen använder deras egen rädsla emot dem) men då får de göra det då. Du ska inte låta dig bli "guilt tripped" eller manipulerad i sin tur, pressad till att spela spelet så som de gör. De får själva komma på då hur de ska göra om de vill fortsätta ha kontakt med dig ,din partner, din familj. Det kan bli jobbigt för dem till en början, men så får det bli. Det kan också vara en "eye opener" att de börjar själv inse hur stor psykisk makt den här personen har över dem och också vilja distansera eller slå sig fria. 

Jag har tyvärr fått erfara det här några gånger i mitt liv. Jag kan bara ångra att jag förr i tiden var mer mesig än vad jag är idag och tänkte på alla andra före mig själv. Jag var så pass att jag inte själv visste vad jag kände eller tyckte. Medberoende. Det var först när jag ändå fick lite avstånd som jag blev starkare och allt började luckras upp och då kände jag minsann och visste vad jag tyckte. 

En av de här toxic personerna i mitt var har varit ett ex som var expert på att manipulera andra. Jag mådde dåligt med honom, men visste inte varför. Allt runt oss såg perfekt ut. Han var sjukt manipulerande med mig då han hade en vansinnig svartsjuka om mig och allt vad det nu innebar. Senare i livet bad han om förlåtelse för hur han varit mot mig. Det var en tuff period i mitt liv då jag insåg flera år senare efter uppbrottet att han fortfarande manipulerade människor som jag såg som "mina" efter vårt uppbrott. Jag hade varit en otrolig snäll ex-fästmö till honom vid och efter uppbrottet, var inte ute efter hämnd eller några ekonomiska fördelar, jag ville bara ut, men det hjälpte inte. Jag fick säga upp bekantskapen med rätt så många, förvånande många människor i mitt liv bara för att han också kände dem, så duktig var han. För han ville inte, tänkte inte, kunde inte släppa taget.

Familjemedlem har jag också varit med om och likadant hos en partners sida, familjemedlem men det är som sagt få personer om man jämför med alla de andra fungerande relationerna man har både privat och på jobb. Det är inte dig det är fel på även om de gärna vill tuta in dig det. Då hade du varit som dem, blivit ovän med allt och alla. De saknar insikt som du säger. De är sjuka på något sätt du inte kan fixa och inte ska fixa. 

Fördelen med det här, även om det är svårt att se det nu, är att man lär sig massor och man lär sig också om sig själv, sina gränser, förhållningssätt, även om det tar tid. Idag är jag respekterad och jag vet var vi har varann. 

Din sorg kommer förändras och det här kommer bara kännas så skönt och som rätt beslut i ditt liv framöver. Om du gör dig fri från din egen rädsla, ditt eget sätt att tänka att du ska vara den kloka här, du ska vara den vuxna, du ska ge 80% av dig själv medan den andre bara ger 20%, utan tänker istället 50% ska det vara i en frisk och hälsosam relation, att det är en universal lag på alla hälsosamma relationer så kanske du slipper lite av den här mentala bördan du bär på. 

Försök om du kan tänka dig längre fram i tiden, ha en vision, en bild i huvudet när du är fri. Lyssna på låtar som kan styrka dig, hitta dina sätt. Du kommer dit. Tänk på det som en dimma (kaoset när du satt ner foten och sedan börjar gå mot ditt mål) du bara ska gå igenom. Jag fick ffa arbeta på min egen rädsla, den var min värsta fiende och att inte bry mig mer om andra än om mig själv. Du vet bäst vad som är bäst för dig och ditt mående. Det är inte som att du dödar personen. Personen lever och gör sitt ändå. Det är bara att ni inte har kontakt. Du har ditt liv. Den har sitt. Jag har också fått höra att man fattar inte hur jag kunnat ha det så så länge men då var man så inne i det, men nu efteråt kan man tänka att ja, de har ju rätt, jag stod ut med sjukt mycket och till vilken nytta? Bara otacksamhet och mer drama. 

Jag kan också göra en jämförelse med att om jag får en dålig milkshake inte vill jag ha den, hellre är jag utan, hellre blir jag inte sjuk. 

Lycka till nu! Stå på dig!

Det är också en sak till jag har märkt. Det är det här med mönster, familjedynamiker. Jag hade om allt gått rätt och riktigt till haft normala gränser och då inte varit hemma med exfästmannen. De hittar oftast empatiska, hjälpsamma individer (inte för att jag är nåt helgon) som offrar mer av sig själva än andra. 

Jag har sett i partners familj en dynamik som är uppgjord på samma vis mobbare-medhjälpare, offer, överlägsenhet-underlägsenhet. Jag kan se att generation som är samma som vår har valt partners som också är så överlägsenhet/mobbare. Mitt ex var överlägsenhet/mobbare. Jag var stark på mitt sätt (det har andra alltid sagt fast jag varit en mes), och det retade honom eller den sjukdom han hade. Han var inte snäll mot mig precis tillbaka. Förstår aldrig vad jag gjort den människan.  

Jag skulle vilja säga att det är samma dynamik som man hittar i familjen där till exempel barn till alkoholist får en partner som också är alkoholist. 

När jag insåg att den här dynamiken ärvs om man inte inser till fullo vad det är och slår sig fri förstod jag att problemen aldrig skulle upphöra, bara nästa generation som tar över. 

Om du bryter dig loss så räddar du också framtida generation om du vill eller redan har barn. 

Mycket klokt har sagt och det är ofta komplext att reda ut konflikter och personer med vissa beteende- och relationsstörningar inom en familj. Detta är kanske något av det svåraste vi kan hamna i att hantera.

En av anledningarna är att vi blir medberoende och riskerar att hamna i en slags gisslansituation när konflikter brakar lös och det blir otrevligt. Alla mår dåligt av detta men om man är särskilt känslig drabbas man ännu hårdare.

TS, jag skulle råda dig att kontakta en terapeut för att prata och få råd i detta. Rent allmänt har mycket bra redan sagts här men du behöver kunna bolla öppet med full integritet. Kunna ta upp sånt som du inte kan eller vill säga här, fullt förståeligt.

Grunden till ett nödvändigt förhållningssätt kommer vara att du behöver värdera dig själv och ta ansvar för dig, ditt mående. I en familj får man räkna med att det ibland kan bli lite bråk, kanske blir man ledsen eller kränkt över något men sedan går det över och man hittar tillbaka. Det är naturligt inom rimliga gränser eftersom man ofta sitter fast i gamla roller och mönster.

Man ska däremot aldrig behöva må dåligt på det sätt du beskriver TS, när det går åt det hållet behöver man dra en gräns, sätta ner foten och skydda sig själv. Detta är ofta lättare sagt än gjort. Ofta är man en egen liten familj eller ett par, man påverkar flera andra relationer genom att bryta och detta måste man också hantera.
Om det är i sin respektives familj så är det jätteviktigt att man får stöd av sin partner och står enade i hur man agerar.

Viktigast av allt är ändå att våga ta upp problemet i ett samtal och tala om hur man påverkas och att det inte är hållbart fortsättningsvis. Hur, när och vem man pratar med behöver man tänka igenom och planera noga. Absolut inte i stridens hetta, då är det bättre att hålla låg profil och avvika från tillställningen, kanske skylla på huvudvärk eller liknande.

Beroende om omständigheterna skulle jag rekommendera att man tar upp problemet med de berörda, förklarar hur man själv upplever det och hur man påverkas av grälen. Inte skuldbelägga och bli del i någon konflikt utan beskriva tydligt hur man själv upplever det.
Därefter markerar man sin gräns och beskriver konsekvensen om det urartar fortsättningsvis. Man kan exempelvis säga något i stil med: "jag vill gärna träffa er alla och vara med på familjeträffar men jag orkar inte med dessa gräl och tänker inte stanna kvar om det blir så igen.

Om (när) grälen drar igång nästa gång så samlar man lugnt ihop sina saker, säger hejdå till dem man bryr sig om och går ut genom dörren. Upprepas detta ett par gånger till så kanske man väljer att tacka nej och stanna hemma sedan med en tydlig hänvisning till att man inte mår bra av att träffas i det sällskapet.
Var gränsen går får man själv sätta upp men många mår bättre redan när man upplever att man har en viss kontroll, man behöver inte finna sig i att vara "gisslan" i ett drama med en massa aggressivitet.

Lycka till TS, ta kontakt med en erfaren terapeut för att kunna prata mer öppet om de detaljer som behöver rätas ut (vem du bör prata med, när och hur exempelvis)