Olycklig i relationen trots bra man. Vill inte splittra familjen!
Min man och jag har varit tillsammans i snart 20 år, varav 8 som gifta. Jag var ung och han ?mindre ung? när vi träffades. Han var inte alls min ?drömman? men vi blev förälskade och han erbjöd den trygghet som jag behövde. Då. Idag är jag mycket starkare och har helt andra behov.
Jag har tvivlat på vår relation många många gånger under åren, men han har övertygat mig om att vi är bra tillsammans och jag har varit för rädd för ensamheten för att kunna lämna. För att inte tala om den ångest jag känt inför att ge upp halva tiden med barnen. Jag är själv skilsmässobarn och vet att man överlever detta som barn, även om jag tror att alla barn egentligen skulle önska en ?hel? familj. Men efter en ?paus? då vi bodde isär i 4 månader och delade dottern emellan oss VET jag att jag inte klarar det. Den ledsenhet, ångest osv jag känner i vår relation är ändå ingenting i jämförelse med hur dåligt jag mådde under den perioden!
Vi har ju uppenbarligen hittat tillbaka till varandra tidigare. Det var som att han förstod att saker verkligen behövde förändras och ansträngde sig för det (Vi hade gått i parterapi flera gånger tidigare, men det hjälpte bara tillfälligt). Jag flyttade tillbaka, vi gifte oss och fick t.o.m. ett till barn! Det fanns så uppenbart kärlek kvar mellan oss, och det gör det fortfarande, men jag tror inte att det är rätt sorts kärlek. Eller jag vet inte?.
Han är så bra på många sätt! Ansvarsfull, arbetsam, snäll, hyfsat jämställd, ser bra ut, är en närvarande pappa m.m.
Kanske suktar jag efter för mycket, men jag vill leva med en man som får mig att skratta, som har större empati för människor, som kan matcha mig intellektuellt och som har större självdistans. Att min man saknar de här egenskaperna är smärtsamt uppenbart nästan varje dag och jag är så ledsen över den sits jag har satt mig själv i! Om jag skulle ge ett råd till mitt yngre jag skulle det vara ?lämna medan du kan (= innan ni får barn)?. Samtidigt ångrar jag inte det som varit, det har ju lett till våra 2 underbara barn som jag älskar mer än allt annat!
Vet inte vad jag vill med mitt inlägg, behöver bara få skriva av mig och få höra från andra som känner igen sig. Gärna från både män i kvinnor, och från ?båda hållen? så att sägas?.