Handen på hjärtat, hur var det att få en sladdis?

Nu har du redan gjort 3 olika trådar. Behåll barnet för det är det du vill. Så nu har jag bestämt åt dig :) 

Nej du, jag har gjort två en i abrot och en här. Den andra är en annans. 

Och det var inte sådan svar jag sökte. 

Jag har barn som är myndiga. 
En sladdis som blir 10år nästa gång han fyller år. 

Åh ett barn under ett år. 

Tycker det finns för och nackdelar med allt. 
Nu är man ju mer mogen, mina äldre har dock aldrig tagit skada av att jag då var ung. Tvärtom ser de unga föräldrar som något positivt för man orkar göra saker då. 

Så ja. Som yngre kanske man klättrade mer i klätterställningen på lekparken, åkte och flängde på massa roliga saker. 

Som äldre är man lite lugnare och mer inkännande, lyssnande. Kanske inte tycker att man behöver åka till Danmark under sommaren. Utan man kan ta en dag på sommarland och någon dag i en stuga för lite sevärdheter och lugn och ro. 

Ångrar absolut inget. Ser fördelar med alla stadium och är tacksam för dem alla. 

Men klart har jag med tanken att man är "fast" i så många år till nu. Fast ändå inte. Nu finns ju syskon som kan hjälpa? 
En större släkt och bättre nätverk.

har 4 barn 8,12,13,16 år gammla. en bebis nörd min nya sambo. Ser bara goda sidor med det:).
men saknar iof inte partyliv osv.
jag var ung mamma till dom första 4. Nu närmar jag mig 40.

Har en bebis på tre månader och en 9-åring. Ångrar ingenting och älskar det är långt emellan , har tid för båda och den stora tycker det är kul och va med bebisen och kan passa medan jag fixar tvätt osv om hen vill. Aldrig tvingat .

Du tänker främst utifrån ditt eget perspektiv, inte barnets? Lite omvänt då, att vara sladdis.

Jag och mina två syskon fick ett sladdsyskon när den yngste av oss var 12 år och den äldste av oss var 16 år. Min mamma var då 42 och hennes nya man som inte hade barn sen innan var 45 eller 46 år.

Mitt syskon var mycket älskat och efterlängtat, men har själv uttryckt hur tråkigt det vara att vara "ensambarn" trots flera syskon. Vi levde ju helt olika liv, var i tonåren, på väg ut i livet när hon hade sina småbarnsår. Och sen när vi äldre syskon fick barn så var hon i sina tidiga vuxenår. Och nu när hon är i ålder att få barn så är kusinerna mer än 10 år äldre än hennes barn.

Så vi har alltid varit liksom i otakt och hon har tyckt att det varit jobbigt. Vi andra har ju varit tre syskon i rätt nära ålder och följt varandra genom barndom, vuxenliv och föräldraskap på ett helt annat sätt.