Min fru vill lämna mig

Nej jag vet inte hur jag ska rädda det men om det verkligen är så dåligt hur jag hanterat detta så hoppas jag någon kan förklara vad jag kan göra.

Jag hör ingenting illa om frugan längre så jag kan inte be dom sluta med något som dom inte gör.
Jag kan inte be min syster ringa frun för jag förstår att hon inte vill ha något med frugan att göra

Det hade varit trevligt om alla var ärliga men ingenting som min syster har gjort är hennes fel så det är omöjligt för mig.
Det minsta jag kan göra är att svara när hon ringer och vara trevlig.

Nu är alla inbjudna på en familjeresa, frugan har inte antytt att hon inte vill åka däremot har hon sagt att om vi ska åka och det ska accepteras att min kärnfamilj fryser ut henne och hennes barn så är det ett tecken på att vi inte kan ha ett funktionellt äktenskap.
Då går vi isär, jag vill inte gå isär men jag kan inte lova henne att alla kommer vara snälla.

Vad ska jag säga om min syster eller mamma säger något olämpligt, jag vet ju att frugan kommer sätta punkt för det och att jag troligtvis kommer få samtal över att frugan inte tål skämt.
Ingen tar ju ansvar för det dom gör eller säger 

Jag förstår att detta verkar bara ett vanligt förekommande problem hos män utifrån vissa kommentarer.

Det jag tyckt varit prioritering av min familj verkar inte alls vara så utifrån det jag läser.
Jag framstår som osäker, konflikträdd, velig osv.
Kanske ligger det något i det, kanske tycker mi  kärnfamilj likadant om mig och därför gör som såhär.

Jag ska ta mig en rejäl tankeställare 

Jag har helt ärligt tyckt att min fru är för känslig men det kanske varit fel av mig.

Det är ju inte hennes familj så jag har känt att hon inte behöver bry sig så mycket om dom inte är så snälla, hon har ju sin kärnfamilj som är snälla.
Men frugan menar på att hennes kärnfamilj är snälla mot mig också och vårt problem handlar om att min kärnfamilj medvetet väljer att vara elaka mot henne men uttrycker att dom gör det omedvetet för dom är vana vid tiden när jag inte hade familj och umgicks väldigt mycket med dom.

Frugan köpte att dom i början gjorde saker omedvetet men anser att dom borde förändrat sitt beteende när dom fått veta att det är sårande.

Både frugan och jag har satt punkt, men när deras beteende fortsätter så känns det onödigt att prata med mamma och syster för dom blir ju bara ännu mer elaka mot frugan.
Dom triggas nästan av det och det skapar så mycket bråk mellan mig och frugan.

Buhu buhu buhu, vad ska jag gööööööra? 

Finns inget jag kan göraaaaaa...

Jag har ingen makt..

Och nu är du singel snart. Bra jobbat att du lätt ditt förhållande förstöras utav lillesyrran.

Lösningen är att jag ska vända ryggen till min kärnfamilj sålänge de inte gör det trevligt för oss alla att umgås?

Men hur säger jag detta så min mamma och syster förstår att jag menar allvar?

Lösningen är att jag ska vända ryggen till min kärnfamilj sålänge de inte gör det trevligt för oss alla att umgås?

Men hur säger jag detta så min mamma och syster förstår att jag menar allvar?

Jag pratar i JAG form men det dyker ändå upp småhintar om att det är min frus ord som är min lag.

Jag har försökt se till att mamma och syster inte känner sig ledsna, när vi fick vårt gemensamma barn buffade dom undan min fru och drog vår bebis ur hennes händer.
Detta pga glädje sa dom då, först nu förstår jag hur jobbigt det måste ha varit för min fru att få ryggen vänd när vår bebis gråter och hon vill trösta.
Min mamma ansåg att hon kan trösta det är inte något som bara min fru kan göra.
Därefter började nappflaskan ryckas ur fruns händer när barnet skulle matas, sked rycktes ur handen när barnet skulle äta.
Detta har förstås upphört då barnet är äldre nu men allt verkar följa ett mönster och det kanske verkligen är så att mamma ich syster inte kan vara lyckliga sålänge min fru får vara min fru, mina barns mamma och ha en betydande roll i mitt liv.
För både min syster och mamma verkar tycka att dom betydande rollerna är deras och ingen annans.

Kan det vara på rätt spår eller går jag för långt nu i vad jag tror??