Stanna eller skilja sig?
Jag och min man hade i början av vår relation extremt mycket passion och hittade många gemensamma nämnare för vad vi ville av livet och framtiden och hur vi såg på världen. Vi ville resa, skaffa hus, bilda familj och vi båda är väldigt spontana och orädda att testa nya saker. Men vi har extremt olika bakgrunder, olika sätt att kommunicera, olika behov av närhet och olika sätt att framföra åsikter på. Han är väldigt rak och hård medan jag är mycket mer försiktig och diplomatisk. Detta resulterar i att vi dagligen hamnar i små konflikter som uppstår pga irritationer. Jag känner mig väldigt förminskad ofta, han tycker jag överreagerar. Jag känner mig inte sedd eller att jag får någon som helst närhet om jag inte ber om det (eller om han vill ligga). Om jag är ledsen kan han total ignorera det eller frågar inte vad det är. Han har ett uselt morgonhumör vilket jag alltid försöker bortse ifrån, men när vi möts igen efter jobbet har han ofta det kvar. Han måste ha allt på topp för att han ska skratta och vara glad och han skulle aldrig lägga sitt humör åt sidan för att skapa en trevlig stämning hemma. Han kan tjura ett eller två dygn över ett tjafs och under den tiden håller jag på att implodera.
Jag känner att vi inte har mycket glädje eller kärlek till varandra under för många och långa stunder utslaget på ett år. Men visst kan vi också skratta och var kärleksfulla men det är mer vanligt att vi är irriterade på varandra och tjafsigt.
Det är inte en relation jag vill ha och vi har pratat om våra problem med kommunikation, närhet och reaktion massvis av gånger. Men trots hur mycket vi tycker att vi kommit på lösningar så faller vi alltid tillbaka i samma hjulspår. Vi har pratat om terapi men det slutar alltid med att han säger att det är bortkastade pengar. Och helt ärligt är jag inte säker på att vi kommer att kunna få den hjälp vi behöver eftersom vi belyser våra problem så ofta och hittar lösningar. Men jag torr kanske att vi inte är villiga eller kapabla till att göra de uppoffringar eller förändringar som krävs.
Min man tycker att vi ska tänka långsiktigt och se att detta är en period. Jag känner mig för nedstämd i vår relation för att känna samma sak. Min energi slukas varje dag av hans humör och våra tjafs, det går ut över mina övriga relationer och jobb för jag är helt uttömd. Som tur är lyckas vi hittills hålla tjafs efter att vårt barn somnat.
Min fråga är om man kan lära sig att leva med någon för att man inte klarar av tanken på att behöva se sitt barn enbart varannan vecka? Kan man förhålla sig till strategier som gör att man inte blir besviken eller tar åt sig av sin partners kommentarer eller beteende och mer fokusera på sitt barn och sig själv? Om vi inte hade haft barn hade jag skiljt mig, det är jag ganska säker på. Men jag kommer inte göra det nu om det inte skulle bli sämre förstås, för jag vill absolut inte vara ifrån mitt barn så mycket. Då vill jag hellre försöka hålla upp en ok nivå i relationen så pass att jag kan känna mig lycklig ändå även om det är falskt mot honom. Även om jag verkligen saknar att känna mig älskad så kan jag leva utan det om jag får vara med mitt barn varje dag.
Är det någon som gått igenom liknande känslor eller relation och som fått det att fungera, vända eller ta sig igenom relationen utan att ta kål på sig själv?
Tack för er input. Känner mig rätt uppgiven.
