Har inget hopp och vill sluta lida

Jag är inte psykolog så? men du kanske kan försöka omformulera vad du tycker är viktigt och komma fram till ett scenario som passar ihop mer med din situation. Du lever bara en gång förmodligen om de inte är reinkarnation o skit. du kanske kan försöka närma dig människor som du har nåt gemensamt med, du finns ju så de finns ju andra som dig som kanske tänker som du och gärna vill träffa dig.

skola, pengar, jobb etc. De är bara skit. Igentligen, det sociala avtalet mellan människa och stat är tillrättalagt för råttor i en labyrint, ut i skogen o njut av naturen. Njut av skapelsen och att solen skiner ett par dagar om året i sverige. Skit i vad folk tycker om dig, dom har fullt upp med sin egen ångest och irrar fram i sin påfågeldräkt för att det i slutändan skulle spela roll vem som var vackrast eller rikast. Vi dör sen, prova o hitta ett eget sätt att leva utifrån din situation och bry dig inte så mkt om vad folk säger.

En kompis till mig har varit i exakt samma sits som du och är nu närmare 50 år gammal och mår mycket bättre i dag och sen många år tillbaka. Jag vet att alla säger det, men det är faktiskt sant: det blir bättre. 

Hon har också bland annat autism och får hjälp hemma i form av städ- och inhandlingshjälp och med ekonomin i form av en god man. Dessutom bor hon ensam och har inte ett fast jobb utan praktik på Samhall. En praktik som hon älskar för cheferna och kollegerna är verkligen toppen. Hon har fixat utlåtande som säger att hon bara kan praktisera 50 % och är sjukskriven resten av tiden, vilket passar henne bäst. 

Jag personligen har gjort många skolförsök under hela livet och till slut har jag insett och accepterat mig själv för den jag är. För att slutligen förstå att studera på folkhögskola är rätt för mig. Även min kompis med grav autism, m.m. har gått på folkhögskola (på plats) och hon gick ut med diplom. Hon har jobbat inom yrket hon utbildade sig inom men mådde inte bra av det och har därför praktik på Samhall i stället.

Livet är ett enda virrvarr av krokiga vägar och korsningar. Vi vet inte var vi kommer att hamna men det är också lite av skönheten med livet. Klappa dig själv på axeln för alla försök du gjort. Du har ju gjort ett toppenjobb!

Det är hemskt att uppleva som om man misslyckas gång på gång. Jag vet ack för väl hur det känns: har själv jobbat inom media i hela livet och ju haft min berg och dalbana med skolan. I media får du både hård negativ kritik och hundratals uppepå hundratals nej. Jag har nog tagit tiotusentals nej i mitt liv, eftersom jag valde fel yrke (media).

Det är så obeskrivbart hemskt att det inte går att beskriva i ord. Man är inte ett misslyckande, utan man är en del av de som försöker. Som reser sig, borstar av sig och fortsätter. Testar nya vägar tills du hittar rätt. För min del innebär det en sak, en annan för dig. Men jag hoppas att mitt svar gav dig lite tröst?

Hur tänker du att det där ett upplyftande svar? Du tänker att en mupp som jobbar på samhall och är nöjd med livet är något som TS ska se upp till?

Hej Anonym (Audd)

Finns det något badsalt och enkelt som du kan tänka dig jobba, med?

Vårdbiträde eller inom hemtjänst?

Känns som du måste hitta en nivå du klarar o där ifrån ta nästa steg. 

Ingen 26 åring är egentligen bra på någonting. Det jag menar med det är att man blir mer skicklig på saker längre fram. Den enda skillnaden är väl självförtroendet. Acceptera att du är en färsking, odla dina intressen.