Utmattning - tips och erfarenheter?

Hej
Jag är en 31-årig tjej som varit utmattad sedan förra våren. Men troligtvis har jag varit det dessförinnan också i perioder då det varit såhär till och från i ca 17 år. Problemet är att jag reagerar med panikångest när jag är utmattad så man har inte tänkt i de banorna tidigare.

Jag är högpresterande och vill vara en så kallad duktig flicka enligt min läkare.

Vill finnas där för allt och alla. Rädd för att göra fel. Detta bottnas troligtvis i en barndom jag trott varit bra men som jag insett varit helt tvärtom nu senare med att jag blev försummad av mamman som vad missbrukare (blandade alkohol med starka tabletter men påstod sig inte veta att man inte kunde det). Alltid tytt mig till pappa. har tusen minnen med honom men i princip inga med mamma vilket jag också inset är en smula konstigt men börjar cäl förstå att det kan berott på att jag fann trygghet i honom. Han var dock mestadels i garaget för han inte orkade med att sköta precis allt hemma. Sedan en lillasyster med funktionsnedsättning som förmodligen fick mestadelen av uppmärksamheten (vilket jag förstår), så jag hamnade väl i kläm helt enkelt. Otroligt blyg och försiktig som barn. Tonåren blev jag utsatt för en dum kille jag var med i fem år. Därefter två killar (hans vänner) som utsatte mig för övergrepp. efter det kille kulle som psykiskt misshandlade mig under ca ett år. Det blev bara för mycket. Ja just det, rejäl psykisk ohälsa hade jag också som tonåeing som kom från ingenstans. Det var skrämmande och läskigt men ingen fanns direkt där för mig. Blev nedsliten från sängen så jag fick blåmärken. Skulle ju bara till skolan. Men jag fattar att pappa var orolig och överbelastad. Men ändå. Allt har väl satt sina spår helt enkelt.

Först var ja iallafall sjukskriven 100% i 1 månad förra året. Sedan har jag jobbat 25% och sedan ökade jag till 50%. Det gick bra.

Nu har jag en svacka igen. Hela helgen har varit fylld med panikångest Med en massa gråt och känslor om att allt är meningslöst. Ska det alltid vara såhär? Osv. Är nu sjukskriven igen. har regelbunden kontakt med psykiatrin men han ska sluta och det ger mig också panik. Har känt en enorm trygghet med honom. Han stöttar så bra.

Har ni några tips? Eller egna erfarenheter ni vill berätta om? Eller bara någon stöttande ord. Allt är jag tacksam för.

Har också varit där. Är delvis fortfarande.

Det är ofta väldigt komplicerat med utmattning men för att börja nånstans behöver man fokusera mer på hur man ska göra här och nu för att underlätta. Det är viktigt att gå till grunden med varför det blivit såhär, men först måste man göra de förändringar som kan hjälpa här och nu. Det är lite som med ett brinnande hus: man får släcka branden först, och sen ta reda på vad den berodde på.

Går jobbet verkligen bra, eller är den del av din utmattning? I så fall bör du byta jobb.

För mig var det så. Jag har precis som du haft en uppväxt och ett liv som bäddat för utmattning. Jobbet var egentligen det enda som fungerade bra. Men troligtvis använde jag också jobbet som flyktväg. Jag var duktig, uppskattad och jag jobbade gärna övertid för att slippa tänka på mina problem- och för att jag kände att jag hade ett värde i att jag var viktig för min arbetsplats. Men i och med pandemin blev det kaos på jobbet och då kraschade jag. Var sjukskriven i ett år. När jag kom tillbaka insåg jag tyvärr att alla förväntade sig att jag skulle vara, eller i alla fall bli, som förut - och alla brister i organisationen etc som gjorde att jag gick in i väggen fanns kvar.

Då måste man tyvärr byta jobb, oavsett hur mycket man tyckt om det innan.

Utmattning - tips och erfarenheter?

INNEHÅLL