Jag slutade med sertralin i somras, efter fem år, utan konstigheter. Nu har jag tyvärr sjunkit till botten igen med ångest och depression.
Hur har det varit för er att börja igen? Jag är så rädd att jag ska bli sämre under Insättningen. Minns inte hur det var sist jag började, men då levde jag i en relation och behövde inte vara ensam.
Lite lustigt, detta. Det är känt att en stor del av befolkningen går på dylika preparat... så det här borde varit en rik tråd :)
----
Jag har haft fyra perioder med medicinering. Alla började mycket försiktigt och trappades upp smärtsamt långsamt. Jag var ganska otålig första gången, men doktorn var noga med att ta det lugnt, så för egen del har jag sluppit de värsta svängningarna som kan hända i början.
Det har alltid hjälpt att ha rutiner kring mat, motion och sömn, dessutom en rutin för sociala sammanhang: sköta kontakterna med familjen och vänner, även om det var svårt. Ett telefonsamtal är ett telefonsamtal, även om det bara blir två minuter.
Motionen har varit den röda tråd som ha hållit mig i sadeln. Jag gillar att springa och minnet - och upplevelsen av - av flåset och rytmen har hindrat mig från att sjunka riktigt djupt.
Pulshöjande aktiviteter hjälper också till med insomningen, som ibland kan bli jobbig med ny medicin.
----
Det hjälper också att stoppa orostankar om vad som händer och bara känna in på det som händer, det man känner. Känslor gör inte så stor skada, men grubblandet kring, och oron inför, dem kan göra avtryck i decennier.
Du vet säkert varför medicinering låter som en bra idé i din situation. Du kan börja låtsas som att du har påbörjat insättningen redan nu och kom då ihåg att hålla dig i nuet så mycket som det går. Så lev det liv som du tror att du vill leva, utan att fundera på alla möjliga risker med det.
Som med andra orostankar hjälper det att hitta alternativa mål att fokusera på: mediakonsumtion, aktiviteter som ger dig ro i dig själv (hobby, träning), föreningsarbete (du kan ju hjälpa att lösa andra problem än de som du plågas av).
Kram
Lite lustigt, detta. Det är känt att en stor del av befolkningen går på dylika preparat... så det här borde varit en rik tråd :)
----
Jag har haft fyra perioder med medicinering. Alla började mycket försiktigt och trappades upp smärtsamt långsamt. Jag var ganska otålig första gången, men doktorn var noga med att ta det lugnt, så för egen del har jag sluppit de värsta svängningarna som kan hända i början.
Det har alltid hjälpt att ha rutiner kring mat, motion och sömn, dessutom en rutin för sociala sammanhang: sköta kontakterna med familjen och vänner, även om det var svårt. Ett telefonsamtal är ett telefonsamtal, även om det bara blir två minuter.
Motionen har varit den röda tråd som ha hållit mig i sadeln. Jag gillar att springa och minnet - och upplevelsen av - av flåset och rytmen har hindrat mig från att sjunka riktigt djupt.
Pulshöjande aktiviteter hjälper också till med insomningen, som ibland kan bli jobbig med ny medicin.
----
Det hjälper också att stoppa orostankar om vad som händer och bara känna in på det som händer, det man känner. Känslor gör inte så stor skada, men grubblandet kring, och oron inför, dem kan göra avtryck i decennier.
Du vet säkert varför medicinering låter som en bra idé i din situation. Du kan börja låtsas som att du har påbörjat insättningen redan nu och kom då ihåg att hålla dig i nuet så mycket som det går. Så lev det liv som du tror att du vill leva, utan att fundera på alla möjliga risker med det.
Som med andra orostankar hjälper det att hitta alternativa mål att fokusera på: mediakonsumtion, aktiviteter som ger dig ro i dig själv (hobby, träning), föreningsarbete (du kan ju hjälpa att lösa andra problem än de som du plågas av).
Kram
Vilket fint svar av dig, tack!
Jag har börjat med medicinen nu och det har gått bra. Dock gråter jag för allt vilket satt mig i prekära situationer. Men jag vet att det är en övergångsfas och att det förhoppningsvis blir bättre.