Far med mycket kvar längtar efter barn men min älskade kan inte. Hur gå vidare?

Varför, i forum om familj, delforum barnlängtan, möts min barnlängtan av noll förståelse? 

Nyhet för somliga: du är själv resultatet av någons barnlängtan (förhoppningsvis). Det är så livet går vidare.

Till Liza13: tack för dina råd men för dina nedvärderande ord, inte tack. Jag beklagar om du varit med om något, någon som sårat dig,. Eller så är det dina rädslor kring skräckvisioner som du dessbättre inte upplevt. Men det är inte mig du beskriver, inte min kärlek, inte min barnlängtan, inte mitt sammanhang, inte min familj. Det du skriver handlar om dig själv. Jag avundas folk som hittat rätt kombination direkt, där sammanhang, kärlek och barn är en självklar enhet. Det kunde blivit så för mig, jag vet precis hur det, kontrafaktiskt, skulle kunna skett. Det kanske är så för dig Liza, att alla tre sammanfaller? Grattis i så fall, jag menar det verkligen. Men alla har inte den medvinden i livet.

Alla har heller inte upplevt den sortens kärlek, den genomgripande samhörigheten med en enda människa, unik i universum. Har du inte upplevt det kan du inte förstå, jag beklagar. Eller kanske har allt blivit som du i ditt hjärta känt är rätt och du inte behövt fundera över skillnaden mellan att älska och att längta efter barn med den du älskar. Grattis.

Har ingen som tvingats välja mellan kärlek och barn något att tillägga?

Tack för svar
Anledningen att jag vill ha barn
(eller i varje fall är känslomässigt så övertygad att jag utforskar frågan här)
är att längtan tänts så starkt i mig av den stora kärleken. Jag längtar så förtvivlat efter barn med henne därför att jag älskar henne. Jag vill ha ett kärleksbarn i ordets rätta betydelse. Men det blir inte så. Som att jag jublande av glädje som en lärka lyfte mot skyn på kärlekens vingar och sen blev nedskjuten i flykten.

Det är två delar i detta: att jag vill ha min älskade och att jag vill ha barn. Och en till del, mitt sammanhang som Monica beskriver så bra. Sammanhanget är vackert och viktigt men det är inte allt.

Jag ser mig själv om några år. Enligt önskan i mitt hjärta har jag då barn (igen). Det är en ny önskan. Jag hade förmodligen aldrig kommit på tanken om jag inte mött Kärleken. Såna inställda förhoppningar är inte lätta att hantera Jag vet av egen och andras erfarenhet.

Nu behöver jag reda ut för mig själv exakt hur viktig min barnlängtan är i förhållande till mitt sammanhang och min kärlek.

Är jag unik i världshistorien?

Det är få förunnat att kunna få allt.

Du måste avgöra vad som är viktigast.

Jag hade aldrig kompromissat om barn även om jag levde med mitt livs kärlek. 

Varför, i forum om familj, delforum barnlängtan, möts min barnlängtan av noll förståelse? 

Nyhet för somliga: du är själv resultatet av någons barnlängtan (förhoppningsvis). Det är så livet går vidare.

Till Liza13: tack för dina råd men för dina nedvärderande ord, inte tack. Jag beklagar om du varit med om något, någon som sårat dig,. Eller så är det dina rädslor kring skräckvisioner som du dessbättre inte upplevt. Men det är inte mig du beskriver, inte min kärlek, inte min barnlängtan, inte mitt sammanhang, inte min familj. Det du skriver handlar om dig själv. Jag avundas folk som hittat rätt kombination direkt, där sammanhang, kärlek och barn är en självklar enhet. Det kunde blivit så för mig, jag vet precis hur det, kontrafaktiskt, skulle kunna skett. Det kanske är så för dig Liza, att alla tre sammanfaller? Grattis i så fall, jag menar det verkligen. Men alla har inte den medvinden i livet.

Alla har heller inte upplevt den sortens kärlek, den genomgripande samhörigheten med en enda människa, unik i universum. Har du inte upplevt det kan du inte förstå, jag beklagar. Eller kanske har allt blivit som du i ditt hjärta känt är rätt och du inte behövt fundera över skillnaden mellan att älska och att längta efter barn med den du älskar. Grattis.

Har ingen som tvingats välja mellan kärlek och barn något att tillägga?

Hej TS!
Hur gamla är ni? Är IVF kanske ett alternativ? 

Tack Liza. Då vet du vad jag menar med sammanhang och kärlek men vad det verkar inte i kombination med barnlängtan: den fullständiga övertygelsen att med just denna människa vill jag ha barn.

Nej, hundar ersätter inte egna barn. Du kan leta efter hundar i ditt eget släktträd. Hundar är heller ingenting som du och din älskade skapat tillsammans. 
Det är eventuellt så att du valt att lägga dina omsorger på hundar och att din älskade låtit dig hållas, för att han älskar dig och trivs i det sammanhang som ni har tillsammans.
Så är det någon av er som haft samma dilemma som jag, att behöva välja, så är det kanske din man? Eller så har han aldrig känt och kommer aldrig känna en barnlängtan, allt är frid och fröjd och ert gemensamma släktträd slutar med er två, enkel gravsten, smidig bouppteckning, slutet gott, allting gott.
50-50 är din tolkning, så det får stå för dig.

(He he Rivjärnet/Knegarn, det verkar exotiskt för er med människor som kan uttrycka sig om motstridiga känslor och relationer. Att jag är obehaglig: you bet. Akta dig för mig. Jag kan se rakt igenom dig. Jag antar att ni själva hanterar känslor med hjälp av alkohol och droger? Tillsammans? Lycka till:)