Mamma säger hon vill ha kontakt, sen blockar hon

Snälla, är det någon som vill hjälpa mig bena ut mina tankar kring mamma? Får inget grepp om henne. Ska försöka sammanfatta mig kort. 

Bakgrund:
Hon var tillsammans med pappa i 39 år. Sedan blev han tvungen att flytta pga sjukdom. Hon tyckte det var skönt att vara ensam. Hon tyckte han var ivägen. 

När de träffades var hon väldigt på. Hon gav sig inte och ville bara ha honom. Efter en vecka ville hon förlova sig, vilket de då gjorde. Pappa har sagt att hon hade så bråttom med allt. Hon var otrogen flera gånger, han vet om det. Han ville inte gifta sig av den anledningen, men det förstod hon inte och tyckte han var dum för det. 

De bodde på landet med 1 km till närmsta busshållplats vid en mack. Mamma verkade trivas, har aldrig gett sken av något annat. Påtade i trädgården. Lagade mat. Hon umgicks dock aldrig med vänner, hade inga direkt. Inget jag tänkte på då, för hon har ju alltid varit sådan. Inget körkort, teorin fixade hon inte. Kunde inte hantera pengar, handlade alltid på tok för mycket vilket stressade pappa. Hon var förtidspensionär pga fibromyalgi. Kollade mest på tv om dagarna. 

Pappa fick skjutsa barnen till skolan. Hämta och lämna överallt. Han hjälpte mig med läxorna. Lekte. Följde med honom överallt. Förut har jag tänkt att jag vad pappas flicka och visst var jag det, men nu senare har jag förstått att det förmodligen handlade om att jag kände mig trygg med honom och inte henne.

Mamma drack ofta för mycket och blandade starka mediciner som tex Tradolan med alkohol. Det spårade ofta ur. Hon har efteråt sagt att hon inte visste att det inte var bra. Hon ville dricka vin varje helg. Frågade pappa om hon verkligen var tvungen till det så blev hon sur. Sa att han bara ville bestämma över henne. 

Pappa har alltid sagt att hon enbart tänker på sig själv. 

När jag i tonåren fick besvär med hemsk ångest hade hon ingen förståelse över det. Försökte inte hjälpa mig. Fanns inte där. 

Hur det är nu
Efter att jag fick hjälpa dem skaffa en lägenhet inne i byn (pappa kunde inte pga sjukdom och mamma visste väl inte hur man gjorde) spårade mamma ur. Hon hade tagit hans pengar till att köpa alla möjliga saker (kläder, smycken osv). Efter det har hon sagt att hon borde gjort det för längesen. Hon säger att hon aldrig kunnat vara sig själv (?). Nu kan hon ju lyssna på hårdrock och göra vad hon vill. Hon kallar sig själv för vild och galen. Hon har färgat håret lila. Hamnat hos kronofogden då hon inte kan hantera pengar. Frågar man hur hon mår så säger hon att allt är bra och att hon är lycklig. Undrar man var hon varit någon gång så säger hon att man inte ska bry sig, ingen ska få bestämma över henne. Har jag skaffat ett djur så skrattar hon och frågar hur jag ska kunna ta hand om den, helt utan grunder. 

Min lillasyster har funktionsnedsättning. Henne har hon aldrig hälsat på. 

Hon har ingen kontakt med någon. Inga vänner för de blir hon bara ovän med, de tycker hon enbart tänker på sig själv, utnyttjar och ljuger. Pappa fullständigt struntar hon i, trots så många år tillsammans förut.

Frågar man varför hon inte lämnade honom om hon nu ville det tidigare, säger hon att hon inte kunde. Hon visste inte hur man gjorde. 

Mig säger hon att hon vill ha kontakt med men sedan blockar hon mig. Hon har inte hört av sig på 2,5 år. När jag har åkt till henne flertalet gånger har hon sagt hur mkt hon saknar mig och allt, att hon ska höra av sig. Men hon gör inte det. Hon har skickat ett brev för hon påstod det var det enda sättet hon kunde få tag på mig på. Men man kan väl skriva ett sms? Ringa? Skriva på nätet? Gå till mig (bor 2 km ifrån henne)? Ett brev har hon skrivit på 2,5 år. Annars har hon inte hört av sig något själv. Senast lät jag det gå 1 år för att se om hon hörde av sig. Då skickade hon brevet till slut. Förra veckan åkte jag hem till henne. Hon blev jätteglad (verkade det som?) sa hur mkt hon saknar mig. Skulle höra av sig. Inte gjort det. Hon sitter bara där i sin lägenhet varje dag och gör ingenting. Säger jag att hon inte verkar bry sig, blir hon arg och säger att jag hittar på en massa. Förklara jag att det känns som det när hon inte hör av sig menar hon på att hon har ju gjort det med brevet, att det borde räcka. 

Vad jag trodde var en familj med starka band var bara falskhet? Hur kan man inte bry sig om sina barn? Vi som innan hade  kontakt dagligen i sms eller telefonsamtal, var också hos dom flera ggr i veckan. 

Förstår mig inte på henne. Varför hon inte hör av sig? Varför hon inte bryr sig om min lillasyster? Varför hon inte bryr sig om pappa, som vän åtminstone? Varför hon aldrig kan se sina egna fel? Eftersom jag inte gör det så kan jag inte gå vidare från detta. Har försökt prata med en samtalsterapeut men de säger att det inte är deras sak att reda ut sådana saker. 

Tips? Egna erfarenheter? Hur släpper man sin egen förälder motvilligt? Det här är ju hemskt. Det stressar sönder mig. Är sjukskriven för utmattning delvis därför.