• Anonym (Mamman)

    Min son kallade mig för psykopat

    Min äldste son är 15 och går i nian.

    Han hade en turbulent tid i sjuan med mkt  ilska mot oss föräldrar, men i åttan gick det över.

    Han har många vänner, sportar och skolan går helt okej. Hemma är han mycket på sitt rum och chattar med vänner på nätet, men när han är med oss verkar han nöjd och glad, berättar om vad de sysslar med och om skolan och så. Brukar säga att vi är helt ok som föräldrar i jämförelse med de galningar som många  kompisar berättar om.

    Iaf. Nu ligger resten av familjen i influensa och han hade lovat plocka upp medicin åt oss på apoteket när han ändå var i trakterna. Jag ringde lokala apoteket, bad dem plocka fram det vi behövde och betalade via nätet. 


    Sonen kom hem och hävdade att de vägrat ge honom medicinen. Blev förvånad och ringde apoteket och det visar sig att han aldrig varit där.

    Maken blev arg och skrek att nu skulle han skärpa sig o gå tillbaka på en gång. Sonen blev arg och gapade tillbaka att han vägrar. Jag försökte mest förstå vad det hels handlade om. Slutligen sa sonen att han spelat in hela bråket och skulle skicka det till sociala myndigheterna.

    Jag har vuxit upp i ett ostabilt hem och är mycket mån om att alla känner sig trygga hemma och tvingade sonen att prata ut.
    Sa att upplevde han det så ville vi ju bara hjälpa till.

    Han började gråta (mest av ilska verkade det som) och jag fick höra att jag är en psykopat som inte bryr mig om honom, vi som föräldrar är för oroliga av oss och överlag har jag förstört hans barndom. Jag tog emot och försökte lyssna, han var väldigt uppe i varv. Han kunde inte riktigt komma på några exempel på alla anklagelser, det var mer ?en diffus känsla? påstod han. Vet liksom inte riktigt vad han vill ska förändras. 


    Iaf var han på sitt rum en kvart. Kom ner, bad om ursäkt f det där med psykopatin, men höll fast vid att jag och maken är helt jävla hopplösa. Föreslog att vi skulle prata nu när han var lugn, men han vägrar ?Var inte så himla dramatisk!!? Skolkuratorn var bara att glömma.

    Dramatisk? Jag? Nyss var jag ju en galen psykopat? Detta kom verkligen helt oväntat. 


    Iaf så åkte han på gymmet och hämtade hem medicinen. Själv har jag både feber och ångest nu. Det var grova anklagelser han kom med - men väldigt abstrakta. 


    Snälla hjälp mig. Känner mig som världens sämsta mamma nu. 

  • Svar på tråden Min son kallade mig för psykopat
  • Tukt

    Det är något som är utmärkande i de inlägg hos Familjeliv där barn sätter sig upp mot sina föräldrar. Då är det alltid så att man kommunicerar genom att skrika på barnen.
    Nu var det ju, enligt berättelsen, inte du TS som gjorde det. Men det tycks som skrik och problem hänger samman rätt tätt. 

  • Anonym (Tonår)

    Han är 15. Vilken 15-åring tycker inte att föräldrarna är helt jävla hopplösa?

    Han bad i alla fall om ursäkt för psykopat-grejen och det visar ju att han innerst inne är en fin grabb.

    De flesta tonåringar är bara en enda stor hop hormoner som bråkar med föräldrarna titt som tätt, ta det inte så allvarligt. Han växer ur det tillslut. Klart det är en jobbig tid för er alla, men välj era strider och konflikter så blir det lite bättre i alla fall. 


    Han glömde säkert apoteket eller så kändes det jobbigt att gå dit, han drog till med en lögn, blev påkommen, ni blev arga, han skämdes, en tonårings bästa försvar är ju då att själv bli arg och vända allt mot föräldrarna för att slippa ta ansvaret själv. Helt naturligt skulle jag säga. Och han bad om ursäkt men känner väl att han inte kunde backa om precis allting så det är klart ni fortfarande är hopplösa som föräldrar. Slår dock vad om att han egentligen inte alls känner så.

    mvh hon som var HEMSK när hon var 14-16 år, stackars mina föräldrar.

  • Anonym (Mamman)

    Absolut. Det var fel av maken att skrika på sonen.

    Men nu är det ju jag som plötsligt är psykopat och förstört hans liv.

    Vill påstå att det skriks relativt lite i vårt hem, vi brukar diskutera öppet. Hade vi gjort det idag, hade jag inte suttit här med allt detta hängande som en tung börda över mig. 

  • Anonym (Mamman)
    Anonym (Tonår) skrev 2024-01-31 20:16:49 följande:

    Han är 15. Vilken 15-åring tycker inte att föräldrarna är helt jävla hopplösa?

    Han bad i alla fall om ursäkt för psykopat-grejen och det visar ju att han innerst inne är en fin grabb.

    De flesta tonåringar är bara en enda stor hop hormoner som bråkar med föräldrarna titt som tätt, ta det inte så allvarligt. Han växer ur det tillslut. Klart det är en jobbig tid för er alla, men välj era strider och konflikter så blir det lite bättre i alla fall. 


    Han glömde säkert apoteket eller så kändes det jobbigt att gå dit, han drog till med en lögn, blev påkommen, ni blev arga, han skämdes, en tonårings bästa försvar är ju då att själv bli arg och vända allt mot föräldrarna för att slippa ta ansvaret själv. Helt naturligt skulle jag säga. Och han bad om ursäkt men känner väl att han inte kunde backa om precis allting så det är klart ni fortfarande är hopplösa som föräldrar. Slår dock vad om att han egentligen inte alls känner så.

    mvh hon som var HEMSK när hon var 14-16 år, stackars mina föräldrar.


    Jag hoppas du har rätt. Jag var väldigt rädd för min mamma i min barndom, vilket sonen vet om (inte i detalj, men ändå) så det han sa stack som en kniv i hjärtat.
  • Anonym (H)

    Det var ju väldigt starka ord från hans sida.
    Men han är en tonåring (fortfarande inte en vuxen), och pappan var den som skrek på honom först. 

    Som barn är man i beroendeställning till föräldrarna, och många föräldrar beter sig på ett sätt som innebär att de anklagar barn och tonåringar väldigt hårt för misstag, trots att misstagen inte är med vilja.

    Han bad om ursäkt, vilket tyder på att han förstår att det var fel gjort.
    Om jag var du skulle jag fundera lite på varför maken blev arg och skrek att sonen skulle gå tillbaka på en gång? Är du okej med att mannen behandlar din son så?

    Jag menar, är det okej att mannen är så otrevlig mot sonen, men sonen får inte visa ilska själv?

  • Anonym (Tonår)
    Anonym (Mamman) skrev 2024-01-31 20:20:57 följande:
    Jag hoppas du har rätt. Jag var väldigt rädd för min mamma i min barndom, vilket sonen vet om (inte i detalj, men ändå) så det han sa stack som en kniv i hjärtat.
    Inte för att vara sån, men jag har rätt. Din son sköter skolan, har vänner, bra hobbys vad det verkar.

    En tonåring använder de kort han har, han fattar väl inte riktigt hur illa det gör, och såklart inte, han har ju en trygg familj!

    Den ålder han är i nu och framåt är ju den tid han frigör sig från er. Om du är en förälder av det oroliga slaget, försök ändå med frihet under ansvar. Prata någon gång när ni båda är på gott humör om vad han vill kunna göra som är lite friare från er. Men ta inte upp denna händelse igen, det blir bara jobbigt för honom och han måste försvara sig igen.

    Eftersom du tycker denna sits är så jobbig och du känner som du gör skulle jag råda att kanske kontakta soc för föräldrastöd. Jag har själv varit på det av lite andra orsaker och det var superskönt att sitta där och höra av en annan vuxen att jag gör helt rätt med min tonåring.
  • Anonym (Mamman)
    Anonym (H) skrev 2024-01-31 20:24:48 följande:

    Det var ju väldigt starka ord från hans sida.
    Men han är en tonåring (fortfarande inte en vuxen), och pappan var den som skrek på honom först. 

    Som barn är man i beroendeställning till föräldrarna, och många föräldrar beter sig på ett sätt som innebär att de anklagar barn och tonåringar väldigt hårt för misstag, trots att misstagen inte är med vilja.

    Han bad om ursäkt, vilket tyder på att han förstår att det var fel gjort.
    Om jag var du skulle jag fundera lite på varför maken blev arg och skrek att sonen skulle gå tillbaka på en gång? Är du okej med att mannen behandlar din son så?

    Jag menar, är det okej att mannen är så otrevlig mot sonen, men sonen får inte visa ilska själv?


    Tja, maken skrek efter kanske fem-tio minuters tjafs, vilket jag inte referade. Sonen hävdade bla att jag inte gett honom instuktioner, han inte visste var apoteket låg, osv. 


    Sonen får visa känslor, och det gör han. Speciellt idag. 


    Men du har rätt, skrik är ju aldrig vägen att gå, när man är vuxen iaf. 

  • Anonym (Mamman)
    Anonym (Tonår) skrev 2024-01-31 20:27:35 följande:
    Inte för att vara sån, men jag har rätt. Din son sköter skolan, har vänner, bra hobbys vad det verkar.

    En tonåring använder de kort han har, han fattar väl inte riktigt hur illa det gör, och såklart inte, han har ju en trygg familj!

    Den ålder han är i nu och framåt är ju den tid han frigör sig från er. Om du är en förälder av det oroliga slaget, försök ändå med frihet under ansvar. Prata någon gång när ni båda är på gott humör om vad han vill kunna göra som är lite friare från er. Men ta inte upp denna händelse igen, det blir bara jobbigt för honom och han måste försvara sig igen.

    Eftersom du tycker denna sits är så jobbig och du känner som du gör skulle jag råda att kanske kontakta soc för föräldrastöd. Jag har själv varit på det av lite andra orsaker och det var superskönt att sitta där och höra av en annan vuxen att jag gör helt rätt med min tonåring.
    Åh, finns det sånt stöd? Låter jättebra! Skulle jag behöva! 

    Jag är orolig av mig, men har inte fattat att vi håller honom för hårt. Trott att vi haft en öppen dialog.

    Men han kanske vill ta ett steg bort från oss nu, bara han kunde säga lite bättre vad han vill. 
  • Anonym (Tonår)
    Anonym (Mamman) skrev 2024-01-31 20:35:10 följande:
    Åh, finns det sånt stöd? Låter jättebra! Skulle jag behöva! 

    Jag är orolig av mig, men har inte fattat att vi håller honom för hårt. Trott att vi haft en öppen dialog.

    Men han kanske vill ta ett steg bort från oss nu, bara han kunde säga lite bättre vad han vill. 

    Han kanske inte kan säga bättre? Det verkar ju som att han har svårt att veta det, bara att det är något.

    Föräldrastöd finns både enskilt för föräldrar och för föräldrar och barn om man vill det. De är där för att hjälpa och det kanske är skönt för både er och sonen att ha en liten medlare mellan er? 


    Håller med de som säger att man inte ska skrika på sina barn men säg den förälder som INTE råkar göra det någon gång? Och då kanske särskilt om man är trött eller sjuk. Det bästa man kan göra är ju dock att be om ursäkt, då lär man sina barn att även föräldrar gör fel ibland men aty de också givetvis ber om ursäkt vid dåligt beteende. Både vuxna och barn är ju inte mer än människor.

  • Anonym (Mamman)

    Han kom hem från gymet (via apoteket!) och ville prata. Väldigt kort, men ändå.

    Han sa att det var han som var väldigt dramatisk, och bad om ursäkt f det. Han sa att han hade en känslostorm i stunden. Det fanns sanning i det han sa, men han förstorade upp det 100 gånger.

    Berättade att han känner en stark press att vara välartad, bra i skolan och på fri-idrotten han tävlar i. Att han ställer stora krav på sig själv och är rädd att vi ska bli besvikna om han inte lyckas. Oroar sig inför gymnasiet.

    Jag lyssnade och tackade f att han berättade. Sa att vi inte förväntar nåt mer än att han är lycklig, och vill gärna göra vårt bästa f att hjälpa honom att bli det. Han sa att även om lillebror tycker att vi aldrig skriker, tycker han att höjda röster är skrik och det gör honom orolig och rädd. Vi kom överens om att pappa och jag verkligen ska tänka till hur vi pratar med honom - speciellt när vi är arga. För arga kommer vi att bli igen. Sånt är livet. 

    Sen bad han om att vi skulle prata mer en annan dag. ?Men mamma, du och jag har ett problem. Vi är så dramatiska! Vi tar saker så hårt!?

    Jag tyckte det kändes jättebra att han ville prata. Vi ska se att det blir bra i längden. 

  • Anonym (Tonår)
    Anonym (Mamman) skrev 2024-01-31 21:13:59 följande:

    Han kom hem från gymet (via apoteket!) och ville prata. Väldigt kort, men ändå.

    Han sa att det var han som var väldigt dramatisk, och bad om ursäkt f det. Han sa att han hade en känslostorm i stunden. Det fanns sanning i det han sa, men han förstorade upp det 100 gånger.

    Berättade att han känner en stark press att vara välartad, bra i skolan och på fri-idrotten han tävlar i. Att han ställer stora krav på sig själv och är rädd att vi ska bli besvikna om han inte lyckas. Oroar sig inför gymnasiet.

    Jag lyssnade och tackade f att han berättade. Sa att vi inte förväntar nåt mer än att han är lycklig, och vill gärna göra vårt bästa f att hjälpa honom att bli det. Han sa att även om lillebror tycker att vi aldrig skriker, tycker han att höjda röster är skrik och det gör honom orolig och rädd. Vi kom överens om att pappa och jag verkligen ska tänka till hur vi pratar med honom - speciellt när vi är arga. För arga kommer vi att bli igen. Sånt är livet. 

    Sen bad han om att vi skulle prata mer en annan dag. ?Men mamma, du och jag har ett problem. Vi är så dramatiska! Vi tar saker så hårt!?

    Jag tyckte det kändes jättebra att han ville prata. Vi ska se att det blir bra i längden. 


    Men åh så fint ts!
    Du/ni har lyckats så bra med er son!

    Och som sagt, det kommer bli konflikter, men det viktiga är ju hur man löser dem och att man löser dem! Och ni löste det ju väldigt bra, ni fick alla lugna ner er och prata sen.
  • Anonym (Mamman)
    Anonym (Tonår) skrev 2024-01-31 21:37:29 följande:
    Men åh så fint ts!
    Du/ni har lyckats så bra med er son!

    Och som sagt, det kommer bli konflikter, men det viktiga är ju hur man löser dem och att man löser dem! Och ni löste det ju väldigt bra, ni fick alla lugna ner er och prata sen.
    Tack för ditt stöd! Jag tog det verkligen väldigt hårt (även om jag grät inför maken och försökte vara vuxen inför sonen).

    Kanske ett problem i sig. Är kanske inte helt trygg i min föräldraroll, klandrar mig hårt f misstag. 
  • Anonym (Tonår)
    Anonym (Mamman) skrev 2024-01-31 21:42:49 följande:
    Tack för ditt stöd! Jag tog det verkligen väldigt hårt (även om jag grät inför maken och försökte vara vuxen inför sonen).

    Kanske ett problem i sig. Är kanske inte helt trygg i min föräldraroll, klandrar mig hårt f misstag. 
    Ja det är inte jättelätt att vara förälder till en tonåring precis!

    Tror att alla tvivlar på sig själva ibland, och du som inte hade en bra förebild, klart det blir extra svårt då.

    Men glöm inte: du är människa. Människor gör misstag. Det är misstagen vi lär oss av. Och vad var det värsta med det som hände? Du grät en skvätt och sonen blev arg, men det BÄSTA som hände var ju att ni pratade ut och kom närmare varandra.
    Det hade ju inte hänt utan misstaget som både sonen och ni föräldrar gjorde.

    Som sagt räkna med konflikter. Sonen är i en tid av frigörelse, hitta sig själv osv. En fot i vuxenlivet och en i barndomen. Det är en skitjobbig tid för både barn och föräldrar ofta. Så klandra INTE dig själv för naturlig utveckling. Låna och läs en bok om tonåringar eller kontskta föräldrastöd om du känner att det skulle göra nytta. Och gråt när det behövs, det är ett bra sätt att släppa ut känslor på tycker jag.
  • Anonym (Föräldrastöd)

    Tror det är jättebra om du söker föräldrastöd. För nu låter det som att din son behöver ta lite ansvar för dina känslor, och det ska han inte behöva. Han låter som en klok tonåring, men han måste kunna få frispel någon gång då och då utan att det blir värsta grejen. 

  • Anonya
    Anonym (Mamman) skrev 2024-01-31 20:35:10 följande:
    Åh, finns det sånt stöd? Låter jättebra! Skulle jag behöva! 

    Jag är orolig av mig, men har inte fattat att vi håller honom för hårt. Trott att vi haft en öppen dialog.

    Men han kanske vill ta ett steg bort från oss nu, bara han kunde säga lite bättre vad han vill. 
    Bris har också en vuxentelefon. Där svarar utbildade kuratorer som är vana vid allt som har med barn och ungdomar att göra.
  • Anonym (Mamman)
    Anonym (Föräldrastöd) skrev 2024-01-31 23:26:36 följande:

    Tror det är jättebra om du söker föräldrastöd. För nu låter det som att din son behöver ta lite ansvar för dina känslor, och det ska han inte behöva. Han låter som en klok tonåring, men han måste kunna få frispel någon gång då och då utan att det blir värsta grejen. 


    Det känns som om du kan ha rätt. Skulle kännas jättebra med lite stöd! 
  • Anonym (lugn)

    Jag skulle inte ta det så hårt. Han är ju 15 år och 15-åringar kan säga ännu värre saker utan att egentligen mena det. Därmed inte sagt att det är okej och att man ska ta vilken skit som helst. 

    Men förstå att han inte är som en normal vuxen vid 15 års ålder, utan en hormonstyrd "galning" periodvis. 

    Låt det passera. En gång är ingen gång. 

    Det slutade ju ändå med att han bad om ursäkt och hämtade medicinen. Det skulle jag se som en vinst. 

    Det är inte alltid en tonåring kan styra över sitt beteende, ungefär som när man fick vredesutbrott när man var gravid eller ammade (åtminstone jag). Det handlar om hormoner och det är en jäkla bergochdalbana. 

  • Anonym (Mamman)
    Anonym (lugn) skrev 2024-02-01 09:52:46 följande:

    Jag skulle inte ta det så hårt. Han är ju 15 år och 15-åringar kan säga ännu värre saker utan att egentligen mena det. Därmed inte sagt att det är okej och att man ska ta vilken skit som helst. 

    Men förstå att han inte är som en normal vuxen vid 15 års ålder, utan en hormonstyrd "galning" periodvis. 

    Låt det passera. En gång är ingen gång. 

    Det slutade ju ändå med att han bad om ursäkt och hämtade medicinen. Det skulle jag se som en vinst. 

    Det är inte alltid en tonåring kan styra över sitt beteende, ungefär som när man fick vredesutbrott när man var gravid eller ammade (åtminstone jag). Det handlar om hormoner och det är en jäkla bergochdalbana. 


    Tack!

    Framförallt blev jag rädd om det ligger sanning bakom hans ord. Upplever han mig verkligen så.
    Kände i stunden att jag verkligen förstört hans liv. 

    Nu har jag sovit, febern är i check, sonen klagade över att frisören klippt håret åt helvete och verkade som vanligt.

    Kanske menade han inte att vi har ett helvete hemma på riktigt, utan var bara väldigt arg i stunden. 
Svar på tråden Min son kallade mig för psykopat