Vikten och hur den påverkar mitt liv

Ska du lyckas omprogrammera måste du först acceptera. Att försöka lura kroppen är dömt att misslyckas. Acceptera kroppen för vad den är, släpp stressen om att du måste gå ner i vikt och njut av livet!

Vi är många som fått lära oss från barnsben att vi inte duger utan ska gå ner några kilo. Men vet du vad?? Det är den största bullshiten i världshistorien! du duger precis som du är!!!

Jag är 44, har pendlat i vikt genom livet pga olika skäl (graviditeter, sjukdomar, jojobantingar som förstört...) men nu när jag skiter i att jaga kilon och bara gör det som jag mår bra av då släpper mycket av ångesten. Jag tränar det jag älskar, jag äter enligt AIP/Paleo för att ge kroppen de bästa förutsättningarna och jag njuter av livet till max!
Skulle någon tittar på mig och tycka att jag är tjock så är det deras problem, inte mitt. 

Vi har ett liv att leva och det tänker jag inte leva för att tillfredsställa andras behov. 

Hejsan..
Jag är dock 5år äldre än dej men jag har alltid dragits med lite för mycket hull om man säger så..jag gick ner min övervikt när ja slutade gymnasiet för många år sen..men det kunde ha inte hålla pga min egna lathet helt ärligt.. den 4 januari detta året så lessnade ja totalt på mej själv, så ja tog tag i detta, och nu så är ja benhård emot mej själv, jag har inte tokändrat på min kost,jag äter istort sett som vanligt men mycket mindre portioner,dragit ner på socker bröd o sådant.. sen så powerwalk'a jag 4.3-4.5km 6dagar i veckan oavsett väder..och det ha verkligen gett resultat..en sak som ja inte gör är att gå o väga mej..jag kommer att köra som jag gör..och när jag känner att nu är jag i den formen jag vill va i så kommer jag att ställa mej på vågen igen.. men som sagt man måste hitta sitt pannben av stål o bara köra o gen sej f#n på att man ska lyckas. 
Samt jag har numera en hobby som är väldigt krävande där man kan bränna mycket energi på..ja väntar in säsongen så man kan börja att åka motocross igen

/D

Jag tänker precis som du och har gjort hela mitt liv.
Fast hos mig gäller det inte bara vikten utan i princip allt.
"Om jag bara vägde mindre/inte såg ut så här/hade det här/inte hade det här/va så här så skulle mitt liv vara bättre/jag må bättre/allt lösa sig osv.... "

Jag är 38 och har ett BMI på 27. Väger 70 kg nu, har gått upp ca 10 kg de senaste 2 åren pga tröstätning.
Har försökt gå ner i vikt med det faller alltid efter några veckor. 

Kan du komma på varför du tänker som du gör?

Mina problem grundar sig i min dåliga självkänsla och mitt kassa självförtroende. 
Jag måste börja tycka om mig själv och acceptera mig själv! Detta är dock oerhört svårt!

Det behöver inte vara så svårt.
Vad tycker du om att göra? Vilka hobbysar har du, vad gör dig glad?

Jag älskar en viss typ av träning som är ganska så hård fysiskt. Den ger mig en jäkla kick. Så två gånger i veckan blir det fullt-ös-medvetslös-Agda90-behöver en -rullstol-efteråt träning

Jag tycker om att fixa i trädgården. Det ger mig ro. 

När jag gör såna saker, som frisätter endorfiner då blir allt mycket "ljusare" och "enklare". Att då dra nytta av det och fokusera på att "jag är bäst" är något som händer av bara farten.

Har du testat yoga någon gång?
Det kan jag varmt rekommendera. Att bli medveten om hela sin kropp är en härlig känsla. 

Det är ju väldigt få kg det handlar om! Blir ju inte så stor skillnad utspritt på kroppen,  om du är skapligt lång. Syns kanske bara utan kläder. Jag tror inte det är kilona som avgör om en kropp ser trimmad ut, snarare muskler. Om du vill göra ett sista ryck för att känna dig flamin hot så borde du satsa på att tona rumpa mage armar och ben. Du går säkert upp men blir svinsnygg i bikini och kommer sväva över marken när musklerna bär dig. Eller så skiter du i det. Det är ju väldigt oviktigt egentligen. 

Tror såhär:

1. Sluta se kroppen som nåt som ska vara snyggt för andra. Du kan springa långt och lyfta tungt, din kropp bär dig och funkar! Låter grymt. 

2. Även om du lyckas hålla en drömvikt kommer du hitta annat på din kropp som inte passar idealet. Den kritiska blicken byter fokus. 

3. Folk bryr sig inte så mycket. Man kanske ger extra uppmärksamhet till en snygg kropp på stranden, men jag tror väldigt få tänker negativa saker om en ordinär kropp. 

Att fortsätta sträva efter viktnedgång kommer bara göda ditt missnöje med dig själv och föreställningen att du är misslyckad. Träna för att det är roligt och för att se hur stark och uthållig du kan bli istället. 

Gå ner 5 kg och sedan blir allt toppen?? Skämtar du eller? Vad fan sitter det i? Ynka 5 kg. Är det något att göra en grej av? Skärper du till dig så tappar du lätt de kg. Annat vore det om det var 35 kg. Blir så jäkla less på folk som nyper i en obefintlig fettvalk och gnäller. 

Vet du vad! Jag han lova att du kommer inte bli nöjd om du tappar 5 kg. Då har fokuset ändrats och nytt viktmål sätts. Börja med acceptans för vem du är och hur du ser ut. Eller så gör du som alla andra icke diabetiker  - tjata till dig Ozempic. Nä visst nä. De har visst ett lite högre krav på BMI. Typ 27. Gah! 

Var inte så hård mot dig själv. 

Det är nog tyvärr såhär hos mig också? om jag bara blir smal, om jag bara hade det jobbet, om jag bara tjänade så mycket pengar osv. jag lägger mycket tid på att tänka på mina tillkortakommanden?
Men det är med vikten är värst. Det är konstant. Jag väntar verkligen på att mitt liv ska börja så fort jag blivit ?smal?. Ser jag tillbaks på gamla foton har jag nog aldrig varit tjock? men jag känner mig väldigt tjock och ful. 

köper billiga kläder för jag vill inte unna mig fina innan jag blir smal (vilket jag aldrig tycks bli). 

konstigt nog har jag bra självförtroende men min självkänsla är i botten?

Tack för input men var inte på jakt efter bantningstips 🙂 och frågan är också om 5 kg räcker, tror 5 kg är mer en lägsta nivå som jag kan tänka mig. Drömmen vore ju 10 kg. Att få vara petite, vilken dröm! 

Tränar gör jag som sagt, ca 4 ggr i veckan och de andra dagarna försöker jag komma ut och gå
för att alltid ha bränt ett  visst antal kalorier dagligen. 

Det är också så drygt att alltid ha dåligt samvete när det kommer till vad man äter. 

Kommer verkligen aldrig förstå detta fenomen, om jag bara går ner 5kg så blir jag lycklig och alla mina problem upphör? Det måste ju vara något grundläggande som kommer från din uppväxt eller något? Varför denna fixering vid vikt och utseende?

Flera i tråden menar att man ska vara nöjd och går man ner de där 5 kilona så finns det annat man vill ändra på.

Så är det kanske för en del. För egen del så har viktnedgång verkligen gett mig ett nytt liv!
Jag har alltid varit överviktig, mer än 5 kg, men inte enormt. Men absolut så att det hindrade mig i livet. Gillade inte att vara i centrum på något sätt, alltid problem med att kläder inte satt bra, hindrade mig från aktiviteter jag skulle vilja göra. Ja, vikten var liksom alltid i fokus. 
Tränade som TS bra och var stark, men dålig karaktär kring maten och dessutom ALLTID besviken på mig själv för att jag inte kunde stå emot när det gällde sötsaker.

Av medicinska skäl tog jag tag i vikten. Hade några jobbiga veckor, sen var sötsuget borta. Drog ner på kolhydrater och började med periodisk fasta. Och mådde så bra psykiskt av att kunna genomföra det jag bestämt mig för, kände mig så duktig och nöjd med mig själv.

Har gått ner drygt 10 kg och kan nu välja kläder efter vad jag gillar, inte bara passform och storlek. Kan nu vara i centrum, hålla presentationer, testa nya grejor. Över huvud taget blivit mer social, då jag inte längre känner att allt andra ser är min kroppshydda.

Jag skulle gärna gå ner ytterligare 10 kg för att känna mig nöjd i badkläder, men jag är nöjd så här långt.

Väldigt många flickor får med sig detta med bröstmjölken (bokstavligt talat) att lycka sitter i utseendet. Jag fick det för jag såg min mamma banta konstant. Jaga kilo för allt skulle bli bättre om hon gick ner i vikt. 

Det krävdes att jag flyttade hemifrån och träffade en partner som fick hjälpa mig att "tänka om". 

Sorgligt är det! Så trist med denna utseendefixering. Fint att du kom ur det.

Ja, det är som du säger, försöka omprogrammera hjärnan. Släng ut vågen, fokusera på hälsan, träna inte så hjärtat hoppar ur kroppen, ägna tid åt att laga näringsrik mat. Unna dig något gott men bara efter du ätit en bra måltid. Avsluta med en frukt efteråt (hört att man kan påverka det onyttiga med något nyttigt efteråt, varför inte?) Ligga på din BMI och samtidigt vara aktiv med träning är faktiskt det mest ultimata för att uppnå ett långt liv. Och det borde vara det BMI borde representera, maximera livslängden.

Självförtroende och självkänsla är fristående från varandra så det är inte så konstigt alls, härligt att du har gott självförtroende! 

Känner igen mig i det där med foton, jag hatar att vara med på bild. Undviker bilder och om jag fastnar så undviker jag att titta på dem. Men sen efter ett tag så kan jag titta på dem och tänka att jag såg ju helt ok ut då, "inte som nu". Helt sjukt hur fel ens hjärna fungerar! Och tragiskt!

Hur fick din partner dig att tänka om?