Min stora kärlek har gått in i en depression och vill pausa från oss

Utbrändhet och depression är inte som en förkylning som går över på en vecka. Det kan ju pågå i år.

Men på olika nivåer och styrka. om det kan bromsas i det akuta skedet är mycket vunnet.

Ja, så du kan alltså inte veta hur länge din partner ska vara borta.

Tack för era svar, jag vill  ändå ta till mig råden att kunna landa i att en paus från honom är bra, för jag känner honom och vet att det inte är ett spel eller att han driver med mig. Jag är viktigt för honom också men han kan inte ge mig all energi han vill just nu, 

jag hör också er son tycker jag ska lämna och gå vidare, kanske det är alternativet för mig att gå vidare. Men som mitt liv är nu, så har jag mina barn, mitt hus, mina djur och vänner och familj som jag  mår bra av. Jag har ingen som helst stress att träffa någon för att skapa ett liv med. som jag ser det nu, så är det honom jag vill vara med annars kan det vara. Så jag är beredd att vänta. för livet klarar jag bra själv, det är honom som person som är viktig för mig, så
jag ger inte upp det i första taget.

tiden får väl visa, blir det för jobbigt så kanske jag ändå får välja att gå vidare.. men jag är inte där nu. 

vill mest ha råd hur jag ska hantera mina känslor på vägen.. 

Mitt råd, som varit med om liknande själv som sagt, kan bara ge rådet att vara rädd om dig själv. Det låter som fina förutsättningar i de andra områdena i ditt liv och det är när/om den känslan överskuggas som du kan vara lite vaksam. Jag upplevde känslor som otillräcklighet, ifrågasättande av mitt eget värde och en slags förtvivlan i att vara på så olika platser och det for jag illa av med tiden. Jag tror det är naturligt att känna så, och att försöka vila i acceptansen i situationen så pass att det inte drar ner dig eller ditt mående och påverkar dig negativt, särskilt när man faktiskt inte kan göra något åt det eller skynda på processen. Men att vara ödmjuk inför sig själv och så sann som möjligt med hur man känner, i kombination med hans kärna av omtanke om dig, så kan det leda till en stärkt relation och förståelse för varandra. Den delen hade inte vi tyvärr.

Allt gott och lycka till.

Tack för du delar med dig Josie, och visar sån omtanke, det uppskattas. Jag ska definitivt försöka tänka på mig själv och tar till mig ditt råd om att vara vaksam om annat i mitt liv blir överskuggat av det. 

jag känner också mig otillräcklig och frustrerad det inte är mig han vill ha för att må bra. Att jag inte kan få finnas för honom när han mår dåligt. Jag kanske inte ifrågasätter mitt värde men på nått sätt känner jag mig ändå inte tillräckligt bra.. men intalar mig att det är hans sjukdom som gör det. Men mitt behov av hans bekräftelse och omtanke om mig är sjukt jobbigt att hantera m. För jag vill ju bara ringa honom om precis allt, att han fortfarande ska vara den som jag kan stötta mig mot, men det är liksom borta nu.. 
jag saknar honom och allt vi haft så sjukt sjukt mycket och är så rädd att det aldrig kommer bli så igen 

Hej!

Satsa på att utveckla dig själv och sluta fokusera på honom! Så hjälper du både honom och dig.

Ja jag börjar landa i att det nog är gå vidare som är enda alternativet. Han har nu lite efterhand uttryckt mer saker än innan. Tidigare har han bara sagt att det beror inte på mig, jag är helt fantastisk och allt han vill ha. Men han klarar inte av en relation i det här läget, han har nog aldrig landat (tyvärr) sen sin separation innan oss och behöver nog tid för sig själv. Och jag förstår det, jag har väl om jag ska vara sann mot mig själv anat att det är så hela tiden, men som man gör blundat för det i all förälskelse.

Nu ångrar jag att jag inte var mer på min vakt, att jag gick in med alla mina känslor, fallet är så högt nu. Han vet det också, och han är ju såklart ledsen över att såra mig. 

Men ändå känner jag mig lurad, även om det inte varit hans mening, så har han låtit mig tro att vi var mer än han ville ha. 

och hjärtat är krossar totalt. Fan!

kan man hitta tillbaka till någon igen efter en sån här situation? Alltså när allt känns rätt men tiden är fel?

Både ja och nej, är min gissning. Jag vill verkligen inte låta som någon översittare, men utifrån min erfarenhet så har det inte gått, och det har varit mitt beslut. I princip alla som så att säga slarvat bort mig på något sätt kommer tillbaka, vad det beror på vet bara dom men jag - kan - inte gå tillbaka. Jag försöker men landar ofta i att jag tappat tron, litar inte på att de känner sig själva för att avgöra hur de faktiskt känner. Narcissistiskt kanske men har jag känt mig lite lurad en gång går det inte över.

Fördelen nu, efter flera hjärtekrossare, är att jag vet vad jag vill ha - och inte. Jag vill ha någon som gjort upp med sitt bagage, som vill ha mig utan tveksamheter, för att jag är jag, och tar ett ansvar för sig själv och relationen. Som har sin shit together helt enkelt och som jag kan vila hos, inte den där gnagande oron och att behöva vara på sin vakt hela tiden.
Känner med dig! Du är värd att vara någons allt, någons förstahandsval! ❤️

Du är så himla klok. tack för alla dina kloka ord. ❤️ Jag tänker nog egentligen precis som du. Visst är man värd mer, jag vet att jag är värd mer, det blir hans förlust. 

Exakt så är det, jag vill känna mig som nummer ett. Vill så gärna att han ska bry sig tillräckligt. Men tydligt är att han har andra prio.
ja alla relationer lär man sig ju av, men hur ska man orka att gå in i något igen.. hur mycket hjärtekros ska man stå ut med 😔

Just nu känner jag dock inte att jag vill ?hjälpa? honom att göra slut, för känns mer och mer som att han försöker få mig till det. för att slippa ha det på sitt samvete förstås. 

Men kanske jag mår bättre av att vara den som gör det,  än att bli dumpad? 

Även om jag aldrig blivit dumpad, så känns det onekligen som det, som att jag blivit bortvald. För så är det ju, om jag kokar ner det. För mig har det varit någon sorts acceptans, att jag vill inte vara med någon som inte vill vara med mig fullt ut. Jag tänker att man kanske inte behöver sätta vem-gjorde-slut-etikett på det, utan vända på det och tänka - är vi kompatibla? Vill jag ha det så här? Och sedan vara fullkomligt ärlig i det.
Men tro mig, jag har tvivlat sjukt mycket på mig själv, och ifrågasätter mitt omdöme fortfarande ibland, om jag har anknytningsproblem och mest ser röda flaggor i alla, eller om jag faktiskt står upp för mig själv och mina värderingar med en höjd ribba. Jag försöker tänka att så länge jag är helt ärlig, framför allt mot mig själv, så får det vara min sanning, även om det låter flummigt.
Och det är där jag får hämta min energi och återhämtning när jag vacklar och känner mig ledsen, att JAG valde mig och vad jag känner. Det inre barnet kanske, ännu mer flummigt kanske men klart händelser präglar vår inre trygghet. Diffust svar men min poäng är nog att se dig själv som din bästa, käraste vän, och bolla med henne, var snäll mot henne och finns där för henne i hennes beslut. Vad du än väljer kommer bli tufft, men du klarar det!

Hur har det gått Ts?