Hej! 🙂
Vilket viktigt ämne! 😊
Det som samhället menar när de säger ?var dig själv bara? är egentligen en eftertryckt underton av att man ska vara den tänkta bild av sig själv som andra människor kan identifiera sig med för att kunna hålla uppe sina fasader i sin tur. Det är lättare att ljuga tillsammans med andra av samma inställning eftersom det gynnar gruppen som helhet. När någon i gruppen genomskådar ens försök till lögn så blir den ett hot mot gruppen och den utesluts.
I denna tänkta bild av självförtroende (som många misstar för att vara självkänsla) strävar alla efter detta erkännande och alla i det har en egen agenda för hur man ska kunna använda varandra för att kunna komma dit.
Redan när vi är små barn uppmanas vi att ta för sig, höras och synas mest, inte vara för tystlåten, inte tänka för mycket osv. Inte vara stillsam och reflekterande som blir katalysator för andra att känna att de inte är ärliga. Det går ju inte att använda någon som genomskådar ens försök till flykt från sig själv.
Jag hade väldigt svårt för att ingå i dessa uttryck under min skolgång. Jag hade helt enkelt inte kapacitet för att KUNNA göra det eftersom jag redan då i mitt undermedvetna kände att det var fel. När jag mötte människor så blev jag förvirrad över den fasad som visades upp samtidigt som jag kände deras inre jag. Detta låste hela min förmåga att kommunicera. Utav min oförmåga att ingå i detta blev jag mobbad och utfryst. Senare i gymnasiet fann jag människor utanför etablissemanget som jag kunde ta igen min förlorade gruppgemenskap med. Men tillslut blev det dåligt där med då en del tog avstånd från mig för att jag inte spelade med och var för genomskådande. Men jag ville ju inte riskera att bli ensam igen så jag anpassande mig även om de använde mig som dörrmatta för eget missnöje.
Detta fortsatte upp i vuxen ålder i andra konstellationer.
Det nya självförtroendet var en utåtriktad social person som hade många projekt, som arrangerade och fixade för andra. Även om de inte såg MIG så var min glädje deras glädje i och med att den var ett resultat av det jag hade gjort för dom. Allt mer försvann mitt jag och jag föll ner i en djup lavin av destruktivitet.
Jag blev tvungen att köra huvudet i väggen för att bli tvungen att möta det jag hade känt från början i mina tidiga skolår. Jag lärde mig också mycket om hur samhället fungerar och vad människor går för när ens fasad börjat falla. Sen körde jag huvudet i väggen ett antal gånger till. Det blev tydligare för varje gång vad jag inte kunde ingå i.
Det blev ensamt på det sätt att jag nu tydligare upplever att väldigt få människor och rum i samhället är öppna för den jag är och mina behov. Samtidigt har jag återfunnit delar av mitt jag och det är en annan känsla. En känsla som är mycket mer värd att ha än att ingå i gruppen i hopp om att inte vara fysiskt ensam på bekostnad att jag måste vara oärlig.
Samhället sätter gärna diagnoser på dessa typer av svårigheter, som att det skulle vara något fel på den som inte är en socialt extrovert kameleont som fungerar med alla. Man värnar om gruppsammanhållningen som förser alla med det där självförtroendet som kallas självkänsla. Så snarare är det samhällets inställning som är fel som flyr sig själva i diverse distraktioner för att de vägrar att möta sig själva. Det kan inte bli mer fel än så.
Jag längtar efter att få se mer av denna öppna skörhet och känslighet i samhället, där människor vågar säga precis som det är än att spela teater med att säga att allt är bra. Även om jag förstår att det inte är så lätt i rädsla för detta utanförskap så undrar jag ändå till vilket pris det är värt att betala för sen när man faller?
Av min erfarenhet är det inte värt det.Jag har fått betala ett alldeles för högt pris som varit nära att kosta mig livet flera gånger.
