Hur/när visste ni att ni ville skiljas? Hur dåligt skall man må?
I snart två år har jag dagligen gått i grubblerier kring om jag skall lämna min man eller inte. I ena stunden känns det självklart att inte spilla mer tid i en relation där jag inte mår riktigt bra, i andra känner jag mig tokig som ens tänker tanken att lämna något som på många sätt ändå fungerar.
Vi är i 35 års åldern, varit tillsammans i 13 år, bra jobb, ett hus, inga barn (jag har valt att avvakta då jag vill känna mig säkrare på att det är rätt). Initialt störtkära med passionerat sexliv. Detta kom dock av sig efter ett snedsteg från makens sida precis i början av relationen. Jag valde då att förlåta och gå vidare eftersom jag verkligen var kär men sexuellt återhämtade vi oss inte riktigt då jag har svårt att ge mig hän utan full tillit.
Åren har präglats av ganska mycket bråk och hårade och hårdare ord från mannens sida (kallar mig värdelös, dum i huvudet, idiot etc). Jag har försökt förklara hur det sårar och skadar kärleken, velat gå i terapi etc men han har menat att allt är bra och det är jag som förstorar saker.
Vidare har han prioriterat sitt arbete högt och jag har varit ensam många kvällar och helger. Bitvis har jag hittat andra saker att göra på egen hand vilket har fått det som att kännas som vi levt lite parallella liv.
Det är nu 1,5 år sedan vi hade sex över huvud taget, man vänjer ju sig men det känns tråkigt när vi är så unga. Min man vill men jag känner att attraktionen inte finns där. Jag längtar efter passion och ömhet men får rysningar av att ens tänka på min man på ett sexuellt sätt.
Så långt låter det förstås som ett lätt beslut att ge upp relationen. Men det finns också mycket som är otroligt fint och bra. Han älskar mig verkligen, är otroligt omtänksam, ger dagligen komplimanger, ställer intresserade frågor, fixar saker för oss i hemmet (upplever att vi är helt jämställda), han pressar mig inte till sex trots att jag förstår att det är jobbigt för honom att jag inte vill ha det. Livet tillsammans innefattar ett väldigt rikt socialt liv, en god ekonomi med resor, middagar etc. Han är också ett jättestöd för mig i mitt arbetsliv. Även om vi inte har sex så kan vi gosa, sova nära, kramas etc vilket är supermysigt. Han är på många sätt allt det jag letat efter i en relation.
MEN det långvariga negativa har på något vis gjort att attraktionen för honom är borta. Jag älskar honom men det känns inte som jag är kär. Han har nu sedan några månader tillbaka accepterat terapi och insåg där hur illa han betett sig. Han gör allt för att reparera skadan, bråken har i princip upphört, vi har en mer civiliserad ton hemma. Han jobbar mindre och han gör ständigt massa romantiska och stöttande saker. Trots allt detta känner jag inte någon attraktion. Jag vill inget hellre än vara kär och vilja ha intimitet med honom, men min kropp och hjärna är inte intresserad. Vill gärna ha familj och barn men just nu tänker jag att enda sättet med honom är insemination eller IVF... Kan man vänta tills attraktionen kommer tillbaka? Och tänk om den aldrig gör det? Är även i en ålder där jag inte har massa år att vänta med familjebyggandet, samtidigt som jag verkligen tror att han hade blivit en underbar pappa och allt i vårt liv är uppbyggt för att ha en familj tillsammans.
Blir tokig av ältandet, mycket är bra, mycket är dåligt. Men är det tillräckligt dåligt? Har inte alla relationer svårigheter? Varför skulle de jag har nu vara svårare än de jag kanske skulle ha i en annan realtion.
Hur vet man när det är dags att ge upp? Ni som har fattat beslutet att lämna, hur dåligt mådde ni för att känna att ett uppbrott skulle göra livet bättre? Hur länge funderade ni? Hur känns det efteråt?
Tacksam för kloka råd, för jag känner mig riktigt lost just nu...
