Vad göra med besvikelse och kommunikation?

Får ont i magen av ditt inlägg då jag i stora drag har varit din man, fast inte fullt lika värdelös kring barnen men kring sysslorna i hemmet osv. 

Min fru sa ifrån flera ggr men jag hade väldigt svårt att få in nya rutiner och jag var alltid trött pga ett fysiskt krävande arbete. 

Jag trodde hon skulle lämna mig flera gånger och jag var så frustrerad över att inte kunna förmå mig själv att göra bättre. Att inte kunna se det som behöver göras så som hon gör. Att inte vara för bekväm.

Lyckades till slut bättra mig och bygga rutiner och dela på sysslorna i hemmet. Även om jag är väldigt glad över det och försöker bli ännu bättre så finns rädslan där för att inte duga, att inte göra tillräckligt. Att bli lämnad av den man älskar mest av allt.

Du gjorde förövrigt helt rätt. Du gör rätt i att stå på dig. 

En tanke som slog mig när jag läser ditt inlägg och dina svar så känns det som att du också behöver bli bättre på att sätta gränser mot dig själv. Du påminner honom om att ert förhållande är slut. Men har du själv nått samma slutsats? Din roll som projektledare verkar på vissa ställen fortfarande sitta kvar hos dig som gör att du kanske har svårt att dra en gräns för vad som numera är ditt privatliv? 

. all cred till dig!

Du har rätt i det. tycker många svar i denna tråd givit mig den sparken i baken. det är fan dags!

Jag vet att det inte egentligen är ditt jobb att få honom att förstå varför det tog slut, men det kan vara en anledning till att han trycker på på detta sättet...

Jag skulle testa att svara EN GÅNG, och avsluta med att säga att du nu sagt ditt och enbart tänker kommunicera kring barnen fortsättningsvis; och som högst ett email eller sms per vecka.

I detta sista meddelande skulle jag skriva typ det som står i inlägg 1 skrivet av fjärilkär. 

Typ;

1. Du prioriterade inte din familj när du hade den. Jag gjorde ALLT, medans du fokuserade på ditt jobb. Jag tröttnade. Detta är anledningen till varför du och jag inte längre har en relation. Du har redan fått alla chanser jag varit villig att ge.
2. Alla dina förslag om att "få följa med" får mig bara att tänka att du fortfarande inte klarar av att ta egna initiativ, utan du fortsätter försöka åka snålskjuts på mig. Din relation till din dotter är numera DITT ansvar. Jag kommer inte ställa mig ivägen för rimligt umgänge - men jag vill inte vara inblandad i hur du löser saken, och du är inte medbjuden i saker JAG gör med eller för mitt barn. 
3. Alla dina sms om att du saknar mig, får mig enbart att tänka "han saknar all service jag gav, och att han slapp ta ansvar". Jag blir tyvärr inte nostalgisk eller glad av sådana sms.

Jag kan inte vara tydligare än detta. Detta är mitt absolut sista sms om vår relation (som inte längre existerar). Jag är villig att delge information om vårt barn, när jag finner det lämpligt. Jag kommer dock begränsa kommunikationen till NÖDVÄNDIG kommunikation, en gång i veckan (plus eventuella nödfall). 

Ta hand om dig! Hoppas du bestämmer dig för att vara en bättre pappa - men det är också ditt egna beslut, och ingenting jag tänker diskutera med dig. 

Att vara ensam fast man är två är så himla jobbigt. Så kände jag det ganska ofta i min tidigare relation. Håller med dig om att det på ett sätt är lättare att vara ensam på riktigt då. 
Hoppas ditt bekymmer löser sig.
Hälsar "Separationsmamman"

Hur har det gått TS? 

Känns som jag lever i koko land. Jag har varit sten hård, benhård sedan jag sade " nu är det slut". Vad jag än säger , all denna tiden, förnekar han och förminskar. Jag har tur att barnen och familjen vet exakt hur det var. När han hade oss valde han alltid bort oss och var aldrig hemma, jobbade alltid, alltid ursäkter. Jag gjorde allt själv så till den grad att ingen visste vem han var mår han sök upp på tex matcher och inte ens DÅ hade han insikt utan "de var bara summa i huvudet". Han var också otrogen innan jag kastade ut honom. Fick massa bilder skickade och Tinder profilen från en tjej. Det säger han Äsch till. 
Numera skiter jag i hans förlåt eller acceptans. Han vill bara inte ta ansvar, inte ge mig en enda upprättelse men det är så himla irriterande att ända sedan den dagen, varje dag få små tårdrypande mess för det är så synd om honom. Han saknar oss, det är så ensamt (sjukt konstigt för när han hade valet att välja oss gjorde han inte det). Han messade också nyss "ska vi gå ut på din födelsedag? Du och jag". 
Jag svarar ibland för att få honom att förstå men får bara ledsen emoji och så är han tyst ett dygn och sen sätter han igång. Det är så sjukt så sjukt. Går ju inte att argumenterat. Hade vi inte haft ett barn hade jag blockat för länge sen. 

Men sluta svara och sluta skriv .  För din egen skull och framförallt för barnens skull.  
Ni är skilda. Punkt. 

Det finns ingenting han är skyldig att upplysa dig om. Det finns ingenting du är skyldig honom.  Punkt.

Skild betyder skild. End of story. 

Påminn dig om vad du fått för svar i tråden. Läs dom igen. 

Glöm honom och gå vidare.

Du har verkligen försökt få det att fungera, och jag förstår det att du vill att kommunikationen. Ni har ju barn tillsammans. Går det att bestämma att ni endast ska kommunicera när det gäller barnen? Barnen måste ju ändå gå först. Jag har gått en kurs som heter BIFF (Barn I Föräldrarna Fokus) som är för separerade/skilda föräldrar. Jag tror det är kommunen som har ansvar för kursen. Jag har gått kursen och var nöjd med upplägg och innehåll. 

Det går också att ta kontakt med familjerättsgruppen för att få hjälp med kommunikation för att tex. bestämma viktiga saker runt barnen.

Ps.  I somras skrev jag ett inlägg om kursen BIFF på min blogg. Jag klistrar in inlägget här nedan. För mig var kursen ett bra stöd.

BIFF är en kort kurs för föräldrar som lever separerade eller håller på att separera. Barn I Föräldrars Fokus står förkortningen BIFF för.

Jag har gått den kursen och kan verkligen rekommendera den till alla som genomgår/har genomgått en separation oavsett om det är en enkel eller komplicerad process. Det är två gruppledare, med erfarenhet av arbete med barn och föräldraskap, som håller i kursen. När jag gick kursen var det en socionom från en familjeenhet samt en person från socialtjänstens familjerättsgrupp som höll i kursen. Jag tror att det är kommunen där man bor som ordnar kursen.

Kurstillfällena varvades med teori och med samtal utifrån kursdeltagarnas erfarenheter. Det passade mig. Både att själv få berätta men också få höra andras historier. En viktig del och tankeställare för mig under kursen var frågor som ställdes till oss deltagare. Frågor som vi fick fundera över:

Vad kan jag som förälder göra för att underlätta för mina barn?

Vad vill jag att mina barn ska säga om hur jag (mamma A) var i separationsprocessen om 10 år?

Efter att ha hört andra berätta så förstår jag att min/vår separation är hyfsat enkel även om vi har svårt att kommunicera ibland. Anledningen till att vi inte alltid kan kommunicera handlar enligt mig om att vi har så olika syn på hur vi ska göra med barnen och sedan handlar det också om oärlighet och hur vårt förhållande avslutades. På BIFF-kursen togs just detta upp, att hur ett förhållande avslutas spelar roll.

BiFF-utbildningen har tre syften: 

Att synliggöra barnets behov och situation.

Att inge föräldrar hopp. 

Att arbeta med frågorna: Vad kan jag som förälder göra för att underlätta för mitt barn? Vilken förälder vill jag vara i mina barns liv? 

https://www.svenskakyrkan.se/uddevalla/biff

Jag använde länken ovan för att den som är intresserad ska kunna få en överblick över kursen.

Har du gått kursen? Skriv gärna en kommentar.