Vi 40+ som försöker bli gravida

Är 45 och pojkvännen 48 år och vi vill testa. Åldern är väl emot

Är 40+ nu. Jag blev gravid på första försöket senaste två åren men fick upprepade MA. Hade en kort febertopp i samband med att embryona slutade växa, första gången hade jag inga andra symptom utom en halv dags feberfrossa i vecka 5, andra gången det hände hade jag känningar som jag trodde var urinvägsinfektion och förhöjd kroppstemp, men var inte uvi, i vecka 7. Senare visade det sig det var på dagen när embryona slutat växa. Jag kände det var något min kropp gjorde som tog död på embryona (hade aldrig missfall eller MA tidigare i livet). Jag fick recept på vaginalt progesteron och kunde sedan utan problem behålla graviditeter. Vill bara dela med mig av infon till er som fått upprepade MA ifall ni skulle uppleva samma som jag. Vården har en tendens att förklara bort detta som slumpen, kromosomavvikelser pga ålder eller att det ändå inte skulle kunnat utvecklas, men det är inte alltid fallet.

Är 40+ nu. Jag blev gravid på första försöket senaste två åren men fick upprepade MA. Hade en kort febertopp i samband med att embryona slutade växa, första gången hade jag inga andra symptom utom en halv dags feberfrossa i vecka 5, andra gången det hände hade jag känningar som jag trodde var urinvägsinfektion och förhöjd kroppstemp, men var inte uvi, i vecka 7. Senare visade det sig det var på dagen när embryona slutat växa. Jag kände det var något min kropp gjorde som tog död på embryona (hade aldrig missfall eller MA tidigare i livet). Jag fick recept på vaginalt progesteron och kunde sedan utan problem behålla graviditeter. Vill bara dela med mig av infon till er som fått upprepade MA ifall ni skulle uppleva samma som jag. Vården har en tendens att förklara bort detta som slumpen, kromosomavvikelser pga ålder eller att det ändå inte skulle kunnat utvecklas, men det är inte alltid fallet.

Graviditeter, blev det flera?:)

Ja, jag förstår det låter konstigt iom att resan denna gång började för inte mer än ca 20 månader sedan.

Det känns jättetråkigt att berätta, men strax efter att jag blev gravid första gången av de där embryot klarade sig (dvs efter jag fick mina MA och sedan fick progesteron på recept att ta efter ägglossningen) fick jag veta att jag hade en diagnos (inte kopplad till graviditeten eller missfallen). De mediciner man kunde ta fick man inte ta som gravid eller ammade pga risk för missbildning. Eftersom jag gått med symtomen länge och inte orkade mer beslutade jag att avbryta den graviditeten i vecka 12. Det var ett väldigt tungt beslut, särskilt eftersom jag inte visste om det skulle gå vägen igen, men jag ville inte utsätta mig för kanske 1-2 år till med den diagnos jag hade. Tänkte även barnet kanske skulle påverkas indirekt av sjukdomen vilket jag inte ville riskera. Avbröt graviditeten, behandlades med medicinen i några månader och blev gravid igen. Ska få den här bebisen snart.

Jag tycker att det låter som ett väldigt klokt och genomtänkt beslut ❤️ Får man fråga var det var för diagnos du fick?

Härligr att göra att den lill* snart är här , stort grattis ❤️

Men oj, vilken tur att dom hittade problemet tillslut!
Låter precis som mig kronisk förstoppning i 15 år och ?inget fel? bara IBs. Suck. Vad fick du för medicin som funkade? 

så det har varit bra hela graviditeten nu? Men såååå skönt och bra!! 😃🤗☺️

Nä man är rätt lagom trött på sjukvården angående problem med magen.. men dom är bra på mkt annat ☺️
Constella har jag testat, svindyr medicin som inte hjälpte mig något alls tyvärr. Resolor ska jag se om dom vill skriva ut till mig , tack för tips ❤️

Jag är 42 år och jag och min sambo har försökt få barn i ungefär ett år nu. Vi har inga barn sedan tidigare.

Jag blev gravid på första försöket i slutet av oktober 2024, men tyvärr visade det sig vara ett missfall som upptäcktes först vid KUB-ultraljudet. Det blev en medicinsk abort hemma, och både kroppen och själen tog tid att återhämta sig.

Efter det blev mina cykler oregelbundna, och i maj försvann mensen helt. Jag var livrädd att klimakteriet hade börjat. I juli bestämde jag mig för att verkligen ta tag i allt ? jag lade om kosten och började ta tillskott för att stötta hormonerna. Det gav resultat: jag fick tillbaka ägglossningen och blev gravid igen i augusti. Tyvärr slutade även den graviditeten som ett tidigt missfall (en kemisk graviditet) med lågt hCG, som gick över naturligt efter några veckor.

Jag kan knappt förstå att jag står här ett år senare utan barn. Det här är så mycket svårare än jag någonsin trodde ? framför allt mentalt. Men jag gör verkligen allt jag kan: jag mäter min basala kroppstemperatur, tar LH-tester, följer mina flytningar, äter lågkolhydratkost och har gått ner lite i vikt.

Samtidigt försöker jag se det positiva: vi kan faktiskt bli gravida, eftersom det har hänt två gånger. Så jag peppar mig själv med tanken ? tredje gången gillt.

Jag vill skriva igen och berätta att jag i slutet av Oktober blev gravid igen och är nu i vecka 17, jag kan knappt tro det själv! Gjort tre UL och allt ser perfekt ut och väntar nu på att få göra RUL om 3 veckor.

Jag har också skapat en grupp på Facebook med min kompis som också är gravid. En mindre mer intim grupp för gemenskap för oss som bor i Stockholm / Uppsala med omnejd. Och som har BF maj-Sep. Så att man kan ses och umgås tex, och knyta kontakter. 

www.facebook.com/groups/1629464671824956

Önskar er alla lycka och hoppas att ni inte ger upp på era kroppar, vi kan bli gravida även om vi är äldre!