Finns inget mer att skala av...

Hur länge har du mått dåligt? Och hur gammal är du? Har du barn? Vad för mediciner äter du exakt?

Din kropp säger åt dig att du måste lyssna på den och behöver din sjukskrivning och då är det din skyldighet att lyssna på den .
Annars kommer du kollapsa helt och då kommer du inte ha något val överhuvudtaget om nånting alls.  Att ta sig upp ur DET svarta hålet kan ta åratal alternativt inte alls... 
Du tjänar ingenting på att förhala en sjukskrivning.  Tvärtom så blir fallet och pladasket betydligt hårdare ju längre du smiter undan. 
Inte för att vara sån men rent krasst så att pressa kroppen till kollaps kan dessutom resultera i fysiska åkommor som hjärtinfarkt,  stroke etc..

Egentligen ända sen tonåren när jag tänker efter, men det har ju gått i vågor. Idag är jag 42. Har inga barn, det har aldrig varit aktuellt då jag knappt orkar ta hand om mig själv i perioder.
Sertralin, lergian, melatonin och propavan.

Jag förstår ju egentligen det. Hade ju rått någon i samma situation att ta bättre hand om sig själv. Men det är på jobbet jag är värdefull, på jobbet jag har rutiner, men samtidigt också där jag har något att uppnå som jag känner jag inte lyckas med tillräckligt bra. 

Och det verkar vara ditt yrkesliv som gör att du kollapsar och inte kan fungera i ditt privatliv. Jag tror att du faktiskt måste tänka tvärtom här. 

Ingen som tänkt tanken på att göra en neuropsykiatrisk utredning på dig? Det låter onekligen som du kan ha drag av autism/Asperger och skulle behöva den sortens hjälp i form av klara tydliga rutiner i din vardag så du kan hushålla med din ork . Du kan behöva anpassa ditt jobb, gå ner i arbetstid så du orkar en vardag etc. 
Det är nämligen den orsaken som gjorde att jag brände ut mig 4 gånger och den sista gången blev jag pensionär då både min läkare, försäkringskassan och min chef sa stopp. 

Det har tagits upp i omgångar men det har aldrig blivit av med någon utredning, jag har ju liksom klarat mig men dragen finns där.

Absolut är det nog så, det finns egentligen inga möjligheter att anpassa mitt jobb, heltidsmått gäller om man inte är sjukskriven eller dylikt, så då är alternativet att byta jobb och jag är nog inte i skick att få till det just nu. Av erfarenhet vet jag att pressen är hård att komma tillbaka till heltid. Har en kollega som är inne på sitt 8e år med där hon kommer tillbaka, klarar av upp till 75% bra men efter ett par månader pressas upp till 100% och då kraschar igen. Deltid är ett skällsord inom branschen.

Drömmen hade ju varit en deltidsansrällning men det existerar ju knappt nuförtiden.

Ibland när jag hör om människor som mår som dig eller på liknande sätt känner jag bara sett våra samhällen inte är anpassade för oss människor.. inte egentligen..

Vi är byggda för att bo och leva i mindre grupper där alla känner varandra sen alltid. Man gör allt tillsammans. Lever tillsammans. Hjälps åt med allt. 
Levt i naturen. Gått ute i naturen med några vänner och letat mat eller annat värdefullt.

Så har människor levt i miljontals år.

Jag menar inte att romantiska stenåldern, men att ibland tänka på oss från perspektivet djur som levt i naturen i flock i hundratals eller eg miljontals år. Och nu helt plötsligt ser våra liv helt annorlunda ut. 

Ibland när folk är djupt deprimerande tänker jag: undrar om det skulle hjälpa att leva på det sätt som lite mer liknar det? Tex att jobba på en gård med andra, något slags volontärarbete som vissa gör på gårdar utomlands. Att vara ute och använda kroppen många timmar på dagen, tillsammans med andra människor. 

Att vara del av ett sammanhang. 

"Känsla av sammanhang" är något man vet främjar hälsa. "Kasam" förkortat. 

Jag kan inte ge några råd. Annat än ifs fundera på om du har en känsla av sammanhang och annars hur du skulle kunna få det. Jag dansar tex, och det sociala i att gå ut och dansa betyder mycket för mig. Det,  bla, ger mig en känsla av sammanhang. 

Kan nog hålla med dig om att dagens samhälle är lite människofientligt.

Jobbet är väl egentligen mitt sammanhang. Jag har bara en vän kvar som jag inte jobbar eller har jobbat med, förutom min sambo. Sitter med i styrelsen för min BRF, deltar ibland i hantverkscaféer, men allt sånt engagemang har legat på ett strikt minimum åtminstone sista året, inte för att det handlade om mer än ett par gånger per månad innan heller men ändå.

Många äldre vänner har jag glidit isär från, delvis på grund av att jag är oerhört dålig på att ta initiativ till att höras, men också delvis för att många skaffat familj och själva inte haft tid. Har väl 2 personer kvar som är min livlina till världen utanför jobbet och som fortfarande orkar försöka bjuda med mig.

En liten uppdatering (sorry men den här tråden får fungera lite som dagbok).  Jag fick återkoppling från min VC idag. Jag har varit hemma sjuk sen jag skrev den här tråden och fick ett så kallat förenklat sjukintyg för att de ska hinna boka in mig till läkare/psykolog. Detta sträcker sig till 18/3. Jag har fått läkartid per telefon 21/3. Jag antar att jag helt enkelt ska gå tillbaka till jobbet dagarna där emellan? För nu har jag ju varit borta mer än 8 dagar och måste väl ha intyg. Någon som vet hur det funkar? Idag var första dagen jag känt att jag kunnat tänka. Sovit till 13-14 sen i torsdags och sen inte orkat göra nåt annat än sitta och stirra på tv/mobil. Beskedet från VC gav genast ångest och jag har gråtit i 2 timmar, hur ska jag klara av att jobba, jag orkar inte ens ta en dusch. Har känts som om jag var på väg att få hjälp. Sjuksköterskan jag pratat med har varit fantastisk men idag var det som att prata med en vägg (annan sköterska) när jag frågade vilken sorts läkare jag är inbokad hos (har specifikt önskat hjälp från psykolog) men detta var en allmänläkare och vi ska tydligen prata om att justera mina mediciner, inget annat står i journalen.

Först: jättebra att du är i kontakt med sjukvården. Superduper!

Nej du behöver inte gå tillbaka till jobbet den 19:e. Läkaren bakdaterar enkelt sjukintyg när du träffar denna. Var tydlig mot din arbetsgivare om läget bara. 

Jag är själv inne i rehabilitering efter en total krash. Har varit hemma på heltid två månader och håller nu på att trappa upp med arbetsträning (dvs: enkla arbetsuppgifter utan tidspress och komma in till kontoret 30 minuter rvå ggr i veckan). 

Det går att komma tillbaka men du ska inte tillbaka till exakt som allt var innan, du måste göra vissa radikala
ändringar. Det är det svåra och det kan man inte börja fundera på eller jobba med förrän den fysiska utmattningen är på väg bort. 

Och just det: det är helt okej, till och ldd rätt, att bara ligga i soffan och glo på netflix. Du måste vila! Släpp det här med att man måste göra saker, det måste du inte alls. När du känner att du orkar så går du ut, men inte innan dess. Lyssna på din kropp. 

Ett boktips: Jag ligger på soffsn av Lotta Sjunnesson. Och innan du baxnar över tanken på att läsa en bok: det är kapitel på enstaka rader bara. Läs den när du mår bättre. 

Jag igen: har din arbetsgivare någon företagshälsovård? De är experter på sånt här och kan mycket mer än vanliga VC.. det låter ju som om detta är till stor del arbetsrelaterat så då kickar ju arbetsgivarens rehab-ansvar in. Kolla med din chef. 

Tack för dina inlägg. Sambon har hjälpt mig sortera lite i känslorna här. Jag har redan utnyttjat de resurser som jobbet erbjuder i form av samtal förra året. Det var terapeuten som pushade mig att ta kontakt med VC förra året (då jag en period var sjukskriven på 25%). De kan inte göra så mycket mer därifrån verkar det som, det är VC som måste sjukskriva. 
De hade gjort fel med mitt första sjukintyg här också (daterat förra året och helt fel slutdatum 230313-230718) så jag väntar på att få ett nytt. HR ringde och undrade över datumen. Ska ta en diskussion med min AG sen när jag fått nytt intyg. I värsta fall så tror jag min chef utan omsvep godkänner några dagars semester. Min chef är den som verkligen försökt få mig att förstå att jag behöver mer vila och återhämtning, hon har själv varit utbränd/haft psykisk ohälsa och har sett varningssignalerna länge. Vi har pratat mycket om mitt mående sista åren och jag har varit på väg att säga upp mig men har då fått rådet att försöka lösa detta här istället. För annars tar jag bara med mig problemen och hamnar här igen. Ser ju det mönstret historiskt, har varit dålig i omgångar och "löst" det genom byte av jobb, hoppat mellan utbildningar, flyttat, bytt relation o.s.v.

Helt OT men människan har inte funnits i miljontals år?

Hehe,  bra iakttaget. Nej homo sapiens sapiens har ju bara funnits i några hundra tusen år. Men vi har utvecklats från tidigare människor.. homo erectus fanns för ca 2 miljoner år sedan.. vi har levt med andra i grupp och överlevt pga det sen innan vi ens blev de människor vi är idag.