Finns det ett liv efter otrohet?

Har ingen egen erfarenhet men tänker att jag tror att jag skulle kunna förlåta. Men man måste nog gå vidare och ha det som ett avslutat kapitel och inte dra upp det i tid och otid vid bråk etc. 

Att inte känna behovet av att kontrollera partnerns telefon etc etc. Det mår ingen bra av. 

Det kan ju ta tid att komma till ett avslut givetvis. Man behöver kanske inte förlåta handlingen, men man kan kanske förlåta personen. Hoppas det löser sig för dig 🙂

Sorry, läste ditt inlägg igen och insåg att mitt svar inte alls var till någon nytta. Hoppas iaf att du kan gå vidare i sinom tid 🙂

du har läkts ihop fel dvs inte läkt som du beskriver efter den här otroheten, många vet inte hur man gör och att det krävs ett samarbete kring det. 

blir det här x-tra svårt för dig när du är överlastad/stressad med annat i livet, eller i förhållandet? 

det är en terapi form som först går ut på att man ska kontrollera sin parter hur sjukt det än låter som har visat på framgång, ni kan börja med den? det ska inte behöva vara så länge, efter det går ni vidare till nästa steg i terapin,

Jag har aldrig varit svartsjuk utan har valt att alltid lita på, tills jag blir motbevisad. Det har fungerat utmärkt och jag tror inte att någon varit otrogen mot mig. Inte förrän för två månader sedan. Tyvärr fick jag veta det när det redan pågått under en längre tid. Hon berättade först när hon eller hennes älskare börjat tröttna och hon bestämde sig för att hon vill vara med mig i framtiden. Antagligen kände hon en rädsla för att någon skulle avslöja hennes affär för mig. Annars hade hon nog inte sagt något alls. Jag orkade/ville inte fortsätta vår relation, men det kunde varit annorlunda även om hon varit otrogen. Hade hon efter att det hänt en eller två gånger kommit till mig och berättat och visat att hon verkligen ångrade sig och att hon skulle vara beredd att arbeta på relationen även om det skulle komma att bli jobbigt, så hade jag nog gett det en ordentlig chans och försökt komma vidare från det. Otroheten i sig behöver inte betyda slutet, men hur det hanteras och avslöjas är otroligt viktigt för tilliten.

Två av mina närmaste barndomsvänner blev ett par när dom gick på högskolan. Dom flyttade ihop i en annan stad och planerade för framtiden. När han under några månader var uthyrd som konsult i Norge så åkte hon på semester till Spanien en vecka. Där drack hon sig ordentligt full en kväll och hamnade i säng med en spanjor. Efteråt hade hon brutal ångest, för hon var inte olycklig i relationen och visste inte hur hon kunnat göra så. Direkt när hon kom hem så berättade hon för honom vad som hänt. Förklarade hur ledsen hon var, att hon älskar honom och är beredd att göra vad som krävs för att dom skulle kunna ha en chans. Eftersom jag är uppvuxen med båda och vi alltid har varit nära, så fick jag många samtal från båda två och vet det mesta vad som hände och deras känslor.
Dom hade en skittuff tid i flera månader när dom inte visste hur det skulle gå. Hon hade konstant skuldkänslor och kände sig smutsig. Han kände sig sårad och omanlig. Han kunde inte förmå sig att röra vid henne för det väckte för jobbiga känslor. Men dom gick i terapi och fortsatte kämpa. Idag har dom tre barn tillsammans och har byggt ett stort hus i vår barndomsby. Dom är väldigt lyckliga och har ett jättefint lov tillsammans. Så det kan absolut finnas ett liv efter otrohet!

Men du kan ju ta en ☝🏻 och att det är äckligt. 

Man kan ju förlåta. Men det är ju inte det samma som man är trygg efter det.
För att bli trygg behöver man reda ut ganska ordentligt varför saker skett. Det är liksom inte att tiden per automatik gör det åt en. Är inte som när någon dör. I en relation lever man ju med varandra hela tiden.
Och det som sker är ju att anknytningen förstörs. Jobbar man inte aktivt med det, så riskerar det snarare att bli värre över tid.

Klart att det finns ett liv efter en otrohet men INTE med samma partner utan med en ny och bättre person 

Jo, så är det. Sen tror jag att dom som försöker gå vidare, i de flesta fall inte orkar över tid, utan går skilda vägar efter ett tag. Det skadar så ofantligt mycket.

Mmm låter det ofta när man saknar erfarenhet och ser på det ur ett filosofiskt och "hämtat ur handboken för en modern och upplyst person perspektiv" helt bortkopplat från känslor. Tänkte så jag med innan min egna resa i otrohetsträsket. 

Men när du simmar runt upp till öronen i den skit din partner skapat åt er så är det en HELT annan grej. När du känner dig totalt jävla grundlurad och förnedrad av din parter som dessutom ofta gör allt för att komma billigt undan på alla sätt så är det klart svårare att vara en sån upplyst, empatisk och modern filur. Lägger du till barn som kommer drabbas hårt av ett eventuellt uppbrott till det så blir det ännu svårare.

Det som oftast glöms bort i såna här tankeexperiment är att hur man själv som bedragen reagerar bara är ena halvan av ekvationen, den andra halvan beror ju på hur din partner reagerar på sitt övertramp. Alla är ju inte ångerfulla på riktigt, empatiska och måna om vilken skada de orsakat sin partner... jag skulle snarare vilja påstå att det är ganska ovanligt, de flesta verkar mest ångra att de blev påkomna och tycka mest synd om sig själva, vill inte gärna vara helt ärliga med sitt svek, vill gärna förminska sin del i det, skyller ifrån sig, rättfärdigar sitt agerande, vill bara dra ett streck över det men minsta möjliga obekvämlighet för egen del, etc, etc.... men vill ändå bli förlåta, ha sin partners fulla förtroende och gå vidare tillsammans.

Och då blir det ju lite fel att bara se det från en sida och fingranska hur den som blivit bedragen förhåller sig till det och reagerar, för samma beteende kan ju vara både bra eller dumt beroende på hur den som varit otrogen beter sig.

Ex.
Om personen ångrar sig på riktigt, står för sitt svek fullt ut utan att skylla ifrån sig eller rättfärdiga sitt agerande så kan de vara bra att vara en sån upplyst, empatiskt och förstående person som kan tänka sig förlåta.

Om personen inte ångrar nåt annat än att ha blivit påkommen, ljuger, skyller ifrån sig, och rättfärdigar sitt agerande så är det ju väldigt naivt och självdestruktivt att vara en sån upplyst, empatiskt och förstående person som kan tänka sig förlåta.

För att förståelse, empati, tolerans och flexibilitet ska fungera i en relation så krävs det att BÅDA gör likadant. Ensidig empati, förståelse, tolerans och flexibilitet i en relation är däremot väldigt dumt och gör det väldigt svårt att få till ett hållbart förtroende.

Absolut, jag tror att statistiskt sett så ger de flesta relationen en andra chans initialt för det tar en stund att processa en otrohet i sin helhet, hur det blir två år senare tror jag är en helt annan sak.

Sen kan man även fråga sig hur många som är nöjda med sitt val att stanna, om de gjorde det för att de verkligen ville det och trivs med det eller om de är kvar för barnens skull eller av ekonomiska skäl.

Jag vet av egen erfarenhet att jag inte skulle fixa det oberoende om det var ett ons eller en längre otrohet. Äkta ånger eller ånger att åka fast. det hade varit kört. Sveket redan gjort. Finns ingen återställningsknapp.

Samma här. 

Att dumpa en otrogen partner målas ofta upp som drivet av bitterhet, impulsivt, ogenomtänkt, etc. Och visst det kan det säkert vara i vissa fall men i grunden är det ett ganska rationellt beslut för att:

1) Hur man än vrider och vänder på det så har ju personen bevisat att den inte går att lita på, det är mer en fråga om personen går eller inte går att lita på i framtiden och det är ju ett ganska stort OM

2) Hur man än vrider och vänder på det så har ju personen bevisat att hen inte tyckte varken sin partner eller relationen var tillräckligt viktigt för att låta bli att sätta det på spel. De flesta intalar väl sig själva att de aldrig kommer komma fram men samtliga är nog samtliga väldigt medvetna om att den risken finns och den är man bevisligen beredd att ta.

3) Hur man än vrider och vänder på det så finns inga garantier för att otroheten inte kommer repeteras, att ge en person som bevisat att hen inte är pålitlig en andra chans innebär alltid en risk och att att vara beredd att ta den risken tycker iaf jag är långt ifrån självklart.

Summerar man ihop dessa, att ge en person som bevisat att den inte går att lita på, som bevisligen tyckte att det var värt sätta sin partner som sin relation på spel, som man inte vet inte kommer göra om det utan man får chansa och hoppas på det bästa en andra chans tycker iaf jag är långt ifrån en sån självklarhet eller så föredömligt som det ofta målas upp.