Beslut, ångest och tankar

Kan tillägga att ge svårt för att slappna av, vara glad och njuta Också. Tar allt så jävla seriöst så när något inte går bra så är det kört. 

 

Jag skulle gissa på att du är perfektionist?

Du har ångest i någon nivå, skulle jag tro, du är självkritisk osv, är du lik någon av dina föräldrar? Har någon av dina föräldrar varit perfektionister, i så fall lätt det här går i arv, svårt utesluta arv/miljö, högre benägenhet för ångest. 

KBT-behandling, brukar de rekommendera. 

Lite av en perfektionist ja. Ska jag göra något som att gå på en dejt eller renovera något så kan det tar flera dagar av tänkande på hur jag ska göra,  vad blir bäst, vad är mest rätt. Blir det inte bra så blir det katastrof ????

nej ingen i min familj vad jag vet iallafall.

tack för svar

Jag är likadan. 
Sen när man väl fattat ett beslut brukar det kännas bättre, och så tänker man att- varför våndades jag så mycket för det här "lilla"? 

Så händer det igen. Man får beslutsångest igen och har "glömt" hur enkelt det kan kännas när man väl fattar ett beslut.
Något som jag själv tycker lindrar ältande och oro en del, är att skriva ner det man funderar på.

Vad man vill göra, vilka val man väljer mellan, sina farhågor- vad man känner för något. Allt, som en ostrukturerad dagbok. Ha dessa papper nära till hands.. nästa gång eller efter några gånger som man har kollat på den här "funderingen", så klarnar det lite mer. Inte alltid, men ofta.
Skriv ner för- och nackdelar med olika val du har. Vad du känner om dem osv.

Jag har haft partner som varit perfektionist, därför kände jag igen det. Det går att jobba bort. Ångestkomponenten har jag sett bakåt i partners familj. Perfektionismen är både ett sätt att hantera den på och ett gift. 

Det handlar om att man ser sitt egenvärde, inte efter vad man presterar eller hur det tolkas av andra. Vara snäll mot sig själv. 

Du kan höra med din vårdcentral om de kan boka in dig till läkare som sedan skapar remiss för KBT så du kan gå på behandling med en av de subventionerade, behöver inte bli så dyrt då :)

Också av värde att diskutera din ångest, är den på en nivå att du behöver medicin för den, som det ser ut nu? Din läkare kan hjälpa dig med det. Det kan också fungera som en trygghet bara att du vet du kan ta något lugnande, har tillgång till det, om det skulle behövas. 

Jag hoppas allt går vägen för dig fortsatt :)

Ursäkta jag skrev konstigt nu innan. Vad jag menade är att det är viktigt, del av behandlingen, att du lär dig ditt egenvärde. 

Man kan ju söka hjälp för de, du skulle nog behöva de för så du beskriver kan man inte leva. Man kan ju gå och prata med nån och börja ta antidepressiva för ångesten och stressen. 
gå ut och lev och kanske festa, då kommer du tillslut inse att du inte tänker och bara dansar. Och i de tillfället gör de inget om du råkar göra nått dåligt beslut, personerna omkring dig känner inte dig och kommer inte komma ihåg dig. 
Små fel som man råkar göra eller säga kommer andra glömma bort, och vad ska dom säga, dom gör också fel i livet.
ring den dejten, om de skiter sig så har du fortfarande dina vänner runt dig och dagarna som du kan ha kul på. 

Jag har hyfsat jobbig depression, jag minskar mitt övertänkande och ångest när jag är med mina vänner och har kul. För då slipper jag tänka. 
Även om de är omöjligt att komma ut så inser man oftast sen att de var värt de. 

Exakt. Låter som klockren perfektionism.

TS! Jag var likadan, sen gick jag KBT-behandling (precis som "jobbigt" också tar upp) som jag blev jättemycket hjälpt av! Definitivt nåt jag rekommenderar starkt!

Önskar dig all lycka till, för det där är verkligen skitjobbigt...

Ja, precis. Det är jättebra att gå i KBT-behandling. Mitt tips om listor där man också skriver ner sina tankar/känslor om det man vill göra, är väl lite som hemmagjord KBT.
 
Hjälper inte alltid, men det hjälper en del.

 tack för feedback! 

Nej, Jag har börjat inse att jag kan inte fortsätta såhär.. jag är nog så van vid det nu att det bara finns där Helt enkelt men när jag börja tänka mig in djupare på hur jag faktiskt mår och vad som faktiskt pågår så blir man lite orolig. Jag har alltid fått beröm för hur jag är bland människor, att jag är duktig, kan mycket, duktig i skolan osv men nu det senaste åren så känns det som om jag hamnar efter. 

Svårt att koppla saker, även att jag är intresserad av att lära mig saker och ofta djup dyker i alla möjliga områden så har jag väldigt dålig koll med tanken på all den energi jag lägger ner. Jag glömmer hela tiden bort saker och hur det fungerar fast än jag läser och pluggar och arbetar mycket. 

jag tror detta beror på allt övertänkande så när jag lär mig något eller har spenderat dagar på att forska kring något så glömmer jag bort det mesta just för att mitt huvud går på högvarv och övertänker kring något annat som har hänt/jag har gjort/jag är orolig för istället. kombination av dåligt närvarande och övertänkt/tankar som rusar runt i huvudet.