Strunta i att flytta ihop pga barn?

Med era förutsättningar: flytta inte ihop. Det handlar inte om att låta barnen bestämma utan att inse vad som är bäst för barnen. 

Jag hade nog inte låtit barnen bestämma, men respekterat deras åsikter och pratat med dem om varför. 

Det man måste vara beredd på är att det sägs att det tar minst två år av sammanboende innan det känns som en familj. Och då i fall där alla är med på noterna. 

Det jag skulle ha gjort i ditt fall är att dels diskutera saken med barnen, lyssna på deras invändningar osv. 

Sedan ta det lugnt, lång invänjningstid, testa att ha semester tillsammans. Kanske hyra ett större hus någonstans i ett par tre v eller så för att prova på utan krav på neutral mark. 

Något som är superviktigt är att ingen får det sämre vid en ev ihop flytt. 

Inte tvingas dela rum, få ett minirum med plats för bara sängen för att man delar ett rum till två osv. 

Ingen av er bör heller flytta in till den andra utan börja på nytt, med ny bostad och en sund blandning av era respektive bohag. Även om ni inte har samma smak är det viktigt att få ha det hemtamt omkring sig om situationen är orolig nog som den är. 

Förberedelse, att lyssna på alla inblandande, ödmjukhet och bra kommunikation under hela resan krävs för att det ska kunna bli bra. Så, ihopflytt? Absolut, men kanske om 1 år, tidigare än så är nog inte realistiskt. 

Och föräldrarna bestämmer inte heller en skit från dagen barnen fyller 18. 

Ts vill kanske ha en bra relation med sina barn även när de är mydiga , även om du inte kan förstå detta.  

Självklart flyttar man INTE ihop i en sådan situation. Hur kul skulle du tycka att det vore om du varit tvungen att bo tillsammans med människor du inte vill bo ihop med och som dessutom gör ditt liv mycket obehagligt och stressigt?

Självklart ska de få vara med och bestämma, det är deras hem också. Tre mot en. 

Skönt tänk. Nästa gång kan du ju låta din släkting bestämma att du ska bo ihop med några du helst inte vill och vända upp och ner på din tillvaro. Sen kan du ju se hur bra relation ni har efter det.

Barnen kan inte ens flytta hemifrån, otroligt schysst :)

Jag hade respekterat mina barns önskan. Visst, barn ska inte bestämma sådana saker, det är ett vuxenbeslut. Men för min del hade relationen med mina barn vägt tyngre än relationen till min partner. Dessutom är ett hem ett ställe där man ska trivas och känna trygghet.

Det finns ju andra lösningar, tex att en av er flyttar närmare den andre, tex försöka bo på ssmma gata/samma kvarter om ni har hus, eller i samma trappuppgång/lägenhetshus/område om ni bor i lägenhet. Då blir det enkelt att träffas på vardagar och ha ett bra liv tillsammans, men ändå kunna gå hem var och en till sitt på 5 minuter.

Jag hade inte flyttat ihop, respekterat barnen där, de måste få känna det är deras hem, de kan få slappna av, inte bli påtvingade andra personer bara för att du valt dem. Om ni ändå har varannan vecka liv borde det inte vara några problem,  ni får ändå tid till varandra, som par. Jag hade mer sett kaos i att flytta ihop. 

Ett bra recept för att sitta där när barnen blir myndiga och inte vill se dig mer.

Ni kan väl bo ihop på era barnfria veckor? 

Gammal tråd men skriver ändå för att det här känns som ett ständigt aktuellt ämne. 

Mitt fall: jag har barn och han har barn. Jag älskar min partner och vi kommer säkert vara tillsammans resten av livet. Mina barn gillar honom. De gillar däremot inte hans barn. Mina barn är lugna och försynta. Hans barn är en kille med npf som äger hemmet när han är där. Lyder folk inte minsta lilla vink så blir det hus i helvete. Skulle aldrig ens låta mina barn att bo med honom eftersom jag själv knappt står ur när jag bor där mina barnfria veckor. 

Så vi ska vara särbos i många år till, sen får vi se när barnen är vuxna.

Du har ju svaret på din fråga här. 

Barn ska inte bestämma allt men deras behov går i det här läget före ditt behov av att flytta ihop med en man som du inte har varit tillsammans med så länge. 

Antar att det har löst sig, det har gått över 1 1/2 år.

Jag tänkte: Glad pappa - glada barn. Så om jag fick flytta ihop med min kärlek så skulle det gynna även dem. Efter en lång och tråkig skilsmässa skulle solen lysa igen.

Men det blev ingen succé. Min dotter fick veckovis flytta in och ut ur "min nya familj". Nya kvinnans barn bodde i stort sett alltid med oss. Det blev obalans. Min dotter var 16 och bestämde sig för att bara bo hos sin mamma.

Hon och jag fick sämre kontakt. På grund av detta och på grund av hennes läggning så umgicks vi allt mindre. Efter 20 år ghostar hon mig helt, svarar inte på SMS eller telefon.

Så blir det säkert inte alltid. Ibland kan det nog vara lyckosamt. Det beror så mycket på hur det görs, vilka personligheter barnen har etc.

Det är tyvärr många som faller för den myten att så länge jag själv är glad så kommer mina barn vara glada. 

Så funkar det inte och det har du bittert fått erfara. Hoppas ni kan lappa ihop er relation igen någon gång. 

Det finns starka normer som säger att vi måste leva familjeliv med en annan vuxen, men har man redan barn så är det ofta bäst att ha separata boenden.