Strunta i att flytta ihop pga barn?

Ja, strunta i att flytta ihop, det kommer inte bli bra.

Ska man inte ha gemensamma ungar så ser jag inte varför man ens vill flytta ihop i en styvfamilj.

Nu var mina barn riktigt små när vi träffades, och jag ville att de skulle ha en pappa om möjligt. Jag var heller inte klar med familj och det var riktigt tungt att vara ensam och ändå kunna ge barnen det liv de förtjänade. Deras biologiska pappa hade helt övergivit dem så skulle de få en pappa i sitt liv, vilket jag unnade dem, så skulle det vara en icke biologisk sådan.

Skulle vi flytta isär idag skulle jag nog inte vara så inne på att flytta in någon. Jag har mina barn och de behöver ingen ny pappa, jag är klar med de barn vi har (två som jag hade från början och två gemensamma, men alla är på 100% så han är den enda pappan de känner till). De stora är stora nog att hjälpa mig, den lilla har en engagerad pappa som jag i så fall ser mig fortsätta vara vän med, så ser inte att jag kommer behöva någon mer vuxen av praktiska skäl för att klara vardagen och ge henne det liv hon förtjänar. Vet inte ens om jag skulle vilja träffa någon öht, har ?vuxet? och stimulerande sällskap av mina tonåringar och de kan ge mig det mesta jag behöver hemma i social väg. Kan bjuda hem gäster litet oftare också. Vi har faktiskt extra kul och mysigt när det bara är vi, för då får de vara extra vuxna. Skulle kanske sakna sex men kanske lika bra bo isär om det är det enda. Sedan vet man inte, kanske blir jättekär. Men måste inte flytta ihop snabbt för det. Kan istället sikta på att bo relativt nära varandra så man kan ses så ofta man vill. Kan se hur det skulle kunna bli en mysig tillvaro (även om det såklart kan vara ekonomiskt tyngre att inte dela kostnaderna med någon). Men nu har jag som sagt rätt kul med mina tonåringar.

Jag anser att man har ett ansvar för de barn man satt till världen, i alla fall så länge som de är minderåriga och inte självständiga och självförsörjande. Det är respektlöst att låta en främmande människa, som de inte tycker om och inte vill ha där, flytta in i deras hem som ska vara deras trygga plats. De ska inte behöva gå ur vägen för en "styvpappa" som de inte har valt.

Tänk även på alla pinsamma och stela situationer det kan bli, t.ex. kring dusch,  nakenhet, matbordet, mammas sovrum där barnen inte längre är välkomna. 

Jag håller med. Människor som bildar styvfamiljer är naiva. Jag har sett så mycket sådant elände, både när jag själv var barn och ung och det var mina vänner som tvingades bo med en styvfar eller styvmor, och sedan när mina väninnor hade stora problem med sina styvbarn, och mina manliga vänner hamnade i ständiga lojalitetskonflikter mellan sina barn och nya frun. 

Styvfamilj är det mest socialt komplicerade man kan ge sig in i. Skuld mot egna barnen som man träffar för sällan, skam för att man är en dålig pappa, skuld när man närmar sig bonusbarnen mer än sina egna, och så de vanliga rättvisefrågorna i parförhållandet.

Och att sätta regler... herregud... Är det viktigt att hänga upp handduken när man har duschat, att komma i tid till middagen, att hjälpa till med disken, att... och att...

Japp, man borde absolut lyssna mer på barnen i den här frågan. Och även när det gäller vårdnads- och umgängesfrågor. Barnen borde ha sista ordet i vilka de vill bo med och träffa.

I så fall skulle det nog vara väldigt få människor som flyttade ihop. Ett barn vill aldrig att en "ny mamma" ska ersätta mamma.

Som vuxen är det man själv som måste ta beslutet. En vuxen som lyssnar, tar hänsyn, och som kan tänka igenom konsekvenserna för alla inblandade och väga olika personers intresse mot varandra på kort och lång sikt. Det klarar inte ett barn.

Här håller jag inte med. Man behöver inte vara många år gammal, för att känna att "den här personen tycker jag inte om", eller "den här personen är inte snäll". Och då ÄR det ju så.

Att komma dragandes med att det skulle bli några MYSTISKA fördelar för barnet också i längden, är bara fånigt. Det är då vi får sådana fall som Tintinfallet, där domstolen tyckte att det var så viktigt för framtiden att Tintin och pappan hade lite kontakt i alla fall, fast pojken var så rädd att han kissade på sig när han skulle till pappan. Tintin blev bara åtta år...

...och för övrigt: vad är det för FEL med att människor med barn inte flyttar ihop med någon ny?

När jag dejtade efter skilsmässan så ville exakt alla bli sambo. Ingen var intresserad av särbo på sikt. La ner efter nåt år.

Exakt. Tänker på det där så ofta. Självklart visste barnet exakt vad som var bra för honom och inte. Självklart! Barn är tänkande, kännande, kloka varelser med självbevarelsedrift. Förstår inte hur vi någonsin kunnat komma över det och slutat prata om det. Vad är viktigare än barnet? Ingenting kan vara det. Sedan kan jag inte generellt säga ?flytta aldrig ihop?, men sätt aldrig barnet i en dålig sits och lyssna väldigt noga.

Jag lever i bonusfamilj och det funkar för det mesta ok, men då var det inget av barnen som motsatte sig att vi skulle flytta ihop heller.

Är det alla barn som säger nej eller någon bara? Kanske kan ni prata med barnen/barnet på ett otvingande sätt och höra varför de inte vill flytta ihop? Är det något särskilt man är rädd för? Känns det jobbigt med en förändring? Man rädd för att inte få ha sina saker i fred? Eller är det så illa att man inte gillar den personen som ska potentiellt bli bonusförälder? Är det praktiska omständigheter som skapar känslan av att man inte vill går det ju prata kring det och förklara att det inte kommer bli så. Min dotter var exempelvis jätterädd att hon skulle behöva dela rum med någon av sambons döttrar. Då kunde vi förklara att det kommer vi aldrig tvinga på någon och då kändes det bättre för henne. 

Det är ju svårare om det handlar om att man absolut inte gillar personen. Där tycker jag kanske inte att man ska tvinga på något. 

Jag var den som flyttade ihop (dock var alla barnen med på det) och är ihop fortfarande. Barnen är utflugna o vissa har egna barn. 

Men jag skulle inte göra om det! Aldrig i livet. 
För min egen skull! 
Jag hade haft mycket enklare och roligare utan att ha flyttat ihop och tagit på mig allt det där. Rent känslomässigt var det tungt. Trots kärlek.

Det finns alltid någon i den familjekonstellationen som är missnöjd, svartsjuk, kräver mer uppmärksamhet, känner sig utanför, kommer i kläm, ger dig skuldkänslor. Fortfarande! Hur mkt man än kämpar. Visst finns det även roliga timmar men ... Puh! Nä. Inte igen! 

Så flytta helst inte ihop - för din egen skull.

Eller så kommer du förstå vad jag menar,  när du har flyttat ihop.  

Det är mer givande att läsa inläggen om man vet om det är en man eller kvinna som skriver. Det finns könsmässiga skillnader, tror jag. Män är nog mer intresserade av att få hjälp med hushåll och sociala kontakter. Kvinnor skyddar nog sina barn mer.