• Anonym (Pixie)

    Stark förnekelse och ångest i separationen

    Oj vart ska jag börja.
    Jag har varit tillsammans med mitt (ex) sambo i nästan 6 år till och från.
    Det har varit upp och ner, hemska dalar men fina toppar. Jag älskar honom så det gör ont när han ler eller skrattar och jag får bli påmind om att han är min. Jag brukar ofta säga just det till honom "tänk att just du blev min" så stryker jag honom över hans skäggiga kind.

    Vi separerade efter halva våran relation och var utan varandra med noll kontakt i 1.5 år. Men för ett år sedan tog vi upp kontakten igen. Allting gick så fort, vi var så ofantligt lyckliga båda två över att vi äntligen var vi igen att vi flyttade ihop tre månader senare.

    Nu har han bestämt sig, vi ska separera. För två dagar sedan vaknade jag av att han var på annorlunda humör, frågade och fick direkt allting dumpat i famnen. Han hade tänkt färdigt, det här är det definitiva slutet fast han älskar mig. Våran relation har varit präglat av destruktivitet, fysiskt och psykiskt. Men jag har alltid höllt hoppet uppe, han lovade att aldrig lämna mig igen när jag berättade hur jag mådde sist vi separerade. Vi höll om varandra och lovade för alltid.

    Jag kan inte låta bli att böna och be, förhandla och försöka få honom tillbaka. Han sover borta men kommer hem för att laga mat och ta med rena kläder tills han hittat lägenhet. Jag är så förstörd, jag har legat apatisk och inte kunnat äta på snart 3 dagar. Jag har ringt vårdcentralen hulkandes efter hjälp men fick inget gehör.

    Hur börjar man ens gå vidare? Hur står man ut med att behöva dela lägenhet tills allting är löst? Vart finns ljuset i tunneln? Hur kan jag sluta förhandla till mig att han ska ta tillbaka mig? Jag är så övertygad om att han är mitt livs kärlek och att ingen annan någonsin kommer dyka upp. Jag är snart 26 år och det känns så hemskt att börja om med livet. Jag har aldrig haft en annan relation, jag är livrädd för framtiden.
  • Svar på tråden Stark förnekelse och ångest i separationen
  • Anonym (highlow)
    Anonym (Pixie) skrev 2024-03-26 14:55:04 följande:
    Stark förnekelse och ångest i separationen
    Oj vart ska jag börja.
    Jag har varit tillsammans med mitt (ex) sambo i nästan 6 år till och från.
    Det har varit upp och ner, hemska dalar men fina toppar. Jag älskar honom så det gör ont när han ler eller skrattar och jag får bli påmind om att han är min. Jag brukar ofta säga just det till honom "tänk att just du blev min" så stryker jag honom över hans skäggiga kind.

    Vi separerade efter halva våran relation och var utan varandra med noll kontakt i 1.5 år. Men för ett år sedan tog vi upp kontakten igen. Allting gick så fort, vi var så ofantligt lyckliga båda två över att vi äntligen var vi igen att vi flyttade ihop tre månader senare.

    Nu har han bestämt sig, vi ska separera. För två dagar sedan vaknade jag av att han var på annorlunda humör, frågade och fick direkt allting dumpat i famnen. Han hade tänkt färdigt, det här är det definitiva slutet fast han älskar mig. Våran relation har varit präglat av destruktivitet, fysiskt och psykiskt. Men jag har alltid höllt hoppet uppe, han lovade att aldrig lämna mig igen när jag berättade hur jag mådde sist vi separerade. Vi höll om varandra och lovade för alltid.

    Jag kan inte låta bli att böna och be, förhandla och försöka få honom tillbaka. Han sover borta men kommer hem för att laga mat och ta med rena kläder tills han hittat lägenhet. Jag är så förstörd, jag har legat apatisk och inte kunnat äta på snart 3 dagar. Jag har ringt vårdcentralen hulkandes efter hjälp men fick inget gehör.

    Hur börjar man ens gå vidare? Hur står man ut med att behöva dela lägenhet tills allting är löst? Vart finns ljuset i tunneln? Hur kan jag sluta förhandla till mig att han ska ta tillbaka mig? Jag är så övertygad om att han är mitt livs kärlek och att ingen annan någonsin kommer dyka upp. Jag är snart 26 år och det känns så hemskt att börja om med livet. Jag har aldrig haft en annan relation, jag är livrädd för framtiden.
    Du bör gå i terapi för att komma ur din destruktiva önskan att vara i en sån här relation. 
  • Anonym (Synd)
    Anonym (Pixie) skrev 2024-03-26 14:55:04 följande:
    Stark förnekelse och ångest i separationen
    Oj vart ska jag börja.
    Jag har varit tillsammans med mitt (ex) sambo i nästan 6 år till och från.
    Det har varit upp och ner, hemska dalar men fina toppar. Jag älskar honom så det gör ont när han ler eller skrattar och jag får bli påmind om att han är min. Jag brukar ofta säga just det till honom "tänk att just du blev min" så stryker jag honom över hans skäggiga kind.

    Vi separerade efter halva våran relation och var utan varandra med noll kontakt i 1.5 år. Men för ett år sedan tog vi upp kontakten igen. Allting gick så fort, vi var så ofantligt lyckliga båda två över att vi äntligen var vi igen att vi flyttade ihop tre månader senare.

    Nu har han bestämt sig, vi ska separera. För två dagar sedan vaknade jag av att han var på annorlunda humör, frågade och fick direkt allting dumpat i famnen. Han hade tänkt färdigt, det här är det definitiva slutet fast han älskar mig. Våran relation har varit präglat av destruktivitet, fysiskt och psykiskt. Men jag har alltid höllt hoppet uppe, han lovade att aldrig lämna mig igen när jag berättade hur jag mådde sist vi separerade. Vi höll om varandra och lovade för alltid.

    Jag kan inte låta bli att böna och be, förhandla och försöka få honom tillbaka. Han sover borta men kommer hem för att laga mat och ta med rena kläder tills han hittat lägenhet. Jag är så förstörd, jag har legat apatisk och inte kunnat äta på snart 3 dagar. Jag har ringt vårdcentralen hulkandes efter hjälp men fick inget gehör.

    Hur börjar man ens gå vidare? Hur står man ut med att behöva dela lägenhet tills allting är löst? Vart finns ljuset i tunneln? Hur kan jag sluta förhandla till mig att han ska ta tillbaka mig? Jag är så övertygad om att han är mitt livs kärlek och att ingen annan någonsin kommer dyka upp. Jag är snart 26 år och det känns så hemskt att börja om med livet. Jag har aldrig haft en annan relation, jag är livrädd för framtiden.
    Du skriver att ni älskar varandra men att er relation präglats av destuktivitet ? På vilket vis?  Kanske ni borde ha gått i parterapi ? Har du ens tagit upp det som ett förslag? Kan faktiskt vara mycket konstruktivt i en relation som behöver byta spår. Kan även vara till hjälp att avsluta en relation som inte fungerar så att man kommer vidare. 
  • Anonym (Aurora)

    Jättejobbigt...men du kommer klara det här. Du är ung och har så mycket att se fram emot. Det bästa du kan göra är att så snabbt som möjligt komma ifrån den här situationen. När du väl står på egna ben kommer det börja kännas bättre - steg för steg, bit för bit. Även om du inte har lust är det viktigare än någonsin just nu att syssla med sådant du gillar, att umgås med vänner och att träna. Skapa är bra också - vad det än är. Du fixar det här!!!

  • Anonym (Pixie)
    Anonym (Synd) skrev 2024-03-26 15:11:48 följande:
    Du skriver att ni älskar varandra men att er relation präglats av destuktivitet ? På vilket vis?  Kanske ni borde ha gått i parterapi ? Har du ens tagit upp det som ett förslag? Kan faktiskt vara mycket konstruktivt i en relation som behöver byta spår. Kan även vara till hjälp att avsluta en relation som inte fungerar så att man kommer vidare. 
    Jag är inte så förtjust i att prata om destruktiviteten men vi har inte alltid kommit överens och i dom stunderna så bråkar vi väldigt hetskt. Vi är så olika emotionellt och hur vi hanterar känslor och i kombination har det bidragit till mycket psykiskt. 

    Jag har föreslagit terapi, det var inte ett alternativ. 
    Men det var väl kanske mina frågor i slutet av inlägget som jag gärna hade fått svar på. Om någon upplevt liknande och hur den hanterade det 
  • Tow2Mater
    Hur börjar man ens gå vidare? - Du börjar inte ännu, vänta med att börja gå vidare tills ni har egna boenden. Sätt denna början på paus just nu.

    Hur står man ut med att behöva dela lägenhet tills allting är löst? - Var hemma s
    å lite som möjligt, sysselsätt dig med annat, jobba övertid, res och hälsa på mamma....

    Vart finns ljuset i tunneln? - l
    ängst bort. Du kanske inte ser det just nu, men sedan när du börjat vandra i tunneln (enligt första frågan ovan) kommer du börja se lite av det.

    Hur kan jag sluta förhandla till mig att han ska ta tillbaka mig? - bara h
    åll munnen stängd i hans närhet, det kommer du långt med.
  • Anonym (HmJ)
    Anonym (highlow) skrev 2024-03-26 15:01:27 följande:
    Du bör gå i terapi för att komma ur din destruktiva önskan att vara i en sån här relation. 
    Det tycker jag med, sök stöd
  • Anonym (Rosalee)

    Du KOMMER att kunna gå vidare, jag lovar!
    Det gör som mest ont nu och det kommer att gå upp och ner, det är oundvikligt.
    Se det som att du går igenom en sorgeprocess som behöver gå i olika steg för att du ska kunna läka klart.
    För mig tog det ett år.
    Jag var i samma ålder som dig.
    Vi försökte också flera gånger men till sist var det JAG som  gav upp och gjorde slut.
    Gör inte mitt misstag. Det jag har lärt mig är att har man brutit en gång och försökt att lappa ihop det har man oftast tappat en stor del av tilliten till varandra som är mycket mycket svårt att få tillbaka.
    Mitt bästa tips är att killen flyttar från er bostad så snabbt som möjligt så att du kan börja ditt sorgearbete snabbare!
    Är det möjligt att han bor hos någon kompis eller familjemedlem så vore det bäst för dig.
    Jag och min första kille bodde också under samma tak den första tiden ( ca 2 veckor) och det var fruktansvärt plågsamt ( fastän jag saknade honom i vartenda cell) och jag led bara mer och ställde till med mer scener än vad jag trodde att jag någonsin skulle vara kapabel till,så hemskt och sorgligt.
    Min familj lyckades hitta ett boende åt killen efter ca 3 veckor och hur ont det än gjorde med det oåterkalleliga så kunde jag börja att fokusera på mig och mitt läkande.
    Jag bytte också boende så snabbt jag kunde för att börja om på ny kula och slippa alla minnen.
    Det tog ett år att komma tillbaka och fram till nu har jag mött på många kärlekar och lärt mig mycket från den första hjärta krossen hur jag vill bli behandlad av någon.
    Och, mitt motto har blivit , en gång slut, alltid slut.
    Idag är jag lyckligt gift med man.och barn❤️

  • Anonym (Pixie)
    Anonym (HmJ) skrev 2024-03-26 16:58:21 följande:
    Det tycker jag med, sök stöd
    Som jag skrev i texten så ringde jag vårdcentralen, dagen efter. Jag hulkade och grät hysteriskt och förklarade att jag kommer inte överleva detta själv jag behöver hjälp. Jag bad om att få prata med min läkare och psykolog men hon nekade mig. Det var lite så att "alla separerar, alla överlever, bit ihop" 

    Men min värld har rasat, kan ingen förstå
  • Anonym (highlow)
    Anonym (Pixie) skrev 2024-03-27 13:37:07 följande:
    Som jag skrev i texten så ringde jag vårdcentralen, dagen efter. Jag hulkade och grät hysteriskt och förklarade att jag kommer inte överleva detta själv jag behöver hjälp. Jag bad om att få prata med min läkare och psykolog men hon nekade mig. Det var lite så att "alla separerar, alla överlever, bit ihop" 

    Men min värld har rasat, kan ingen förstå
    Du ska inte söka hjälp för separationen och hur du mår i stunden, utan du ska söka hjälp utifrån att du som vuxen inte klarar av en separation på ett rimligt sätt. Och att du vill tillbaka till en destruktiv relation heller än att den tar slut.

    Om VC inte tar emot så kan du söka olika privata alternativ, finns även såna där man betalar vanlig reducerad patientavgift. 
  • Anonym (Rosalee)
    Anonym (Pixie) skrev 2024-03-27 13:37:07 följande:
    Som jag skrev i texten så ringde jag vårdcentralen, dagen efter. Jag hulkade och grät hysteriskt och förklarade att jag kommer inte överleva detta själv jag behöver hjälp. Jag bad om att få prata med min läkare och psykolog men hon nekade mig. Det var lite så att "alla separerar, alla överlever, bit ihop" 

    Men min värld har rasat, kan ingen förstå

    Fy vilket extremt dåligt bemötande du fick av VC, nästan så man skulle överväga att göra en anmälan! 


    Försök att kontakta KRY, där kan du möta en läkare oneline, jag har gjort det vid vissa tillfällen då jag inte heller alltid har så mycket över för VC.
    Klart du i din kritiska situation behöver få något mot din oro, ångest och sömnsvårigheter, det finns hjälp! 


    Jag har fått ångestdämpande och sömntabletter när jag har varit i kris, det har aldrig varit några problem.
    Jag intog medicinering under ca 3 månader och gock samtidigt på samtalsstöd KBT och läste en massa. 


    Det sammantaget gjorde min läkning och att fungera i vardagen mycket lättare och eftersom jag tyvärr har drabbats av flera kriser i mitt förflutna så vet jag att medicin hjälper mycket.
    Ta kontakt med KRY redan idag.
    Stora varma kramar🍀

  • Anonym (Pixie)
    Anonym (highlow) skrev 2024-03-27 13:46:13 följande:
    Du ska inte söka hjälp för separationen och hur du mår i stunden, utan du ska söka hjälp utifrån att du som vuxen inte klarar av en separation på ett rimligt sätt. Och att du vill tillbaka till en destruktiv relation heller än att den tar slut.

    Om VC inte tar emot så kan du söka olika privata alternativ, finns även såna där man betalar vanlig reducerad patientavgift. 
    Det visste jag inte ens att man kunde, tycker att VC borde ha sagt något om det. Jag berättade ju allt för sjuksköterskan jag pratade med när jag ringde dit. Och jag ville ju söka hjälp för att jag inte klarar av separationen på ett rimligt sätt? Men det har ju med hur jag mår just nu att göra. När man inte fått i sig något ätbart på 3 dagar, har sår runt ögonen av all gråt som aldrig tar slut och sömnen inte finns i sikte. Då måste man väl ändå få hjälp av vårdcentralen kan jag tycka 
  • Anonym (Niki)
    Anonym (Pixie) skrev 2024-03-27 18:47:26 följande:
    Det visste jag inte ens att man kunde, tycker att VC borde ha sagt något om det. Jag berättade ju allt för sjuksköterskan jag pratade med när jag ringde dit. Och jag ville ju söka hjälp för att jag inte klarar av separationen på ett rimligt sätt? Men det har ju med hur jag mår just nu att göra. När man inte fått i sig något ätbart på 3 dagar, har sår runt ögonen av all gråt som aldrig tar slut och sömnen inte finns i sikte. Då måste man väl ändå få hjälp av vårdcentralen kan jag tycka 

    Du kanske bara borde söka för depression, så borde du få hjälp?  i värsta fall psyk-akuten för att du inte kan äta och sova. Konstigt att du fick ett sånt dåligt bemötande, jag fick ett jättebra när jag gick igenom en kris efter separation. Fick antidepressiva, samtal med psykolog, sömntabletter och ångestdämpande.

    Gällande att be och böna när någon gjort slut har visats ha helt motsatt effekt. Det måste du försöka sluta med, för annars kommer han bara bli ännu säkrare på att han fattat rätt beslut. Det anses tyvärr som oattraktivt att be någon att älska en. Däremot attraktivt när du blir stark, glad och får ordning på ditt liv.
    Försök att tänka dig bilden när du kommit över detta och är stark igen, be om hjälp tills du får den så du snabbare kommer förbi denna hemska period. 


    Jag vågar lova att du kommer hamna där, även om det inte känns så nu. 

  • Räkan77

    Om du har en pågående vårdkontakt med både läkare och psykolog på vårdcentralen så är det ju bäst att försöka få till ett besök där. Ring vårdcentralen igen, du kanske får prata med en annan sköterska den här gången som gör en annan bedömning.

  • Anonym (Jag vet hur det känns)

    Hej! 


    Jag känner med dig i alla dina rädslor och pendlanden i att längta efter personen och er relation även om det var dåligt.
    Det är normalt att känna så, speciellt efter en sån här destruktiv relation. För även om det var dåligt så vägrar hjärnan att inse hur dåligt det faktiskt var och den väljer därför ut de bra stunder ni hade av ren överlevnad i den ångest du känner nu.

    Efter helvetes-fasen så blir därmed topparna övernaturligt bra som gör att det dåliga normaliseras / glöms bort och inte längre så allvarligt som det för en stund sen var. Man får väldigt starka emotionella band och det är just de som personens manipulation lyckas tänja på. Det är som en drog och många vittnar om att det är som en avgiftning i dessa separationer. Det är därför man många gånger får återfall. 


    Jag befann mig i en liknande situation efter en avslutad destruktiv relation. Jag ville också gå tillbaka, samtidigt som det hade gått upp för mig att jag inte kunde eftersom det varit på väg att kosta mig livet, rent mentalt. Jag kände att mitt liv var slut och jag befann mig på havets botten i en grå odefinierbar dimma. 


    Jag ringde också VC men de förstod inte alls. Blev kopplad till andra ställen men utan resultat. Tillslut fick jag kontakt med en person på Familjerådgivningen som lyckligtvis förstod den här typen av separation. Jag gick hos personen i ett par månader. Efter det kom jag och prata med en annan person på våldsenheten.


    Detta du är i är en lång och mödosam bearbetningsprocess som inte försvinner genom mantran. För att successivt kunna gå vidare så behöver man få hjälp med förståelse kring vad detta har varit för relation, dess mönster och vem personen var som utövade misshandeln. Och sen tillslut (när det är moget) ens egna attraktionsmönster.
    Allt får ta sin tid och det är okej! 

    Tipsar gärna om Klara Legers YouTube kanal. Hon förklarar väldigt bra och pedagogiskt om olika mönster i dessa relationer. 


    Det som hjälpte mig genom dagarna när det var som värst var sysselsättning och saker att se framemot varvat med förståelse. Successivt lättade dimman. 
    Om du saknar jobb så kanske ett par få rutiner skulle kunna hjälpa att bara få lite brytning i det värsta mörkret. Men jag förstår verkligen om du känner att det är svårt att komma till det steget. 🙏


    Finns här och förstår! 💚

  • Anonym (highlow)
    Anonym (Pixie) skrev 2024-03-27 18:47:26 följande:
    Det visste jag inte ens att man kunde, tycker att VC borde ha sagt något om det. Jag berättade ju allt för sjuksköterskan jag pratade med när jag ringde dit. Och jag ville ju söka hjälp för att jag inte klarar av separationen på ett rimligt sätt? Men det har ju med hur jag mår just nu att göra. När man inte fått i sig något ätbart på 3 dagar, har sår runt ögonen av all gråt som aldrig tar slut och sömnen inte finns i sikte. Då måste man väl ändå få hjälp av vårdcentralen kan jag tycka 
    Det akuta är nog ingen större fara. Att äta dåligt några dagar och ha sår runt ögonen av gråt är ju inget livshotande.

    Men det långsiktiga, att lära dig att hantera livet och dess upp- och nedgångar är ju det viktiga. VC bedömde nog bara att du inte var i behov av någon akut vård, men insåg inte heller att du behöver långsiktig psykiatrisk hjälp. 
  • Anonym (Dåliga relationer)

    Jag som haft några mindre bra relationer känner igen det att det är plågsamt när dom upphör även om dom var dåliga. Men som någon annan var inne på så var du förmodligen inte fri från ångest precis även under den, så var det för mig. Stod inte ut längre speciellt i en av dom, visste att det skulle bli svårt efteråt men den gav mig alldeles för mycket ångest under tiden, visste att jag var tvungen att avsluta för gott för att kunna gå tillbaka till mitt rätt bra normalläge. Och nu ett år senare är jag nästan som förut. Eller aningen skadeskjuten men mkt mer medveten, en väldigt stor skillnad.

    Mitt råd är att du efter att du tagit dig igenom det akuta ser till att utbilda dig i hur relationer ska funka och hur du själv är. Gränser är nr 1. Att kunna bryta när dina nödvändiga gränser överträds är a och o. Spelar ingen roll hur mkt kärlek man har eller "connection", det är annat som är helt nödvändigt med. Annars riskerar man att göra våld på sig själv och det vill man inte.

  • Anonym (Mannen)

    Jag kan inte låta bli att böna och be, förhandla och försöka få honom tillbaka


    Förlåt men det där fungerar i princip aldrig. Man behöver vara stark och fokusera på sig själv. Då kan man ha en chans.

Svar på tråden Stark förnekelse och ångest i separationen